Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Ej. Ej. Mej. Mej. Mer. Mer. Mer. Men. Men. Man. Fann. Kan. Kanske. Kanske. Kan ske. Ske. Skev. Skela. Kel. Kela. Fela. Fel. Hela. Hel. Hel. Helg. Helgon. Helgonet. Helgonej. Nej. Nej. Nej.

Hon rabblar redan innan hon lämnar sömnen, hon vaknar redan innan hon måste. Tvärs över sängen sträcker hon ut sig så långt det går. En diagonal person som aldrig ligger på rygg. När det händer slutar det alltid med mardrömmar av den sorten att någon dör. Alltid. Händerna börjar klia så fort hon tänker; händer. De ligger heta av insidan av hennes lår. Det är där de har pressats samman till en bön sprungen ur skötet. Huvudet ligger sänkt mellan brösten, magen gömd för slag. Det är oftast en fruktlös kamp och det är nästan alltid en förlust att vakna.

Det är måndag morgon, klockan är inte mer än kvart över sömn och leveransen till restaurangen som ligger i hörnet, tre trappor ner, anländer. Först backar lastbilen med ett tjutande larm. Sedan öppnas bakluckan med en smäll, vagnar rasslas ut och dras över kullerstenar bort till bakdörren där kocken står och slutar röka igen. Det hälsas med mörka röster medan lådor fulla med grönsaker och bröd lämnas över, innan det är dags att rassla tillbaka och hissa upp på flaket med ett nytt ännu värre ljud, som skär genom kudden. Nu är det en tom vagn som ska tillbaka in lastbilen och samma gnissel ännu en gång. En ny vecka har börjat och många har blivit väckta av oväsendet. En ny dag vecklar ut sina blad.

Framför allt är det första dagen på mycket länge som Crispa Lorentz är ledig. Hon har drömt mer än vanligt och måste hämta igen sig. Så hon ligger kvar. De här drömmarna förgiftar henne. De injiceras i hennes vener, skjuts varmt och behagligt in i hennes system så fort hon faller ur realtid och glider ur händerna på sig själv. Det som är så lockande är att hon är verklig för första gången på mycket länge. Crispa är beroende av sina drömmar. Hon både älskar och hatar att det händer. Hon älskar att hon njuter. Hon hatar det för att hon njuter så hämningslöst att det nästan är äckligt. Tycker hon själv alltså. För ingen annan vet ju vad som rör sig i henne inre mer än hon själv. Crispa Lorentz vet inte vad hon ska göra. Hon försöker be till den gud som hennes farmor en gång presenterade henne för.

”Sitt still och knäpp nu händerna, så här. Sitt still sa jag! Och böj huvudet och sitt still och blunda Crispa. Blunda Crispa! Sluta prata! Var tyst nu och lyssna på vad jag säger. Det är Gud vi sitter inför, Gud den allsmäktige, vår Fader, vår styrka, vår tröst. Fortsätt blunda! Och vi bör tacka honom för livet vi fått som gåva och för att han är med oss i alla dagar. Sitt still Crispa! Och vi ber dig herre, att var oss nådiga och använd oss i ditt namn. Crispa, sluta nu! Kom upp från golvet. Kom och sätt dig här med farmor. Vi ska bara be lite till. Nej, nej, sluta pilla på korset! Det är antikt. Det går ju sönder. Nej, nu får det vara nog. Jäkla unge! Håll ihop händerna och böj på nacken. Vi är syndare och vi ska vara tacksamma och glada nu Crispa, för Gud älskar oss ändå. Om du skärper dig lite vill säga. Hör du inte att jag säger att du ska hålla käften och sluta för i helvete att klia dig i stjärten. Nej! Rör mig inte! Gå och tvätta dig. Förresten vi måste be klart först, så sitt still och rör ingenting eller mig, annars får du en smäll!”

