Tommy Menta har gått på sitt femte körpass för den här veckan. Han gillar inte dagens schema. För att tala i klartext; han tycker det är rena skiten. Först ett tidigt pass på förmiddagen sedan ett par meningslösa timmar mitt på dagen då han ändå inte hinner göra någonting av värde, det är totalt bortkastade timmar, tills det är dags att sätta sig i förarsätet igen när andra får gå hem. Han brukar hänga på personalkaféet som de flesta andra. Där dricker han kaffe, läser lite, scrollar planlöst på mobilen och kanske slår igen sina ljusblå och slumrar ytligt en stund innan han måste ut i röran igen. Antalet timmar arbete i det här fallet är en sak, faktiska timmar som man är hemifrån är betydligt flera än för de allra flesta som arbetar heltid. Men de som står utanför i yrkeslivets periferi tycker att man ska vara glad att man har ett arbete att gå till. Det är sådana tider nu. Men likväl, det här med håltimmar i körschemat tär på alla kollegor som är i samma situation. I detta ingenmansland väntar man bara. Folk är med rätta riktigt förbannade. Facket har ställt krav. Arbetsgivaren ska överlägga. Kanske blir det strejk. Kanske blir det förändringar. Man får vänta och se. Under tiden får Tommy Menta köra. Och buss har han rattat i snart femton år. Han har varit nöjd för det mesta. När folk frågat om han trivs med att köra runt med folk i ständig rusningstrafik eller fastna i trafikstockningar, trixa mellan vägarbeten och sen stå ut med alla turister på sommarhalvåret, har han alltid svarat ja. Han gillar saker med motorer, känslan av ansvar och att vara ledare, det är ju bokstavligt han som faktiskt styr. Tommy Menta har även framhållit friheten som skäl till sitt yrkesval vilket han sitter grämer sig över just nu. "Hur fan kan man prata om frihet, vilket jävla skitsnack", muttrar han för sig själv de gånger det känns tungt. Det värsta i kråksången är att han har trott på det själv.

Det är redan för varmt, solen ligger på och han har hängt av sig jackan bakom sig där han sitter i förarstolen. Det räcker gott och väl med skjortan han har på sig. Helst skulle han vilja ha shorts men vid mörka byxor går tydligen anständighetens gräns för arbetsgivaren. Långbyxa eller kjol är tillåtet. Han känner en del grabbar som trotsat idiotin och tagit på sig kjol, hellre det än varma långbyxor när solen ligger lågt och skjuter lågor genom fönstret så det drar iväg uppåt trettio-fyrtio grader och kanske mer än så i bussen.

Tommy håller ett stadigt grepp om ratten. Diametern ligger på cirka fyrtio centimeter. Han sitter rak i ryggen med företagets mörkblå skjorta med en liten logotype på bröstfickan som visar tycker ser ut som en larv som sätter på sig själv. På näsryggen har ett par solglasögon nästan fastnat och på händerna har han ett par svarta tyghandskar, skinn på vintern. Han får bättre grepp då. Speciellt varma dagar när han halkar på svetten från alla varv med ratten och kilometrar han lägger bakom sig. Radion står på. På förmiddagen tillåter han bara musik. Efter lunch kan han acceptera pratkanalen bara det inte är någon som ska skryta med sin dialekt. Dialekt kan ligga i vägen, tycker Tommy. Men det kan vara skönt att höra ett samtal utan att man själv måste vara med. Att han slipper delta, på ett som man säger, aktivt sätt, det passar honom. Hans egna ord räcker inte långt, de fungerar med nöd och näppe till ett par snabba växlingar om det är i jobbet. Menta är mer av en handlingarnas man. Privat kan det ju bli mer sagt men då avhängigt efter humör. Det är inte ofta han behöver säga något till passagerarna som i princip sköter sig själv nu för tiden när biljetter och kontanthanteringen försvunnit. Frågar de så svarar han så gott han kan. Det gäller ju att vara ”serviceminded”, som de säger i ledningen. Han har gått några kurser när de bjuder på lunch och kaffe med inplastad mazarin och det här med service är någonting han plockat upp. I dag kör han en av lokaltrafikens ringlinje fram till sex. Den går över nästan hela staden som egentligen består av en samling öar så det blir en ganska fin tur över broar och glittrande vatten. Men det mesta är självklart stadstrafik. Det finns en del regelbundna trafikanter som han ser som sina stamkunder. De som står och väntar varje dag med en hurtfrisk god morgon-hälsning i famnen när de tar första steget in i bussen. Ibland säger de trevlig helg till varandra. Det är så klart han känner igen dem. Inte till namn då förstås men ansikten är han bra på att komma ihåg. Det känns meningsfullt att känna igen. Tryggt på något vis. Lagom nära som han säger till sig själv. Integritet är något att vårda och den senaste tiden har det varit lite för mycket prat och känslor på hemmafronten. Just nu är det vapenvila och vila från onödigt prat och känsloyttringar som gäller. Man får se hur länge det håller. Ingen går säker.

