"Livet kan inte bli bättre än så här men så vet jag också vad som krävs och det gäller att fortsätta kämpa och leva medvetet aktivt trots att man är trygg i just den rörelsen där man kan slappna av”, säger Zam Koenegger och tittar ut över publiken och fortsätter svänga sin ordspridare. ”Den som både är välsignad med ett rörligt intellekt och med en äkta passion, bör också vara medveten om att en kamp lätt kan förvandlas till kramp om man inte tillåter sig vila på sina lagrar och ge sig själv och framförallt andra tänkare, tid att låta budskapet sjunka in. Hur vill ni att andra besvarar er beror till stor del på öppenhet och ert ärliga uppsåt med den hängbro som kommunikation handlar om. Man vet aldrig om den håller. En till synes osäker väg att gå på men nödvändig om man vill nå till den andra sidan. Den andra människan.”

Dagens första talare Zam Koenegger vet av erfarenhet att så här långt in i föreläsningen är det nu helt rätt läge att släppa in lagom mycket tystnad i rummet för att visa att han lever som han lär men ser samtidigt en kvinna långt bak i samlingen vifta med handen, fylld av behov att få vädra tanken. Han nickar mot henne. ”Jag tror vi har någon i publiken som har något på hjärtat och som vill dela med sig med oss andra, här idag. Det verkar vara mycket viktigt.”

Kvinnan hinner inte öppna munnen förrän föreläsaren håller upp ett varnande pekfinger i luften.

”Innan jag låter dig få komma till tals, vilket du strax ska få göra, vill jag att du funderar på följande och det gäller för samtliga här”, Zam Koenegger tittar intensivt på sina åhörare, ”alla borde verkligen ta sig en funderare, se det lite som en självrannsakan och våga fråga sig själv och svara så sanningsenligt man kan, om det man har att säga drivs av en vilja att rätta någon annans åsikt som man tycker är fel, i det här fallet min, eller köar orden för att visa på ett annat, bättre alternativ? Låt oss ta det ett steg till när vi ändå håller på, häng med! Kan det vara så att människans behov att delge sina tankar endast grundar sig på en inre önskan att få känna att man är del i något mycket större sammanhang än sig själv? Jag förstår att det händer, speciellt om man känner sig ensam men ibland bör man göda sina utsvultna tankar i avskildhet istället för att låta sitt inre släppas ut i ett vårrus. Ni vet hur det ser ut när man släpper ut kossor på våren och hur tokigt det kan bli?”

Han njuter när han låter dem suga på den karamellen. Föreläsare Koenegger har fyllt rösten med de allra djupaste toner. Han står med de långa benen brett isär och sträcker ut båda händerna för att visa hur mycket han vill omfamna alla som kommit och betalat för sig och som sitter där och låter sig förföras av hans engagemang och visdom. Men de som sitter på parkett håller andan av helt andra skäl. De vänder sig om och ser sig om efter kvinnan längre bak och väntar nyfiket på vad hon tänker säga. Även Zam Koenegger låter sin intensiva blick göra ett uppehåll på denna kvinna som inte längre hänger fram och viftar ivrigt med handen utan som istället har lutat sig bakåt mot stolsryggen och nu rättar till håret. ”Blev du tveksam, lilla vän? tänker Zam. ”Det passar mig perfekt.”

”Det var inget speciellt”, börjar hon. ”Jag tänkte bara på en sak men nu när du säger så där om mitt verkliga skäl att höja rösten, blir jag osäker, jag vet inte…” Hennes röst tynar bort och mannen på scenen tar till orda på nytt.

”Ja, så där kan det bli”, Zam nickar mot kvinnan som blivit rödflammig på halsen, ”och det kan även hända den bäste”, lägger han till som tröst. Han vänder sig om och börjar röra sig sakta över scenen och han spanar ut över publiken, på jakt efter något han fått vittring på. Han spänner och öppnar de knutna nävarna demonstrativt för att visa att han är beredd att fånga ett nytt byte som avbryter honom men han vet bättre än att vara oförsiktigt och bränner samtidigt av ett dyrköpt leende. En publik som inte känner sig säker är en publik i min smak, erkänner Zam för sig själv.