Så där höll farmor på. Gud sa ingenting. Han vågade väl inte. Crispa ber sällan nu för tiden, orkar inte ens knäppa händerna. Blundar bara kort och går in i ett litet rum bakom ögat. Där är det helt kalt med vitputsade väggar och lågt i tak. Inga ljusstrålar som gör kors på väggen utan ganska grynigt och grått. Hon orkar knappt säga något. Hon bara står där, rakt upp och ner i det lilla välvda rummet inombords, där tystnaden knappt kan hålla sig. Nu är det snart morgon på riktigt och hon kastar av sig täcket. Det ramlar ner på ena sidan av sängen. På andra sidan, där står alla böcker som hon behöver varje dag för att behålla lite av det som kallas sinnesro. Hon låter handen hoppa runt efter glasögonen som hon släppte i mörkret igår kväll. Crispa vrider på huvudet och gissar tiden med hjälp av ljuset och försöker summera dem till ett klockslag. Runt sju, gissar hon, men molnen gör det hela lite osäkert. Hon bläddrar i boken, läser igenom det senast skrivna och lägger till delar från drömmen, skeenden som hänger kvar i trasorna på henne. Händerna börjar klia och hon får lust att bita sig och låta tänderna gnaga bort kittlet som bara ljuger, som sväller och sprider sig längre in i huden. Crispa går raka vägen till badrummet och vrider på kranen. Hon spolar länge tills vattnet är kallt. Hon dricker och dränker sedan handens hetta i strålen som tillfälligt svalkar men som hon vet torkar ut och gör det hela mycket värre i längden. Crispa stryker bort håret, skjuter upp solglasögonen på huvudet som ett hårband, kastar tre handskålar vatten i ansiktet och släpper sedan lös ansiktet i spegeln. Gode Gud! Ingenting hänger ihop längre, tänker hon. Mitt ansikte ser ut som en gammal karta. Med strecken, linjerna, svullnaden, det blanka, det mörka, de döda ytorna mellan munnen och ögonen. Hon håller på att vissna. Hon petar bort en frans i ögonvrån och gäspar, funderar på att gå tillbaka till sängen men ångrar sig. Det är första dagen som hon är ledig på tre veckor och idag ska hon ta vara på varje andetag. Hon går tillbaka till rummet, lägenhetens enda riktiga rum, med en säng mot ena väggen och ett högt fönster med djup fönsternisch på den andra. Mellan dessa väggar ligger en stormönstrad orientaliskt matta på trägolvet, ett arv som hon måste behålla enligt hennes samvete. Dessa tätt knutna klängrankor i ganska bleka blåa och gröna toner har sin egen speciella doft. Den måste vara över hundra år eller varit med om väldigt många turer innan den landade hos henne. Sedan står där en grå soffa, ett slagbord vid fönstret med två karmstolar i solblekt tyg på vardera sidan. På bordet står en vas med höga blekrosa rosor som hon fått av sin mamma. Crispa Lorentz sätter sig på sängen och drar ut en låda på nattduksbordet som alltid vickar vad man än gör. Hon tar fram liten burk med en mjukgörande salva som hon stryker ut med bestämda tag på sina torra, röda händer samtidigt som hon förbannar sitt arbete som hon faktiskt offrar sin hud till. När hon är klar med den första smörjelsen och alltså inte den sista, går hon tvärs över handknutna rankorna med de mjuka bladen och sätter på en kanna kaffe i kokvrån i hörnet mot hallen. Hennes rörelser påminner om en slags dans med invanda steg och rytm. Den här dansen är det ingen som ser när hon jobbar, den här dansen lyssnar bara till känslan av att ha gott om tid. Hon hör någon klampa i trapphuset, hon hör gnisslet från hissdörren, hon hör en dörr öppnas. Hunden skäller.

I hennes hus finns tretton lägenheter fördelade på fem plan, det är tre i ungefär samma storlek på varje plan och en riktigt stor lägenhet längst upp. De flesta har bott här i flera år och grannsämjan är stor, hon känner sig trygg. På somrarna ses man oftare då man träffas mer spontant på gården, det brukar bli trevligt. Helst när de sitter där ljumma kvällar med tända ljus och något i glasen. Sedan ett tag tillbaka bor även en hund i deras hus, ingen kan helt säkert säga hur det gick till när den flyttade in och blev kvar. Det sägs att det var någon som kände någon morbrors före detta fru som födde upp valpar på löpande band och hon, som var denna någon, kunde i ett svagt ögonblick inte säga nej till den sista i kullen och fick på något konstigt vis ett själsligt om än tillfälligt samröre med en glad hårtofs till hund. Denna någon som ansåg sig kunna tala med både änglar och hundar, var en ung kvinnlig konstnär, ohjälpligt styrd av sina känslor och som under en sommar bodde i andra hand i en av lägenheterna på Crispas våningsplan. När hösten kom stack hon utan varsel men lämnade den sista månadshyran i ett litet paket med ett meddelande fastsatt på hundens halsband; ”Jag målar. Ta hand om Snäll-Hund. Tack.”

