Att finna skönhet då elden i blicken slocknat är svårt. Jag vet inte om livet i mig är för stort för att rymmas eller om det är för litet för att se det stora.

Mina skor glappar och det tomma utrymmet mellan tårna och villigheten att växa gör min hud skrynklig och skör.

Åh min själ, varför så bedrövad?

Vem lärde dig misströsta?
Vem lärde dig att din röst gör sig bäst tyst och att blodet i dina ådror liknar dina förövares mer än din skapare?

Åh min själ, lyft blicken

Se hur himlen spänner upp sin storhet. Inte för att skryta, utan för att berätta. Finn naturens kontraster utan att söka dess mellanrum att gömma dig i.

Våga förlora dig i det skvalpande ljudet bakom dina ögonlock och finn mig på botten, långt borta från vassa stenar och vågor som dränker.

Kasta av dig din förtvivlan och simma naket ut mot djupen och möt mig där. Flytande och upprest likt någon som aldrig drunknar och med en blick som aldrig utlämnar dig åt faror.

Ställ dig vid mig och låt din tyngd flyta ut och skapa ytspänning stark nog att gå på.

Ta min hand och mitt mod så lämnar vi det förgängliga under ytan åt däggdjuren att sluka. Du och jag har en ny värld att upptäcka.