Nere vid den stora parken, i en av de lugnare stadsdelarna av innerstan och en bit bort från branten där barn brukar skrika som högst när de åker utför varje snörik vinter, står en bronsstaty sedan många år. Den föreställer en äldre man som inte är speciellt stor men uttrycket från den blanka pannan och genom hela hans närvaro är så starkt att man kan tro att han är placerad där för att vakta platsen med sitt liv.

Hans blick vakar under kraftiga ögonbryn formade som två gräsulvslarver och han blänger på de förbipasserande till den milda grad att de flesta tar illa vid sig och brukar livligt kommentera konstverket och ifrågasätta vem som har mage att besluta att sådant trams ska få vanära en allmän plats och inte nog med det, dessutom bekostas av oskyldiga skattebetalare. En del går medvetet en omväg, speciellt i skymningen när statyn lurpassar i buskarnas lömska skugga. Andra mer lättroade brukar spela bronsgubben ett spratt och lägga till sin egen utsmyckning och bedyra att det självklart sker i den ädla konstens namn.

Det brukar bli det gamla vanliga; att man trycker in cigaretter i mungipan, virar en förlagd halsduk ett varv runt halsen eller sätter en flagga i näven på honom och det har hänt, för ett par somrar sedan, att man lättade upp det barska uttrycket med en blomsterkrans. Flera flanörer misstog sig och trodde att statyn föreställde en av landets genom tidernas mest populära skalder. En annan gång förbarmande sig någon över dystergöken när man till och med klämde fast ett par gamla hörlurar så gott det gick över hans stela hår. Tyvärr fick de inte sitta kvar speciellt länge eftersom en skock uppspelta supportrar till ett av stadens fotbollslag, laddade sitt sista blöta krut en söndag kväll inför en livsviktig match som handlade om att hamna på nedflyttningsplats eller inte. Detta gjorde man genom att härja i parken, skrämma bort alla andra, korsa tomma ölburkar mellan varandras fötter och självklart avsluta regressionen genom att klättra upp på mannen i brons och rycka bort hörlurarna innan det var dags att totalt strunta i skräpet för att istället skynda iväg med det högra benet före, allt för att inte komma för sent till avspark. Aldrig är parken så tyst och stilla som efter den sortens besök. Det är som om den håller andan en stund innan den vågar vara park igen.

Men oavsett rekvisita och slumpens statister, stirrar den gjutna mannen ständigt ut i parken, året om. Ut på liv och rörelse, ut på de regelbundet återkommande besöken, det vill säga hela närområdets hundar som ofta och mycket gärna, lyfter benet i en ljummen hälsning. Det är en fri vy under ett stort himmelvalv, vilket är ovanligt för att vara mitt inne i en stad. Framför konstverket, just i denna arla morgonstund, ligger gräsmattor som man är mycket rädd om, klena rabatter som får klara sig själva från mitten av juni, ett par enkla och en del skeva parkbänkar, gamla lummiga träd som fortfarande försöker bilda en allé, grå fåglar i gängse storlek och framåt förmiddagen; de fräcka måsarna som väljer annat före småfisk när soptunnorna, utplacerade med jämna mellanrum, inte mäktar med att svälja alla rester som blivit kvar. Runt statyn cirkulerar generöst med tid som har skänkts till honom på årsbasis. På en sliten plakett längst nere på sockeln kan man inte längre se vad det en gång stod skrivet, varken namn på konstnären eller årtal. Det enda man kan urskilja och det mycket knappt, är ett enda skamfilat ord, grönt av ärgning.

Nu är det sen natt eller tidig morgon, beroende på hur man ser på det. Man kan säga att det är ungefär samtidigt som rykande färska morgontidningar börjar delas ut men ännu en stund innan ljudet av att ny dag sprids för vinden.