Alla i huset var överens om att den unga konstnärinnan ägde fler nyanser färg än hon hade ord. Det dröjde först till kvällen som man insåg att hunden låg ensam innanför porten och var övergiven på riktigt. Då samlades man spontant ute på gården och tog ett snabbt beslut om att hunden fick bo hos familjen Camar tills det ordnade upp sig. Veckorna gick och visst ordnade det upp sig men följden blev ganska oväntad eftersom alla mycket bestämt hade avsagt sig från att ta på sig det fulla ansvaret. Det som hände var att hunden fick bo ett tag hos dem i allihop. Det gav sig själv på något underligt vis och hunden som accepterade detta levnadssätt kom att bo hos den som just då behövde det mest. När gubben Sander dog och hans finska fru blev änka var det som om hunden kände det på sig och morgonen efter begravningen ville hunden inte gå in i någon lägenhet förrän änkan Voukko öppnade dörren. Näste man på tur var den tyste, på våning tre. Man vet inte riktigt vad som hade hänt med det hade slutat med en vurpa och ett brutet ben och sjukskrivning i över en månad. Ingen har sett den tyste vara så uppsluppen som när hushunden tillbringade tiden med honom, han blev som en helt ny människa som man inte kunde kalla för tystlåten längre även om han fortfarande var reserverad jämfört med många andra. Det var många som blev paff när han var den förste som tog beslag på dansgolvet på festen månaden därpå.

Till Crispa som precis har vaknat och sitter och dricker kaffe och äter en fralla vid fönstret har hunden bara kommit en enda gång och hon förstår inte varför. Snäll var den men inte så tillgiven som hon hade trott efter har hört vad de andra berättat. Hunden känner kanske på sig att hon är lite överkänslig, som det här med händerna och huden som alltid är röd och kliar. Man kan nog säga att ingen riktigt släppte in den andre. Men det blev i alla fall hon som namngav den på nytt, eftersom det gamla namnet Snäll-hund kändes dumt och inte så värst kreativt för att komma från en konstnär. Det nya namnet som alla i huset genast accepterade föll ner till henne samtidigt som hunden en eftermiddag skuttade efter henne när hon gick över gården på väg till tvättstugan.”Karma, kom!” ropade hon och hunden lystrade. ”Karma, sitt!” befallde hon och hunden slängde sig ner vid hennes tvättkorg. Karma kommer och går, det passar bra.

Just för tillfället har allas älskvärda husdjur flyttat in till deras nya granne. En äldre man med ett namn som klingar halvt om halvt på spanska. På inflyttningsdagen hade han stolt berättat för alla som ville lyssna att han föddes som Edvard Jonsson men efter många härliga år på spanska solkusten, kändes det mer rätt med Eduardo Juanson. Han bor nu i lägenheten snett över på samma plan. Han är nyskild och lättad men säger sig vara lite ledsen och klagar lite skämtsamt på blygdbrist, vilket fick Voukkos finska vinterhy att blomma. Men trots sin öppenhet om alla otaliga kvinnoaffärer tror hans nya grannar att hos senior Juanson, kommer göra Karma gott. I bästa fall kan hunden hjälpa honom att släppa alla tankar som är av den ensamma sorten.

Crispa Lorentz ställer ifrån sig koppen på den lilla diskbänken. Morgonen har varit vänlig mot henne. Men hon känner av tre veckors arbete. Hon är stel och trött långt in i märgen. Hon sträcker på sig. Händerna upp till taket och sen ner i golvet. Hon ställer sig med det ena benet framför det andra och tar sedan stora kliv över den orientaliska mattan och samtidigt som hon böjer knäna svänger hon yvigt på armarna. Blodet som ligger i vecken och som nästan koagulerat inuti henne börjar äntligen lösas upp av värmen och cirkulerar nu varmt. Hon prövar att andas i olika rytm; genom näsan, genom munnen, sen kniper hon igen sin allvarliga mun, sparar luft och låter den hållas tills den bankar nere i lungorna. För tillfället glömmer hon sina händer. Hon väcker kroppens alla delar på sitt speciella sätt. Till slut går hon fram till den runda spegeln som hänger i hallen, böjer huvudet så håret ramlar över och sen tar hon och kastar huvudet bakåt och sekunden som hon möter sina ögon. Hon tar ett steg fram och nästan nuddar vid sig själv och säger: ”Jag vill bli en människa som vågar.” När ritualen att välkomna möjligheter är klar plockar hon upp det första bästa klädesplagg som ligger slängd på stolen. Det är en bomullsklänning med axelband som går i kors över skulderbladen. Hon öppnar lägenhetens enda garderob och drar ner en kofta från en galge. Innan hon lämnar sitt hem stoppar hon ner sin lilla börs och en anteckningsbok i en tygväska sydd av färggranna stuvbitar och fria broderier. Hon väljer ett par öppna sandaler och hon väljer ett öppet sinne och går ut. Klockan är strax efter nio.