”Det senaste halvåret har jag tränat, jag har med mina mått faktiskt legat i ganska hårt. Det kanske inte syns på långt håll, men ni längst fram förstår väl vad jag menar?” Han drar in magen och bröstar upp sig och skrattar lite avvärjande ut mot publiken som bjuder på ett par tveksamma leenden tillbaka. ”Jag kan berätta för er att under den här skräddarsydda skjortan och de här byxorna har jag fått nya muskler. Många nya muskler som jag inte vet vad jag ska göra med, det är sant, jag har ingen aningen vad de ska vara bra för. Det enda jag är säker på är att jag mår mycket bättre nu, är gladare och känner mig mycket starkare och är mer beredd på att tackla motgångar. Vi kan välja att ingå i en lagsport och upptäcka hur ensam man är, för där finns bara egon, det är en ren myt att man gör allt för sitt team, det är min bittra erfarenhet.” Han tar sats och fortsätter. ”Eller så kan man göra på det sätt som jag tror på. Man kör sitt eget race och får uppleva verklig gemenskap, hur paradoxalt det än kan låta, för jag tänker så här, och det här är ju bara min egen analys av läget och det är ingenting som jag lagt ihop på en kafferast utan det har krävt några rejäla smällar i min tankesmedja vill jag vara först med att intyga, men jag är lika säker på, som att jag står här med er idag, att om vi är flera som inser att vi alla i grunden är ensamma och accepterar detta, utan att man för den skull låter sig nedslås, så kan vi stödja varandra i detta faktum och dela den känslan. Det är vad jag kallar äkta gemenskap.”

Han förväntar sig applåder eller åtminstone några artiga nickar men inser genast att den här gruppen kräver lite mer innan de ids röra en fena. Vid det här laget brukar han friska på ett eller-vad-säger-ni, för att verka som han bryr sig. Hurtigt värre men gensvaren brukar studsa tillbaka omgående men idag ville han inte riskera att lyssnarna med sina tomma ögon och slappa ansikten och säckiga kostymer och blusar som börjar mörkna i armhålorna, ska börja lägga sig i och kläcka ur sig en massa tankar och idéer, sådana där otäcka, spontana formuleringar utan någon poäng. Nej, idag står han tyst, går fram till bordet och dricker ett par klunkar vatten då han plötsligt hörde en röst i salen.

”Vad fan menar du? Står du här och pratar en massa skit eller är det bara jag som sitter och hör en massa skit? En kvinna, en helt annan än den som tidigare viftade längst bak, har rest sig upp, håller i stolsryggen framför sig och fortsätter som den anförare som hon nu ser sig som. ”Om jag rör runt ett par varv i sörjan du serverar oss till brunch så lägger jag upp följande på fatet; ’Livet blir bättre om jag lyckas med att sälja en föreläsning byggd på rubriker och en snygg skjorta med massa påstådda muskler under?’ Du, jag tror inte det! Men att du är ensam kanske stämmer rätt bra, så där tror jag att du prickade in ett rätt i alla fall!”

Kvinnan visar tydligt att hon fått nog. Hon tränger sig förbi dem som sitter på stolarna närmast till höger om henne. Zam Koenegger tittar på sin feta klocka.

”Jag hade fel, jag gissade på under tjugofyra minuter men det tog över en halvtimme innan den första lämnade oss”, säger han sedan överdrivet långsamt. Han rycker på axlarna och slår uppgivet ut med armarna mot resten av publiken och fortsätter lite mer självsäkert och med ett illa dolt leende. ”Hur känns det att vara den första som svalde betet? Jag måste ändå ge dig en eloge för att du inte låter dig påverkas av att jag står här och berättar det som händer för dig just i detta nu, samtidigt som du måste vara helt på det klara om att allas ögon vilar bara på dig och enbart dig. Men vi vet ju också att titta ner på skorna och se oberörd ut är ju ett svar i sig. Är det någon fler som vill ta följe med den unga damen eller stannar ni vuxna kvar med mig?” frågar Zam och spejar ut i hörsalen. Han är väl medveten om att han är ute på mycket tunn is men är tvungen att hålla masken och måste spela med och låtsas att den här oväntade utvecklingen ingår i hans föreställning. Jävla kärring! Varför ska sådana där ruggugglor komma fram ur mörkret när man talar? De kan väl showa själv i någon buske! Han anstränger sig till sitt yttersta för att behålla ett uns lugn men känner hur små tics dansar runt munnen på honom som om någon satt fast krokar med snören i hans ansikte som man nu står och rycker i. Han ser hur folkmassan börjar skruva på sig, plockar med papper och väskor och fingrar på sina förbannade telefoner. Han känner hur situationen håller på att glida honom ur händerna. Det här är det sista han behöver. Turnén är så gott som över. Ett par byhålor till och han är i hamn. Men det här börjar likna ett skeppsbrott.