Här kommer en eftersläntrare. Det är en medelålders man, en rätt så överförfriskad sådan som sätter sig vid statyn. Eller rättare sagt, han dråsar ner på marken med en duns. Han lutar sig med ryggen mot den kalla sockeln och höjer handen långsamt och klappar förstrött på en av stövlarna i brons. Det är kyligt i luften trots årstiden och metallen är kall. På marken samsas grus, grönt och blöta skuggor och bredvid mannen ligger nu hans cykel av äldre modell. Den är slängd, helt enkelt bara släppt i en enda rörelse, ner på gräsmattan. Luften har gått ur däcken. Detsamma kan man även säga om ägaren som sjunkit ihop helt och hållet, på det där speciella sättet som bara en mycket trött person lyckas med.

Det senaste dygnets händelser som igår eftermiddag inleddes med ett föreningsmöte och som i sin tur mycket oväntat ställdes in på grund av ett onödigt missförstånd, hade övergått till ett långt restaurangbesök med samtliga i styrelsen. Det hade blivit mycket trevligare än vad han hade kunnat förvänta sig. Den äldste, som alltid vill vara ordförande, hade ännu en gång lättat på plånboken och kallat notan för 'Oförutsedda utgifter i samband med trivsel'. De hade ätit gott och länge. Han hade beställt in en rejäl skål med moules frites och ett farligt gott vin till. Det var länge sedan han blev så nöjdmätt och det var ännu längre sedan han hade skrattat så mycket till någon annan än åt sig själv. Framförallt hade lördagen övergått till söndag under blötare former än vad han var van vid.

En molande känsla, av att någonting utöver det vanliga hände, flyger just nu oroväckande lågt över hans huvud. Men i sitt eländiga skick hinner han inte uppfatta åt vilket håll den obehagliga känslan försvinner. Han väntar på att återigen få kontakt med sitt inre. Världen ligger stilla. Det enda som rör sig är mannens huvud som ömsom faller ner mot bröstet för att sedan, som om någon kallar, höja det sakta mot månen. Det ser ut som om han på fullaste allvar tror att om han lyssnar riktigt noga, kommer svaren falla som manna från himlen och hjälpa honom ut ur denna totala förvirring. Han vet inte hur fel han har. Mannen blundar även om han vet att han riskerar att glida ner och försvinna på insidan. Han suckar tungt och ljudligt som om han frigör en hårt återhållen behärskning. Eller är det kanske rent av ånger blandat med pur längtan? Hur nu pur längtan låter när den släpps fri. Gryningen tar det försiktigt och är ovanligt tystlåten men denne nattsuddare önskar ändå att han på något fiffigt sätt kunde sänka sorlet som förföljt honom sedan han tog sig ut på gatan, bort från allt som hände där inne i den fuktiga värmen.

Bakom ögonlocken blandar han nu nattens lek och lägger ut alla bilder som får plats på den sköra näthinnan. Mannen vänder på ett minne och sedan ett till. Fel par. Han koncentrerar sig och försöker igen men förgäves, det blir inga poäng. Turen går då över till hans samvete och genast börjar hjärtat slå snabbare. Han tar ett djupt andetag, fyller lungorna med nytt mod och låter den klara morgonluften gå in först och kyla ner den växande ångesten. Han hajar till och känner sig mycket nära ett genombrott. Där, i de indigoblå partierna, börjar minnet röra på sig. Mellan avecen och den dunkande musiken ser hans sig själv hålla armen tätt om en kvinna och det är ingen av de femininer som han kom dit med. Det här är någon som utan att ursäkta sig det minsta hade slagit sig ner mycket nära honom vid hans ände av bordet. För nära. Ingen annan i sällskapet hade reflekterat över att deras innerliga samtal som efter stund, låt oss säga mellan en halvtimme och en evighet, hade övergått till ett mer upphetsat kroppsspråk. De hade avslutat med att tala i tungor med varandra. Och det bokstavligt talat!

Sakta höjer han sin hand och lägger två fingrar mot munnen. Det känns som om hennes mjuka mun fortfarande kittlar i mungipan. Bakfyllan är tillåtande på det sättet, den kan enkelt kliva över de gränser som markerar realism. En liten råtta hastar förbi bakom cykeln, mannen ryggar tillbaka och nu börjar händelserna jaga runt i hans tunga panna för att på något sätt fastställa en kronologisk ordning på eländet. Tyvärr har de efter nattens utsvävningar ingen som helst disciplin och yrseln släpper helt på bromsen. Han trycker undan ett växande illamående. Men så minns han.