Crispa går mot parken, det brukar inte vara många där så tidigt på morgonen. De flesta hastar fram och förbi, på väg till sina arbeten den första dagen på en ny vecka. Ingen stannar. Crispa följer inte med när den här sortens flyttfåglar lyfter. Hon sätter sig istället på en parkbänk vid ett café som ännu inte öppnat och låter en blyg sol lägga sig till rätta i hennes famn. Träden smeker vinden eller om det är tvärtom och det luktar jord och gräs. Hon blundar och vill inte tänka på något. Hon försöker vara det berg som låter molnen, de mörkgrå som är fulla med oändliga tankar, bara segla förbi. Hon lyckas med detta konststycke några minuter längre idag. Meditation gör henne svettig och kraven att inte ställa krav ökar ju längre hon sitter och försöker. Hon förstår sig inte på dem som säger att de lyckas med att försvinna från tid och rum. De verkar hamna i någon annan värld där hon hittills inte fått rätt att besöka. Crispa lyfter upp tygväskan på bänken och känner boken genom applikationerna. Den får vänta, hon vill inte gå in i den ännu. Några trådar på tygväskan har släppt, hon snurrar dem tillbaka. Hon saknar plötsligt Karma. Varför tog hon inte med henne idag, hon hade ju kunna knacka på hos nyskilda grannen och erbjudit sig att rasta hunden. De gånger de strosat i parken har det varit lättare att prata med människor, som om den i mitten, i detta fall en hund, avleder allt fokus från henne, vilket också är det effektivaste sättet att få henne att slappna av. Nu ska det bli ändring på det. Med eller utan jycke. Idag är det dags att äntligen våga. Våga släppa in.

Crispa reser sig. Hon står först helt stilla men börjar sedan gå utan någon tanke eller mål. Hon går genom parken som hon älskar och lyssnar på sina vänner, fåglarna som aldrig tvekar. Hon tittar åt än det ena, än det andra hållet innan hon bestämmer sig och kliver ut på trottoaren. Gatan framför väntar på henne och hon följer allén och andas in de söta blommorna som följer i ett regelbundet mönster bredvid kanalen. Hon ser några änder bli matade, korsar ett par större gator, ser att en kyrkdörr står vidöppen. Hon tvekar men orkar inte och vänder istället bort blicken och ser sig själv leva i några blå skyltfönster innan hon närmar sig Stortorget och krockar plötsligt, helt utan förvarning, med sin egen förvåning att hon nästan tappar nästan andan. Det är en smäll som går rakt genom kroppen och en elektrisk stöt sprids under alla blommor på klänningens äng. Crispa Lorentz tvärstannar mitt i steget så att en svettig man på cykel håller på att köra på henne. Han girar åt vänster och hans portfölj på pakethållaren håller på att glida av. Mannen svär och med en snabb hand hindrar han portföljen från att falla ner mot hjulet. Men Crispa, hon varken ser eller hör någonting av detta, hon hör inte heller vilka ord han kastar hårt mot henne innan han trampar vidare. Allt omkring henne bleknar. Framför henne står den person som hon är livrädd för att möta och samtidigt den själ som hon har längtat så mycket efter. Det inser hon nu.

Men idag är platsen en helt annan. För ett par veckor sedan var det på ett kontor längst bort i en korridor. Det hade inte ens ett fönster. Dagens ljus är uppskruvat och bländar hennes lediga måndag. Då låg en oidentifierbar färg och sotade deras skuggor men mellan dem pulserar just i denna sekund en stad med människor som är på väg och vill framåt. Senast var de helt frikopplade från resten av världen, nu följer hon varje steg de tar samtidigt. Hon får absolut inte tappa bort det där ansiktet igen! Så annorlunda men ett ansikte som var njutbart åtkomligt redan första gången de träffades. Ännu är hon osynlig inför dessa ögon. Avståndet krymper men hon vet inte vad hon ska göra, ska hon ropa eller vinka? Hur ska hon förhindra att hon inte sjunker genom jorden? Men så, i en skör rörelse får de kontakt. Ögonblicket som det sker går det höga vågor under fötterna på dem och de flyter åter igen fram till varandra. Nu är det är inte många meter mellan dem och det är tur att hon slipper börja samtalet för hon kan inte prata. Hennes mun har gått i baklås, men alla sinnen suger hungrig i sig när hon får höra den där rösten igen.