Zam ruskar på kroppen och släpper ner armarna som han omedvetet flätat samman och tryckt mot bröstet. Han mumlar för sig själv. Fokus, jag är fokus, fokus är mitt allt, upprepar han ett par gånger men inga positiva affirmationer hjälper idag. En mansröst trummar i hans öron.

”Hon kanske är den starkaste här, eller säg, varför inte den smartaste”, konstaterar en man längst fram i mitten. Några nickar instämmande. En annan man med välansat skägg, höjer sin hand och ber om ordet utan att vänta på klartecken. ”Jag skulle vilja veta vad kvinnan tänkte säga, hon som kom av sig när han där framme inte kunde hålla sig från att använda de klassiska härskarteknikerna.” Mannen nickar mot Zams håll. ”När han där började orera om våra omedvetna skäl till att prata, känner jag att jag inte kan hålla mig längre, men jag har aldrig varit mer medveten som är här och nu och jag vill faktiskt veta vad kvinnan, som alldeles nyss försökte dela något med oss andra, hade på hjärtat. För inte kan det vara så illa att man nu för tiden, i ett demokratiskt land som vårt, måste begära något jävla tillstånd för att få öppna munnen eller vara tvingad att komma viftandes med ett korrekturläst manus, eller vad det heter i de finare kretsarna?”

Mannen blir andfådd av allt som bubblar ur honom, även om idiotiska bisatser som han sällan hänger sig åt, får honom nästan att ramla ut i marginalen. Han kippar efter luft och hoppas de andra ändå förstår hans ärliga uppsåt om vad han egentligen menar. Han ser sig om efter kvinnan men hon sjunker ner och gömmer ansiktet mellan uppdragna axlar och låter håret täcka så mycket det kan, vilket leder till att alla stirrar ömsom på henne ömsom på herr Bisats som nu börjar hosta kraftigt.

”Jag kan inte fatta vad ni män håller på med, är jag dum eller är det här ett genustest?" frågar en rakryggad kvinna som snurrar sin scarf i hög fart. ”Jag förstår inte vitsen att man tillåter det gå så långt och jag är tveksam om det verkligen är tillåtet att manipulera publiken till den grad att de flesta av oss nu plötsligt är på ett sådant dåligt humör att några redan reser sig upp och faktiskt lämnar lokalen. Eller som nu, ännu värre, kräver att man måste förklara sig”, och syftar på kvinnan bakom gardinen av hår. ”Jag måste ha varit naiv som trodde att den här föreläsningen skulle ta fram det positiva hos varandra”, fortsätter hon och ser sig om efter gensvar från de övriga. ”Jag håller med föregående talare. Härskartekniker och maktspel är det första som föresvävar mig och beklagar att inte mänskligheten kommit längre. Det enda jag efterfrågar är någon slags respekt och lite ödmjukhet. Är det för mycket begärt när man ändå betalat överpris för det här kalaset, eller om vi ska vara ärliga, begravningskaffet? Men innan jag sätter mig ner vill jag få bekräftat om det här är ett test eller inte, för i så fall kräver jag ersättning och en offentlig ursäkt!”

En rödbrusig man som inte kan hålla sig längre när han hör allt dravel sprida sig i samlingen, ställer sig upp och säger med en irriterad och oväntat ljus stämma.
”Vad är det jag hör? Jo, om galoscherna inte passar, då ska man genast dra den här gamla visan om manligt och kvinnligt, mars och anus! Det är så förbannat förutsägbart att det är skrattretande. Kom men något nytt eller håll snattran ! Nu är jag förstås inte här för att höra kvinnotjat, det har jag nog med hemma. Lika lite är jag här idag för att lyssna på era klagosånger eller diskutera folks dumma beteende i publiken utan jag hoppas att folk, från och med nu, kan hålla käften så Zam Kinderegg får fortsätta med det han är håller på med. Jag vet inte hur det är för er men jag har betalat för den här dagen ur egen ficka och nu vill jag få valuta för pengarna innan tiden är ute.” Man hör ett "För i helvete" när han sätter sig ner. Det knastrar som gråsten mellan tänderna. Publiken som hittills suttit avvaktande och bara viskat till de närmast sörjande, börjar nu prata mer högljutt med varandra. Vissa rycker på axlarna, andra skrattar lite åt situationen och ser sig om i spänd förväntan på vad som ska hända härnäst. Ingen sitter oberörd, tvärtom vaknar de mest svårflörtade åhörare och vill ha mer. Det är först nu de känner igen sig. Missförstånd, anklagelser, offer, förföljare och räddare. En såpoperas första avsnitt levererar i sista akten. Det är på tiden.