Han minns hur kvinnans vidöppna ansikte lyser rött över hans svettiga anlete i den dunkla belysningen där de tillbringat kvällen. Plötsligt hör han sig själv citera ett par korta stycken från de dikter han själv skrivit och som han mest är förtjust i. I det nyktrare morgonljuset kan han för sitt liv inte förstå vitsen med att utsätta sig frivilligt för den förnedringen. Poeten inom sig har han ju dränkt i djupet av sin egen skam för länge sedan och vad exakt hade fått den idioten att flyta upp till ytan just igår kväll? Han ryser av obehag, det här är ju nästan värre än om han hade gett sig ut och släppt loss på dansgolvet inför oskyldiga människor. Han chansar och frågar sig själv hur länge han hade hållit på med syndens versmått och blir genast besvarad när minnet visar honom hur kvinnan satte punkt med sina ivriga läppar. Det var inte förrän då han hade tystnat och svalt det sista rimmet med hjälp av lite mjukt och salt.

Mannen huttrar där han sitter som versalen i början på loser och hopplöst försöker dra ytterplagget närmare omkring sig. Tyvärr har hans tunna rock slokat i kylan. Fötterna värker och hans armar är blytunga och han ber till gud att han inte somnar, det är tillräckligt pinsamt som det är; att sitta full i park utan veta hur man tar sig därifrån. Han skakar på huvudet och ser sig omkring och förnimmer en rörelse på andra sidan parken. Se där, fröken Morgonpigg är visst redan är ute och joggar. I hasorna har hon en långhårig hund. Den springer lös och nosar ivrigt på varje grästuva och stam. Halvvägs upp i backen får den vittring av något helt annat. Här krävs ingen vild gissning om vem som är bytet och den arma hare som han egentligen är sitter blixtstilla och hoppas att han flyter ihop och blir ett med statyn bakom sig. Hela kroppen dunkar. Mannen håller andan och rör sig inte ur fläcken. Hunden spetsar öronen och är just på väg att sätta full fart rakt mot honom när ett högt och vasst kommando som låter ungefär som karma, får hunden att stanna upp mitt i anfallet. Det är precis som om någon trycker på paus när den är uppe i luften och får den att helt ändra riktning när man sedan sätter på play igen. Hunden följer genast efter sin ledare som redan försvunnit bakom några träd.

Mannen drar en lättnades suck och sträcker på sig. Konstigt nog känner han sig fortfarande iakttagen. Han vrider på huvudet och riktar sina rödkantade ögon mot statyn bakom sig. Han måste harkla ett par gånger innan han kan bjuda på en skopa av sin egen röst.

”Var är det, vad står du och glor på? Vet du om att du ser ganska bitter ut, har det hänt nått? Eller är det kanske tvärtom? Det har inte hänt ett förbannat skit det senast decenniet, i alla fall inte mer än hundra år av fågelskit”, säger mannen och fnissar åt sig själv. ”Vem har bestämt att du skulle stå här och tjura? Ta inte illa upp, men det ser ut som om det var ett tag sedan du fick dig ett nyp. För mig är det precis tvärtom och inte känns det bättre för det, även om jag i vanliga fall alltid brukar tacka för visat intresse. Om jag ska vara ärlig så tror jag att jag själv var halvvägs på en nedsutten sammetsklädd soffa för mindre än en timme sedan. Jag viskade några idiotiska verser för många och för nära denna heta varelse som kom från ovan eller om det var för mina gamla synders skull och sköt en nål adrenalin rakt in hjärtat på mig. Nu när jag tänker efter, tror jag inte hon förstod ett enda ord jag sa. Vi talade olika språk och att fösa ut mig bland rytmerna på dansgolvet var nog det enda sättet att täppa igen kakhålet på mig. Men hur kan det vara möjligt, man har väl inte kvar dansgolv på restauranger längre? Jag kan väl inte vara en sådan jubelidiot att jag dansade offentligt?” Mannen väntar uppriktigt på ett svar, men hans minne hinner oväntat före och hans stolthet brister.

