Det är varmt i sängen och ganska trångt. Men det går nog bra. Man får lov att passa på medan sällskapet är i livet, tänker Märta S som är den som ligger illa till. Alldeles nyss var det kyssar och smek, intensiva som på film och den vanligtvis så långsamma tiden snärtade till som en rullgardin och for rakt upp mot himlen. Eftermiddagens härliga kyssar hade kanske hamnat lite snett.

Det får Märta att minnas en trevlig händelse, en gång när hon var lite mer på alerten. Det kan inte vara så himla länge sedan, kanske fyrtio, fyrtiofem år sedan, som hon och väninnorna åkte på sin första chartersemester. Den andra veckan, när det röda på huden hade lagt sig, anmälde de sig till en populär aktivitet och följde med när alla andra på hotellet åkte buss till en uppskattad fest uppe i bergen. De sjöng och skrålade i bussen och märkte inte hur serpentinvägarna svängde och hur branta stupen verkligen var. Väl framme bjöds det frikostigt på grillat, sangria och spontan dans. Reseledaren, lite yngre än hon själv hade suttit närmast henne i bussen. Han var perfekt solbränd och den snyggaste karl hon sett och visst fick han kyssa henne om han hade lust med det. Det var tydligt att det var den där lotionen med kokos som han inte kunde lämna orörd. Senare på kvällen skulle alla reseledare uppträda och sjunga kunde den här reseledaren och det med bravur. Han var den stjärna som lyste mest av alla och stal hela showen, det kan man gott säga att han gjorde. Nu minns hon.

Reseledaren hette Eudardo Juanson som trots det spanskklingande namnet inte var infödd. Nej, han var visst från Östergötland, nära ett glasbruk i Reijmyre. Det var först efter ett par framgångsrika år på den spanska solkusten som han hade ändrat uttalet från Edvard Jonsson för att det på så sätt skulle låta mer autentiskt. Charmig och rak på sak var han, men inte när det kom till kyssar. Han måste ha haft brytningsfel eller så sög han i sig något olagligt utöver sangrian eller så var det något med den spanska solen som gjorde att han inte såg som han skulle, för han prickade inte rätt med något den natten. Hon hade skrattat när hans heta läppar hamnade än åt vänster och än åt höger, men kittlade gjorde det, både i mungipan och på ett par andra ställen. Och vacker som en gud var han. Det kan man inte ta ifrån honom. Undrar om han fortfarande är lika snygg?

Hon som tänker tillbaka på heta nätter och ligger under en trasslig filt och en annan ledlös kropp, känner nu hur benen börjar domna. Hon vrider försiktigt på ena foten men fastnar med halkskyddet mot hans kläder. Hon ser sig om efter larmknappen, men når den inte. Den brukar ligga vid hennes sida och vara virad ett varv runt sängräcket för att inte ramla i golvet. Idag hänger larmknappen helt stilla i sin sladd och från läslampan av alla ställen. Gud, så retsamt! Att försöka sträcka sig är inte att tänka på. Det slutar bara med värktabletter.

Tyngden av en människa i djupsömn ska man inte underskatta. Hon viskar vakna, vakna mot den gråa hårtofsen som han har på mitt på hjässan för öronen kommer hon tyvärr inte åt. Hårstråna piggnar till av hennes röst och reser sig av hennes utandning vilket man inte kan säga om resten av mannen som snarkar nedanför. Hon misstänker att han fick i sig för mycket till lunch och då lär väl han ligga där och sova som en gris tills personalen kommer till undsättning. Det kan dröja minst en timme tills dess. Bara hon inte drabbas av panik, tänker hon och intalar sig själv att mycket värre saker har hänt i hennes långa liv än den här gamla gubbstrutten.

Hon bestämmer sig för att försöka tänka på annat och tittar på hortensian som inte kan sluta blomma. Den blir vackrare och vackrare för varje dag säger sköterskorna. Hon gläds åt minnet när hennes dotter dök upp för ett par veckor sedan. Tänk att hon helt oförhappandes kom hit en lördag med blomma och butterkaka! Det är inte likt henne alls. För spontanbesök av hennes upptagna och mycket duktiga dotter som det går så bra för nu för tiden, hör inte till vanligheterna. Så finbesök är hon inte bortskämd med, det ska gudarna veta. Man kan ganska ofta läsa om dottern i tidningen med färgfotografi och allt. Ibland intervjuas hon av riktiga reportrar och inslaget brukar visas på tv-nyheterna, ibland flera gånger på en och samma kväll. Kanske har hon lite för mycket läppstift på sig men prata för sig det kan hon, flickan hennes. Hon som sitter på ett tjusigt kontor med utsikt och träffar fint folk med insikt, som hon brukar säga när personalen frågar vad den berömda dottern gör där nere på Kungskansliet.

