himlen river med sina gyllene klor
över min rygg
nästan som en smekning
men nej, inte alls
njuter av frukost i sängen
nyduschad
återfår balansen
mellan saknad och närhet
kysser ensamheten
som om han vore min
utan bitterhet
men viss tagg i hjärtat
ser andra människor älska varandra
där de går hand i hand
någonstans
där allt blir sig själv igen
och när himlens rivmärken
inte längre syns
jag kan visa den osminkade sidan
av mig själv
men fram tills dess
naken på ord
blickar bort
som om
det alltid
varit så.