”Herre gud, vad har jag gjort? Jag har skämt ut mig totalt inför mina vänner och alla gäster! Jag kommer inte ens ihåg vad människan hette, Olivia? Nej. Odette? Kanske var det Odette. Hon berättade i alla fall att vi hade träffats en gång tidigare och hon sa att det var i förra veckan eller i slutet av veckan före det, kan det stämma? Hur som helst, hon nickade och log och det var inte förrän då som jag kände igen henne; det var kvinnan mitt i gatan, en av turisterna som jag höll på att krocka med när jag cyklade hem en kväll. Jag hade cyklat riktigt snabbt och stod upp den sista biten och var på väg att göra personbästa och så dyker den där människan upp från ingenstans och befinner sig bara ett par meter framför mig. Tror du jag väjde undan? Nej, jag lyckades i sista sekund tvärbromsa framför hennes fötter och inte vet jag vad hon ville men jag hoppade av och hängde efter henne utan tänka klart. Hon frågade om jag kunde hjälpa henne fotografera ett par hus som tydligen var gudomligt vackra i ljuset som vårt land bjöd på. Jag måste varit i chocktillstånd men jag gjorde det hon bad om och som tack fick jag ett varmt leende och jag gav henne, utan att blinka, mitt visitkort och innan jag hoppade upp i sadeln igen kysste hon mig på båda kinderna. Allt hände så snabbt. Sedan rullade jag nerför backen och hem. Men inte trodde jag att vi skulle ses igen, inte så, inte på det här sättet, egentligen inte över huvud taget. Det var precis när jag svalt min sista mussla och höll på att tvätta händerna i en skål med citronvatten och skulle precis torka mig med en liten varm handduk, då hon bara satt där bredvid mig och skrattade som om det vore den självklaraste sak i världen.”

Han höjer handen och nuddar med fingrarna mot munnen och särar läpparna. De bränner och håller på att spricka. Han försöker fukta dem med tungan men munnen är torr som en öken och känslan av sand som rinner ner i strupen är på riktigt.

”Bet hon mig inte lite i läppen?” Han tystnar, vänder sig om och inväntar ännu en gång på ett svar från statyn bakom sig, samtidigt som han börjar tycka det är dags att ta sig ur denna grop av ånger, hur han nu ska lyckas med konststycket att komma härifrån och ta sig helskinnad hem. Han tittar uppgivet på sin gamla cykel. På pakethållaren hänger hans portfölj tungt och några vita dokument nuddar gräset. Plötsligt börjar mannen leta i sina fickor, han krafsar med kvitton och drar upp en tunn plånbok som faller isär på gruset. Han kastar av sig rocken och fortsätter leta i kavajen, sedan gräver han djupt i byxfickorna, nu ännu mer frenetiskt. Till slut hittar han det han söker; en mobiltelefon, och han börjar trycka numret med darriga fingrar. Signalerna går. Länge. Inget svar. Mannen ställer sig på knä, reser sig långsamt med stöd av den stadigare mannen i brons. Ännu inget svar. Han börjar sparka i marken så kvittona flyger iväg och han muttrar för sig själv men så stannar han upp, vinglar till lite, och står så stilla som han förmår. Någon svarar och mannen kryper ihop till en liten skamsen byracka. Han trycker mobilen hårt mot munnen men ruelsens röst har inget magstöd och nattsuddaren biktar så gott det går, viskande; ”Förlåt, förlåt, det blev lite väl sent. Jag skulle ha ringt, jag vet. De andra bara försvann. Ingen sa något till mig, de bara gick. Utan mig. Och av någon idiotisk anledning snurrade jag omkring på dansgolvet och där hölls jag motvilligt som gisslan innan jag blev frisläppt vid halvtretiden. Du måste tro mig! Men du, lyssna på mig, lyssna, jag kommer hem på en gång, om det går och om jag får”, lägger han till och snurrar runt och upprepar det som den i andra änden säger och frågar sig själv med högre höst. ”Var jag är? Har ingen aning. I en park. Det är grönt överallt och det är tomt och ett par grader kallare än i graven.”