Zam Koenegger inser att slaget är förlorat nu när hans släktnamn är förvrängt till ett chokladägg med några billiga överraskningar inuti. Han försöker samla ihop sig och får leta djupt i minnet efter något han hört eller läst, ja vad som helst som kan hålla honom flytande tills det är dags att kliva ner från podiet. Han brukar ju vara bra på att lägga slagfärdiga meningar på hög för hemska situationer som den här. Han drar fingrarna genom det vågiga håret, ler lite i mjugg som om han håller en väl bevarad hemlighet bakom ryggen som han strax ska bjuda sina åhörare på, bara för att låta dem tro att han fortfarande har ett par ess kvar i skjortärmen. Men sekunderna travar iväg och Zam Koenegger känner hur ansiktet släpper uppe vid hårfästet och håller på att rinna nerför bröstet på honom. Det är alldeles tomt i skallen och han ska precis dra en anekdot som han vet fungerar på de flesta dönickar och som de hade skrattat så gott åt på föreläsningen veckan före, när han hör en klar röst i lokalen ställa den avgörande frågan.

”Är det slut nu? Kan man gå, eller?” En man letar efter svar i publiken när han märker att föreläsaren ignorerar honom.

”Nej! Kom igen, det är nu det börjar. Du vet väl vad man ska göra när det hettar till? Släng in en gruppövning, vettja!” Kvinnan som tidigare vände Koenegger ryggen passar på att retas lite.

”Använd dig av publiken, när de tog över den här tillställningen verkar de ju vara med på noterna. I en annan tonart än din, men kom igen nu, överraska oss och visa vad du går för!” Zam låtsas inte höra. Han vänder den oresonliga massan ryggen och för första gången hör han buropen skalla mellan väggarna. Näste talare, en kvinna med page står och pratar med arrangörerna. Diskussionen är upphetsad. En konferensvärd tar ett hopp upp på scenen och går fram till podiet och mumlar i mikrofonen till de få som är kvar i lokalen att nästa föreläsning skjuts upp en halvtimme men att alla är hjärtligt välkomna tillbaka.

Zam är en slagen man. Han står och plockar med några papper och låtsas räkna antalet böcker som är skrivna i hans namn och som han ännu inte har sålt. Vilken tur att försäljningen påbörjades redan när de öppnade lokalen och inte som i vanliga fall, i pausen efteråt. Idag hade det varit lönlöst. Han lägger tillbaka böckerna i en låda och känner inte igen sig själv på omslaget. Mannen på fotografiet är en främling. Han dricker en klunk direkt ur en flaska när han hör någon stå nedanför podiet och kalla på honom. Inte en chans att han tänker vända sig om och förnedras igen, aldrig i livet att han tänker prata med flera idioter.

”Ursäkta, men jag tror du behöver lite hjälp, det där var ju rena katastrofen! Du har ju absolut ingen aning om vad du står och svamlar om, är du medveten om det? Hallå, hör du inte att jag pratar med dig?” ropar en kvinna som kräver uppmärksamhet med hela sitt väsen men föreläsare Koenegger har stängt butiken och ignorerar hennes uppmaning och bryr sig inte om att skänka henne en enda blick utan står till synes helt oberörd och samlar ihop det sista innan han lämnar scenen och går ut bakvägen.

”Skyll dig själv om du inte vill få råd av en expertis, men kom inte och säg att vi på Kungskansliet inte bryr oss om våra medborgare”, fräser kvinnan och vänder på klacken och går med snabba steg ut därifrån. Kakbuffén står framdukad och folk tar för sig. Man har mycket att prata om.