Vad kan man mer berätta? Att de har så mycket och viktigt att göra inom staden efter valet att dottern till och med har fått två lakejer, eller assistenter som man säger nu för tiden. Men vilka namn sen, vem i jösse tillåter sig att bli kallad A1 och A2? Vem tar sådana människor på allvar? Det är fina killar, man kan inte säga annat men de verkar vara alldeles för snälla för sitt eget bästa. Hennes dotter har stil men ingen förmåga att uppskatta andras engagemang utan tar den helt för givet ungefär som luften hon andas. Hon var nog allt lite eljest, ganska annorlunda än både henne och maken, det har hon alltid tyckt. Det måste ha blivit ett hopp från tidigare generationer men det är inte någon släkting som man känner till. Dottern har alltid vetat bäst.

En dag i tonåren, hade hennes enda dotter som döpts till Sig-Britt, kommit in som ett tropiskt oväder efter skolan och ställt sig mitt på köksgolvet med ett vrål och gråtit och skällt om vartannat. Det dröjde ett monsunregn innan de förstod varför. Skälet till utbrottet var att de henne tvingat på henne ett sådant hemskt namn och dessutom ett dubbelnamn. Några pojkar hade tydligen bytt ut i mot u så nu tänkte hon skicka in klagomål till kungen eller statsministern, för att på något kraftfull sätt ändra till ett bättre, mer anständigt namn. De bad henne att samla sig men de kunde inte trösta henne något vis. De försökte med att säga att Sig-Brut inte var så farligt även om det inte riktigt passade en ung dam men det gjorde henne topp tunnor rasande, ja, ännu argare än i början och innan hon smällde igen dörren skrek hon att ingen fattade ett skit och la sen till, på det bestämda sätt som har tagit henne dit hon är idag, att från och med nu lyssnade hon bara till namnet Lillan. Hennes far höll med henne, han vågade väl inte annat, men förstod att det inte var så trevligt för en ungdom att gå omkring som ett rakvatten, inte ens om man uttalar det som äkta champagne.

Kvinnan som ligger i ett skruvstäd under en annan boende på Silverpilens vårdboende, hör hur larmklockorna piper ute i korridoren och hur personalen styr med de andra på avdelningen. Då slår det henne på nytt att det här med att vara nära och väldigt långt borta skaver mycket irriterande bak i nacken på henne. Hon hostar till och inser att det här inte går för sig; att ligga under en karl utan att få någon utdelning, då kan man verkligen börja prata om bortkastad tid. Hon vet att risken är överhängande stor att den djupt sovande herren har glömt bort alla kärleksfulla haranger som han lindade in henne i efter lunch när han förhoppningsvis slår upp sina blå ögon igen. Hon vet också att han brukar vara sur precis när han vaknar. Blir han då tillsagd att sluta bete sig illa, är hon säker på att han kommer skylla sitt humör på att han har vaknat på fel sida. På min framsida ja, din drummel, tänker kvinnan och börjar ilska till.

Någon knackar på dörren och innan hon hinner ropa hjälp kommer en sköterska in och skriker rakt ut och kan inte dölja sin förskräckelse när hon får se de äldre ligga i en oredig hög på sängen. ”Nämen Pieter, inte ska du väl ligga i ansiktet på damerna. Ser du inte att Märta mår dåligt?” säger undersköterska Voukko och ojar sig men får inget gensvar. ”Hördu min herre, det är dags att vakna nu! Pieter, kan du höra mig?” Voukko börjar dra i mannens armar men inser att det är lönlöst och att hon behöver assistans. Hon trycker på larmet efter förstärkning. Hennes yngre kollega kommer inrusande och kan inte hålla sig för skratt när hon ser vad som har hänt. Hon får genast en tillsägelse. ”Det här är inget att dra på smilbandet åt. Skärp dig nu och ta ett rejält tag och rulla bort honom, jag håller fast Märta så hon inte dras med och dimper ner på golvet. Det är inte länge sedan hon fick en ny höftkula”, säger hennes äldre kollega som börjat ta spjärn mot väggen.

Den äldre mannen som har hör sitt namn upprepas ett par gånger för mycket, mumlar nyvaket. ”Det var väl då ett fasligt tjat!” muttrar han och öppnar ögonen och ser sig förvånat omkring. ”Men vad i själva helvete Märta, vad ligger du och gör under mig? Inte konstigt att det kändes så knotigt, jag drömde något jädrans tok, det var exakt som när jag, för en herrans massa år sedan, låg på en sådan där smal träbrits i en av de där fjällstationerna uppe i karga Abisko. En erfarenhet som jag överlevde med nöd och näppe”, klagar den äldre mannen och blir plötsligt varse om personalen.