Mannen försöker fokusera och ser sig omkring efter något som kan avslöja var han befinner sig och fortsätter pladdra, mest för att behålla den bräckliga tråden mellan dem.

”Det finns bara en massa träd här och en fotbollsplan. Jag ser ingen skylt. Borde det inte finnas en enda skylt för upplysning? Det är ju en allmän plats om jag inte tar helt fel. Nej, säger jag, hör du inte vad jag säger, jag vet inte vet var jag är, har ingen som helst susning var jag har hamnat! Jag skulle ha lämnat cykeln hemma, framförallt skulle jag ha lämnat mig själv hemma om jag hade varit smart.” Några svordomar följer. Han tycker synd om sig själv, mest för att skammen biter sig fast i hälarna när han står och försöker hålla balansen. ”Jag tror det är någon som tömt plånboken också, bankkorten är borta och dem måste man väl spärra omgående, men hur gör jag det, det är väl inte öppet så här dags?” frågar mannen och fyller på med ytterligare några osande kraftuttryck. ”Är du kvar, varför säger du ingenting? Vet du vad klockan är, jag ser ingenting, allt har krympt och blivit för litet. Ja, ja, jag börjar gå nu, men du vänta, det står något här!” Mannen böjer sig ner och kisar för att ställa in skärpan och läser först tyst för sig själv.
”Nu, nu vet jag var jag är, det står på skylten, precis därifrån jag ringer!” utbrister han. ”Jag vet inte hur jag kom hit, jag minns faktiskt ingenting, det är bara spridda fragment från mötet och middagen men nu är det kristallklart, här står det att jag befinner mig vid en staty som heter Ensamheten. Känner du till den?”

Mannen avslutar samtalet med ett lågmält mumlande, går fram till cykeln och tar i med sina sista krafter och lyfter upp den, rättar till portföljen, sparkar framhjulet på plats och börjar styra cykeln ut på grusgången och ignorerar illamåendet som höjs snabbare än tidvattnet i den engelska kanalen. Han går förbi ett igenbommat café med gröna bord och kulörta stolar som man har travat tätt ihop och trätt en lång kedja genom och låst på plats. Bredvid ligger en minigolfbana. Mannen som kan tala med statyer, passerar några duvor som lättar från marken. Det knastrar i gruset när han går bort till den gatukorsning som verkar störst. Han ser sig om och låter en bil passera och ska precis gå över till andra sidan, där det finns en busshållplats och en kur med en karta över staden, då mobilen ringer i hans ficka. En gammal slagdänga med Rick Astley överraskar med full volym. Han gör sig beredd att spinna igen men kommer genast av sig. Nu måste han byta spår. Och språk. Hjälp, vad det kvittrar!

”Allo, det är moi, Odette Bertrand. Vi dansande så härligt nyss, sen bara försvann du från mig. Où est tu?” Kvinnan låter lite trumpen.

”Jag är precis på väg hem, jag är nästan hemma. Men hur fick du tag i mitt nummer?” Mannen vet inte vad han ska säga. Oavsett språk. Han kan inte andas på det sätt som han skulle behöva göra. Kvinnan som presenterar sig med mellannamnet Amour sig bryr sig ett dyft om några andra frågor än sina egna. Han hör henne skratta hest och förnimmer i samma stund hennes söta doft i sina kläder. Hans fransklärare från gymnasiet, Monique som alltid var klädd i lila, slår honom så hårt i huvudet trots att hon har varit död och begraven i decennier. Han formar läpparna och gör sig beredd att dyka ner i det franska ordförrådet med risk att det är alldeles för grunt men blir genast avbruten.