Tommy Menta svänger in vid en hållplats vid Kastanjeplan. Här står folk i kö som sträcker sig långt utanför kuren. Han stannar. Dörrarna öppnas. Några hoppar av. En mamma med barnvagn går på längre bak och ställer sig i utrymmet i mitten. Ungen gallskriker, folk flyr längre bak, som stänk efter ett nedslag. Framme hos Tommy glider ett par kavajhajar förbi, en äldre man med keps, två tjejer som pratar gällt och högt och säger precis allt de tänker, på det där irriterande sättet som bara tonåringar kan göra. Sen kliver en man på, eller om det kanske är en kvinna, spelar ingen roll, och puttar en resväska framför sig. Inga frågor till chauffören denna gång. Det enda som hörs är hydrauliken från dörren, skrap av grus på golvet och en yngling som står och gnider sönder en fiol vid husväggen bakom hållplatsen. Tommy öppnar sidofönstret, skruvar upp musiken och ska precis slå på sina blinkers när han ser en skugga fladdra i sidospegeln. Han överlägger. Det är ju sagt att man ska köra om man väl har börjat. Inga stopp snett ut i körfältet för att sedan ge efter och öppna dörren på nytt. Men den här försenade resenären känner han ju. Känner igen iallafall. Han är sen som vanligt, alltid i sista sekunden. Rocken fladdrar, skjortan är i skrynkligaste laget men blicken är mer beslutsam än någonsin. Det är klart att han stannar och släpper in, serviceinriktad som han är. Men som alltid, stannar man för en stackare, kan man ju räkna ut med lilltån att det ramlar in en till på köpet och idag är det inte vem som helst. Mannen som kommer i kölvattnet på den förste eftersläntraren i rock som redan satt sig långt bak med pannan mot rutan, är av den sorten som alltid dråsar ner med en djup suck som det vore den sista och sen sätter sig på stolen närmast, snett bakom förarsätet och flåsar så det luktar och som garanterat kommer att torka sig regelbundet i pannan med sin näsduk hela turen. Tyvärr ingår även en ryslig dialekt. Nu är det för sent att ångra sig.
"Tusen tack. Tack. Så mycket. Att. Du. Väntade. På. Mig. Riktigt. Schysst. Av. Dig." Konstpauserna skulle passa på vilken poesiafton som helst. Sedan vet Tommy att de senaste aktualiteterna med diverse åsikter, frågor och svar som följer kommer att slå i samma takt som en farligt hög puls.

Herre jävlar, vilken dålig kondis jag har vet du, och vilken helvetes missbedömning jag gjorde! Jag var så in i helvete säker på att jag skulle hinna med en marginal bred som en kvart, minst! Fan, vad varmt du har det i bussen, hur står du ut? Har du ingen luftkonditionering som man kan dra på? Det ska du kräva, vettö!” Mannen måste hosta ett par gånger men fortsätter sitt brandtal med oförändrad intensitet. "Det är bara att ta och ringa Arbetsmiljölagen, vettö! Hota med anmälningar från hela kollektivtrafiken, jag kan skriva på jag med som representant för Reseledarnas veteraner. Det måste väl finnas någon tjusig paragraf och köra upp där bak på de där kapitalistiska översittarna! Här har du betalat skatt i hela ditt liv så att du nästan går på knäna. Och så är det här tacken? Att vara tvingas köra runt en jättebastu genom hela city? Det är ju bedrövligt. Varför säger ingen ifrån när hela skiten är så crazy? Förresten, hur går det med donnan då?"