”Du. Det är du. Är det du? Visst är det du som kom och städade mitt rum en gång? Du stannade. Jag hjälpte till med vagnen, sen vet jag inte vad som hände. Känner du igen mig?”

Orden håller igen. De tvekar, nästan snålar. Men känslorna som smitit förbi däremot, sätter rekord i att hopa sig på ett enda ställe; i hennes ögon. Hon känner sig tvungen att titta bort och flyr långt upp till himlen. Hon svarar.
”Ja, det är jag. Rum 105, jag minns, det fanns inget att städa. Är du kvar där?” Crispa höjer röstläget som om hon släpper iväg en lätt ballong. Hon vill inte låta för påflugen.
”Nej, jag fick sluta, lika bra det, jag vet inte vad jag gjorde där i alla fall. Tidigare har jag arbetat i sektionen för konstruktioner och utfört skadeutredningar och tillståndsbedömningar och utarbetat åtgärdsförslag för reparationer i allmänhet. Men det här sista uppdraget, då fick jag ingen riktig överlämning innan det tack och lov tog slut. Det var kanske till det bästa, nu har jag gått vidare.” De tittar nyfiket på varandra men innan Crispa hinner säga kommer det mer information. ”De erbjöd mig att vidareutbilda mig. De kallar det kompetensutveckling. Jag säger kompetensinveckling, jag förstår inte mer nu, men vad ska man göra? Det är bara att ta skeden i vacker tass eller vad man nu säger. Nog om mig och mina misslyckanden, nu vill jag höra allt om dig. Var tog du vägen, har du slutat? Vad gör du nu? Du kom aldrig tillbaka, du sprang till bussen den där gången. Och försvann. Och nu står du här! Helt ofattbart, jag trodde ett tag att jag hade drömt alltihop.” Leendet smeker henne.
"Ja, och här står du. Det är kul att se dig igen.” Crispa blir förvånad att höra sig själv. ”Ja, det blev kanske lite hastigt när bussen kom. Efteråt blev jag sjuk, det var inte något allvarligt. Jag fick väldigt hög feber, tog mig inte upp ur sängen på en vecka och när jag kom tillbaka hade cheferna ändrat det mesta. Jag fick arbete i ett annat distrikt, väster om stan. Det är därför jag inte åkte till ert företag något mer. Fast jag förstår inte varför du undrar, det måste väl ha kommit någon annan? Du fick väl det städat efter mig? Inte för att du behöver det, men ändå.”
”Nja, jag ringde och frågade efter dig. Tre veckor efter att vi träffades var det någon som knackade på min dörr men jag avböjde. Det var inte du. Jag visste inte vad jag skulle göra, vad än jag gjorde kändes det fel. Jag vred och vände men fick inte ihop det som det skulle. Det gled aldrig in i någon riktig skärpa. Det har varit hemskt och ensamt. Jag känner inte dig men jag känner dig. Förstår du vad jag menar?”

Ty. Tyst. Tystnad. Lystnad. Lustad. Rustad. Rus. Tyst. Ty. Tystnad. Kyssnad. Kyss. Kryss. Kors. Kross. Loss. Oss. Crispa Lorentz vevar runt sina ramsor, de går fortare och fortare än vad de någonsin gjort. Hon håller på att tappa fästet men i samma stund som hon vinglar till fångas hon upp av en arm som håller henne bakom ryggen och för henne åt sidan och styr henne bort från trafiken och mot ett par stolar som står uppställda med ryggen mot fönstren på en bistro. De sätter sig ner och vågar nästan inte tänka tanken även om den envisas slinka förbi på dem båda. Crispa håller den person som hon inte glömt för en sekund, i handen. Första reaktionen är att rycka undan sin torra hand, men hon tittar upp och inser att allt handlar om ynka minuter.