”Kan vi inte ses igen? Du är bara för härlig att släppa iväg så där utan en tanke om en fortsättning. Vad säger du, vill du komma lite närmare? Jag bor inte långt från den där stora parken, du vet, ett stenkast från något som heter Place de Kastanj, där det finns ett par trevliga bistroer. Inte långt från mitt hotell står en gammal staty i bronze som de flesta känner till. Den är ful som Sarkozy, så himla synd på ett sådant vackert område, mitt inne i city. Kom förbi, säg att du vill träffa mig igen! Jag tror du hittar om du blundar och känner dig fram.” Odette Bertrand vet vad hon vill ha. Mannen håller ett hårt grepp om mobilen.
”Non, jag vet inte riktigt vad jag ska säga men jag tror inte det går så bra.”

Mannens panna träffas av ett inre skott. "Herre min skapare, hur hamnade jag i den här mardrömmen?" tänker han och skyndar gatan bort så snabbt som möjligt, bort från allt vad parker och gamla statyer eller vad fransyskor heter.
Hennes röst förföljer honom ändå som en skugga i hans fotspår. ”Jag kan grensla ditt coeur om du vill.” Hennes r rullar i honung. Hon tystnar och håller andan men väntar inte länge på ett svar. ”Om inte erbjudandet passar så är jag i vilket fall intresserad av att anställa dig, jag behöver en guide de sista dagarna. Och quelques nuits”, skyndar hon sig att lägga till. ”Skulle det passa dig om vi ses redan à lundi? Jag lovar och svär att det kommer att ske under anständiga former bara du låter bli att andas så rapidemant, på det där övertygande sättet, för då får du skylla dig själv.”

Kvinnan fnittrar och låter för pigg för att vara sann medan mannen känner att han håller på att förlora känseln från nacken och neråt. Han är rädd att han vilken sekund som helst får en utomkroppslig upplevelse. När han börjar se sig själv från ovan böjer han sig fram, lutar cykeln mot sidan och stödjer sedan händerna mot knäna och låter huvudet hänga fritt. Han insuper tre djupa andetag och en äng av små tusenstjärnor blommar framför ögonen på honom. Han gör ett sista försök att komma undan men det här är något helt annat än när en hund springer lös. ”Du, jag är så trött, je foir dormir. Jag har hamnat på avvägar och måste skynda mig hem innan jag faller ihop på riktigt. Jag är ledsen men jag kan inte prata mer just nu. Kan jag ringa dig, kan jag nå dig på det här numret, låt oss säga imorgon?” Han ändrar sig. ”Jag menar, senare idag, aujourd'hui, allô?”

Den livsbejakande turisten med de höga kraven har helt sonika lagt på. Han vågar inte ens tänka tanken på vad hon planerar att göra härnäst. Mannen överväger möjligheter med eventuella risker om han skulle ta och hoppa upp på cykeln och trampa hemåt, åtminstone åt det håll som tycks vara lite mer bekant, som till exempel kyrktornet där borta. Han väljer att göra ett tappert försök och snart susar han, om än lite vingligt, nerför den första backen och sekunden efteråt håller han på att krocka med en av bussarna som oavbrutet cirkulerar på stadens ringlinjer. Mannen håller krampaktigt i styret och försöker väja så mycket hans reaktion tillåter och den här gången har han tur, den här gången räcker det med nöd och näppe, han klarar sig undan en frontalkrock med blotta förskräckelsen. Busschauffören förvrider ansiktet till en grimas och tutar ilsket där han sitter bakom ett par svarta glasögon och innan kurvan rätar ut sig hinner han även hota fylltratten på cykel med sin knutna näve, klädd i svart läder. Mannen tycker chauffören påminner om en amerikansk TV-deckare som han gillade någon gång i sin ungdom, på den tiden då det bara fanns två kanaler.

Bussen saktar ner och stannar lite längre bort. Nattsuddaren rullar nerför backen och hoppas att den slaka kedjan håller. Hans blick är fäst i asfalten och han ser inte vem som stiger av och går som om hon fortfarande dansar, på gångvägen genom parken, förbi en gammal staty och fram till ett litet hotell.