Byte av ämne var något av en många fäblesser för just denne resenär, det visste Tommy vid det här laget. Men inledningen om hans arbetsmiljö som i det som närmast kan liknas vid början av en monolog, låtsas han inte höra. Vad har han sagt om sin fru? Eller om kvinnan som han träffat en enda gång efter separationen? Det kan väl inte vara möjligt att han varit så personlig även de har pratat halva staden runt under ett par körningar den senaste tiden. Han börjar hoppas att nästa stopp med bussen innebär att några nypåstigna passagerare ställer sig i vägen och förhindrar vidare granskning av hans privatliv som absolut inte är något att skryta med. Men nej. Inte alls. Det ramlar av några skuggor allra längst bak men inte en kotte hoppar på. Han börjar ångra att han väntade in och drog på sig den här pratkvarnen. Tommy Mentas tystnad ökar den dock andres intresse och mannen sitter nu så långt ut på sätet som eventuella inbromsningar tillåter och lutar fram som för att ha större chans att höra vad hans kompis, chauffören, sitter och tänker på.
"Jaså, det blev känsligt? Ja, damer brukar vara ett känsligt kapitel. Det borde ingå silkesvantar redan då man börjar prata om dem för att inte tala om när det är dags att närma sig eldhärden. Det är något speciellt med det där kvinnosläktet, vad jag än gör så sitter jag där med ändan bak, vilket är en himla tur i och för sig, men jag blir inte klok på dem bara. Förlåt, om du tycker att jag är framfusig. Ber allra hövligast om ursäkt om jag tog i för mycket. Men sist satt du där bakom ratten med ett brett leende under mustaschen ändå fram till Kalejdoparken så jag tänkte att du höll på att spricka om du inte fick berätta vad du gömde under västen. Själv var det ett tag sen man närmade sig en puma. Svårt att tro kanske men ärligt talat har jag inte varit på rätt humör efter skilsmässan, jag har haft en sådan djävulusisk värk i ena höften. Ja, du förstår väl själv? Det blir inte mycket samba med den, vettö. Men du, vad är det där för låt? Jag älskar saxofon. Höj för fan, så jag får höra refrängen. Vem sa du att det var, sa du?"
"Kenny G", svarar Menta och höjer volymen och väntar in refrängen.
"Kenny B? Kenny Bräck? Racerföraren? Inte visste jag att han kunde lira sax. Men han är väl ett universalämne som man säger? En sådan kan väl allt möjligt och snabbt ska det gå också, tydligen. Det gäller att hålla i sig på raksträckan efter de där musikaliska svängarna. Jävlar i min låda, vad han är snabb med växelspaken!"

Mannen ser nöjd ut. Rödflammig, svettig och till synes skrämmande nära en hjärtattack men nöjd som ett barn där han sitter med handen runt en ledstång, med hela staden framför sig och visar så tydligt med hela sin uppenbarelse att han ingår i ett sammanhang med några andra, om än bara på en av stadens bussar. Busschaufför Menta kör mjukt över Stadsbron och utsikten över stad och glittrande vatten tystar dem för tillfället. De korsar ett par gator, svänger i en rondell, kör under en viadukt, vidare in i en kort tunnel och sen rullar de in på bussnavet som ligger på en slags holme byggd av vägar i en enda röra. Här händer det alltid grejer i bussen. Det är rena rockaden av folk och även en av bytesplatserna för vissa av hans kollegor. Men som vanligt sitter dagens pratkvarn kvar och Tommy bestämmer sig för att styra riktningen på samtalet. Det blir lite lamt.