”Tänk om jag inte hade gått ut idag, tänk om jag hade tackat ja till ett extra pass. Eller tänk om jag suttit kvar i parken, eller gått ner till hamnen med Karma. Du förstår inte hur glad jag är att vi sitter här just nu”, säger hon.
”Karma?”
”Det är en hund som bor i vårt hus. Det är en snäll hund men inte direkt min. Vi tar hand om henne tillsammans. Jag skulle ha tagit med henne idag men glömde helt bort det, jag gick bara ut, jag ville inte stanna hemma, jag behövde luften för mig själv.”
Crispa tystnar, förstår inte varför hon babblar på som hon gör men hinner inte berätta mer förrän nästa fråga kommer.
”Var bor du? Bor du med någon? Förlåt om jag frågar, men jag vill veta, jag måste få veta.”
”Nej, jag bor inte med någon, knappt med mig själv. Det är bara jag. Och min mamma förstås men hon bor på andra sidan stan, vi ses inte så ofta. Du behöver absolut inte säga förlåt, det är jag som ska säga förlåt. Förlåt för att jag sprang iväg, jag kunde inte stanna. Men det betyder inte att jag inte ville. Jag kan inte förklara. Rädslan tog mig. Så var det nog.”
Crispa ser sig om efter någon servitör. Hon är törstig. Munnen är full med sågspån. Men ingen syns till. Det är nog för tidigt, det verkar som om bistron inte öppnar än på ett bra tag. Hon kikar in genom fönstret och ser bara en servitris sitta och rulla in bestick i vita servetter.
”Vill du ha något att dricka? Ska jag knacka på och höra efter om vi kan få ett glas vatten?”
”Det behövs inte, jag klarar mig, men jag blev bara så torr i munnen.”
”Jag tror de öppnar först om en stund men jag kan absolut fråga om du vill, annars kan vi gå någon annanstans, om du känner för det. Vi gör som du vill. Jag är egentligen på väg till en föreläsning om personlig utveckling men just nu är den inte så viktig faktiskt. Jag förstår inte hur jag skulle kunna koncentrera mig på något annat över huvud taget, efter den här oväntade överraskningen. Att få träffa dig.”
”Men du, om du har en tid att passa måste du väl gå? Jag vill inte hindra dig om du måste gå. Personlig utveckling, det låter dyrt.”
”Jag behöver inte gå. Jag vill inte gå, jag stannar hellre här med dig. Om det är någon som kan bidra till min utveckling så är det nog du, om jag ska vara ärlig.” Det sista dränks i ett skratt.

Ärligt. Är. Här. Härligt. Märkligt. Verkligt. Crispa slår bort ordormen som klämmer åt. Hon sänker rösten och böjer sig fram. ”Så vad är det för blomma som blommar vart tionde år? Det låter som något mycket sällsynt och då gäller det väl att passa på? Ja, alla mina försvar godkänner att du får ta mig med dig, vart du vill resten av dagen. Idag är jag ledig hela vägen in. Hela dagen, hela natten.”

Crispa kan inte tro att det är hon som säger det där sista. Om natten. Men hon styr inte längre som hon brukar utan styrs av ett främmande jag, en annan mycket modigare person. Någon som inte orkar hålla emot längre. De reser sig och lämnar bistron. De rör sig sakta för att inte vägen ska ta slut utan att de hinner hitta en ny och för att de inte ska falla över kanten. De går i gränder, de korsar Stortorget där handlarna står vid sina stånd och ropar ut sina varor till bra, bättre och bästa pris. De säger inte mycket men stannar ibland för att förvissa sig om att den andre är verklig. De går med sidorna klistrade mot varandra och Crispa börjar vänja sig att gå med någon vid sin sida. Hon njuter men det var skrämmande länge sedan sist. Hon får tag i lite av tyget som frasar mellan dem och hon drar det till sig. De snurrar runt och fäster direkt i den andres blick. Innan någon hinner säga något kysser de sin längtan ur sig. De klamrar först fast i den andres kläder, lite försiktigt till en början, sen med mer kraft. Det blir nästan ett baksug mellan dem. Läppar. Läppar. Dessa mjuka läppar. Ge dem. Smält dem. Svara på dem. Fukta dem. Deras händer kryper runt nacken, håller en midja, möter bröst, låser en annan skuldra till sig. Crispa slutar andas men pulsen dånar i hennes skalle och sätter igång ett tickande i varje skrymsle på henne. Hon hör en mjuk röst som läker alla sprickor. ”Du får mig men du får aldrig lämna mig. Låt det bli oss, från och med nu. Jag vill inte vara ensam längre.”