”Men hördu, du, du, vad tror du att du håller på med?” säger Pieter och vänder sig sakta om och spänner ögonen i en av sköterskorna. "Vill fröken vara så vänlig och backa eller ta ett steg åt sidan innan jag anmäler dig för sexuella trakasserier. Släpp mig genast och fan ta dig om du rycker sönder hällorna på mig! Det är väl mina egna byxor, eller har landstinget lagt beslag på dem? Om du inte slutar upp med tafset genast, kan det gå riktigt illa. Jag varnar dig! Och det säger jag inte bara för att jag har varit i det militära."

De två sköterskorna känner Pieter K sedan ett par år tillbaka och vet vad som krävs för att få honom på andra tankar. De är vana vid hans dagliga utbrott och väljer att vänta in honom och låter mannen få fotfäste innan de försiktigt hjälper honom upp ur sängen. Märta andas ut och tycker att hon genast lättar från sängen. Inte har väl Jesus redan kommit för att lyfta henne till himlens nejder? Det är nog syret som hon fått tillbaka som ställer till det, lite yr känner hon sig trots allt. Hon ser att sköterskorna har fått upp grannen Pieter på fötterna och nu står han skrynklig, helt själv mitt på golvet, om än lite vinglig. Sedan tar de tag och håller honom med fast hand under varsin arm och styr honom bestämt mot hans rullator som han lämnat vid dörren.

”Kan vi vara säkra på att du är vaken nu, Pieter? Sova får du göra i din egen säng, det vet du väl? Du får sluta upp med att skrämmas så där, tänk om Märta hade tuppat av!” säger sköterskan och ser allvarligt på mannen som vid det här laget har stoppat in fötterna i ett par bruna kvickoletter. ”Ta nu tag i handtagen och släpp upp bromsen, så här Pieter, nu hjälper vi dig ut till dagrummet. De andra har frågat efter dig ska du veta. Eftermiddagskaffet är serverat och jag tror bestämt att Birgitta har gjort en festlig kaka som hon bjuder oss på idag. Åhej, nu tar vi ett stort steg med vänster fot och sen ett steg med höger, så där ja, det går ju som en dans”, säger den yngre sköterskan hurtigt.

”Inte vet jag hur du går omkring här på jorden, om det är så här, så kan man inte göra annat än att beklaga”, säger Pieter. ”Det är lönlöst att försöka lura mig med passgång för någon jävla dromedar är jag för fan inte ännu, även om det är dött som en öken här”. Pieter ruskar av sig kvinnorna, hastar ut genom dörren men kastar en kommentar till vem som helst som kan fånga den. ”Och någon festlig kaka kan det bara bli om den är dränkt i rom och sådana brukar inte Biggan göra, det är hon för torr för!”

Sköterskorna står svarslösa. De tittar på varandra och rycker på axlarna men låter Pieter hållas. Istället vänder de sig om och hjälper Märta. Först drar de upp henne så hon kan sitta på sängkanten en stund och sen lyfter de henne över till rullstolen och frågar henne sedan om det känns lite bättre nu när dagens börda är borta och pustar ut när de ser att hennes kinder återfår sin färg. Märta vinkar glatt till svar. ”Orkar du komma med ut du också Märta, lite kaffe borde väl smaka gott efter ett sådant här påfrestande herrbesök”, säger Voukko. ”Jag tror att Pieters son är på tv idag, det är väl därför han är lite stingslig och nervös för det som komma skall. Är inte sonen programledare av något slag eller har jag fått det helt om bakfoten?” Sköterskan styr med van hand och kör ut till dagrummet där resten av de boende sitter och väntar.

”Pieter, visst är din snygga son programledare? Han brukar väl stå på scen och ibland vara i rutan och hålla låda i en mikrofon med ett headset på huvudet?” frågar hon och ställer rullstolen på Märtas plats vid bordet och trycker ner bromsen. Pieter som har satt sig i fåtöljen framför den stora tv-skärmen som hänger på väggen ovanför en skänk av furu, sträcker på sig. Han har redan tagit en stor tugga av Birgittas nybakade kaka och tar en till innan han svarar.

”Du menar Zam? Tja, visst kan man säga att han har sitt eget speciella sätt men inte vet jag om man kan säga att det sitter på huvudet? Vad är det med er idag egentligen? Det börjar bli otäckt, är det bara jag som kan prata normalt här? Snabbt som en fältherre lyfter han upp handen för att stoppa eventuella svar.
”Sch, nu börjar det. Snart kommer Zam. Från och med nu så får ni hålla tyst. Kan jag få en kakbit till eller ska det snålas idag med?