"Själv då? Var är det som händer idag? Ska du gå på matchen i eftermiddag?"
"Jag? Nej, jag tänkte bara ta en tur. Bästa linjen runt stan, som jag brukar säga. Det blir för långsamt att sitta inne och glo. Åka buss får mig att tänka på åren som reseledare. Det var tider det. En annan var aktiv dygnet runt. På dagarna tog jag hand om en hel del kvinnor och på nätterna tog jag hand om andra kvinnor. Man fick ligga i för att ligga på topp kan man gott säga." Han skrattar förnöjt åt sina älskade minnen. ”Nu för tiden får man vara nöjd om fruntimren inte skriker eller ringer polisen om man skulle råka säga ett ord till dem i all välmening.”
Tommy Menta börjar motvilligt fantisera om denna före detta reseledare och hans erövringar. När det inte gå att slå bort tankarna sätter han på vindrutetorkarna men kommer på sig själv innan någon börjar undra vad han egentligen håller på med. Pratkvarnen maler dock vidare. ”Nej, jag måste ta mig ut ur lägenheten, att sitta och titta på teve eller datorn hela dagarna är det slut med, det har jag enhälligt bestämt. Jag har försökt hålla mig till att bara titta men det slutar alltid med att jag köper på mig en massa grejer, vettö. Nu börjar det bli för fullt under sängen. Det är hushållsmaskiner och diverse magiska apparater som ska ta bort hängbukar som min”, säger han och slår sig på magen. ”Men i längden blir det för rörigt och trångt, nu när jag inte bor så stort. Det fanns ju redan möbler när jag flyttade in. Du ser, jag hyr i andra hand sedan jag lämnade moderskeppet. Det är inga märkvärdiga grejer, inga dansytor om jag säger så, men lugnt och trevligt. Det låter kanske tråkigt för att vara mig men vad kunde jag göra? Flytta ut på landet? Nej tack, du, det fick jag nog av i min barndom! Trevligt är faktiskt underskattat, hur låter det i dina öron?” Tommy Menta vet inte hur det låter men skakar snällt på huvudet och den snacksalige passageraren får mer luft under vingarna. ”Folk ler i alla fall när vi möts i trapphuset och det visade sig att det ingick en hund i hyran. Lite oväntat men allt som viftar på svansen är välkommet för en nyskild gammal gubbe som jag. Men som sagt, de här idiotiska spontanköpen driver mig till ruinens brant. Jag vågar inte längre se efter vad som ligger och petar mig i ryggen genom madrassen om nätterna. Allt skit som de lurar på oss vanliga människor! Man lovar stort och håller tunt. Det är ingenting annat än ett jäkla humbug! Ett par veckor höll jag igång, efter konstens alla regler, men fick så jävligt ont i ischias att jag inte tog mig upp utan fick krypa bort och ringa till en kompis som bara skrattade när han svarade och hoppades att inte rövklockan skulle ringa medan jag låg där jag låg. Den idioten kan glömma att jag ringer på julafton som jag brukar. Men tillbaka till grejerna så är det enda försvar jag har kvar är att jag brukar pruta mig till ett skitbra pris, man kan inte säga annat och ibland slipper jag även fraktkostnaden. Bara en sådan sak, vettö.”

Nu har han fått upp farten och bryr sig inte längre om vem som vill lyssna eller inte. Chauffören snett framför honom försöker gilla läget. Det går så där. En kort paus uppstår när ett glatt par hoppar på vid Kungskansliet. ”Och du, dagens match, eller dagens skämt som jag säger, hoppar jag över. Jävla kalvar! Fy fan! Ynkedomens ynkedom! Vad jag mådde illa när jag råkade bevittna förra matchen. Man borde ha fått entréavgiften tillbaka eller åtminstone blivit bjuden på varmkorv i halvlek. De andra klantarslena hade sådan gristur att det bara sjöng om det. Och säg inget, jag vet vad du tänker på, som de sprang och sopade med fötterna framför sig och vad var det där för passningsspelet, vad var det där för fiasko som man bjöd man på, eller rättare sagt, tvingade på oss? Det var bedrövligt. Inget annat än smörja om du frågar mig!”

Tommy Menta biter sig i läppen och tänker inte fråga mer idag. Han önskar att han hade något trick i skjortärmen men inser att det inte är någon idé. Mot den här mannen har han inte en chans. Men som i ett oväntat trollslag eller ett som svar på en bön som knappt hunnit formas till en riktig mening, står en annan passagerare plötsligt bredvid honom och hänger i kurvan. Tommy känner igen personen som hoppade på tidigare och sköt en tung resväska framför sig.
”Ursäkta, men jag sitter och håller på att bli tokig här bak.”
”Jaha?” Tommy lyssnar med ett halvt öra.
”Jag kanske gör bort mig helt men jag kände att jag måste komma fram och fråga. Jag kunde inte låta bli.” Rösten är en aning hes.
”Fråga på du bara, vad vill du veta?” Chauffören för dagen släpper inte vägen med blicken men hinner nudda vid tanken att det antingen gäller värmen och takfönstren som inte går att öppna tillräckligt. Men det visar sig att det är något helt annat.

”Visst är du Tommy från Norrfors, som bodde i det där gula huset efter raksträckan med björkar på vägen upp till kyrkan? Du hade en yngre bror som jämt spelade fotboll och en hund som höll på att skälla ihjäl sig varje gång man cyklade förbi, visst är det du?”
”Ja, det stämmer bra det.”
”Jag visste det! Du har inte förändrats ett dugg, du ser ju likadan ut i de där brillorna!
”Jaså, säger du det.” Tommy tänker så det knakar.
”Det måste vara över trettio år sedan och den förste jag stöter på när jag kommer till storstan så är det just du. Jag har inte varit här längre än tjugo minuter och så är det Tommy Menta som kör bussen. Helt otroligt! Herregud, du var ju kungen av Norrfors!” Personen låter som han precis tagit hem storvinsten.

Nu måste Tommy Menta vrida på huvudet. Han skjuter upp solglasögon. Han har ingen aning vem han har att göra med. Han tittar så länge åt sidan som den övriga trafiken tillåter, det vill säga, det blir inte mer än korta sekvenser av en passagerare som står och blåser liv i gamla minnen. Vem kan vara så glad över att se honom? Tommy har ingen aning. Vad är det han hör? Att han bodde i slutet av dödens backe och att det inte var vår i Norrfors på riktigt förrän löven lyste ljusgrön på deras största björk? Att hade en lillebror som hellre sov med en fotboll än med en kudde? Att hans hund hade fel i huvudet? Ja, det stämmer på pricken men det där med kung av Norrfors? Vad är det som händer? Vem är det som står här och sätter griller i skallen på honom? Han har inte tid för griller. Griller ska man passa sig för. Helst inte i när man sitter och kör ett trettiotal personer i en stadsdjungel som har lagt sitt liv i händer på honom. Inte för att han sitter i en cockpit tiotusentals mil uppe i luften, men ändå. Och vad säger man nu om att man på äldre dagar helt ovetandes ansågs vara kung för en håla för en evighet sedan? Han svänger in vid en hållplats och ger sig själv tid att samla tankarna, även om spöket från förr klämmer in sig på något konstigt sätt i utrymmet bakom honom och står kvar efter att de nyss påstigna har klivit på. Efter att ha upplyst en resenär att den klivit på fel buss, försöker han hitta rätt person i backspegeln, både bildligt och inom sig.
”Jag är ledsen men jag har svårt att placera dig. Det är bäst du hjälper mig lite på traven, tror jag. Om jag var kung, vem var du då?” Tommy kostar på sig ett leende.
”Då var jag en helt annan person. Jag förstår om du inte känner igen mig men kommer du ihåg en valborgsmässoafton när en av balkongerna nere vid Arnes Grill började brinna?”
”Ja, svagt, nu när du säger det. Men det är inget jag har gått och funderat på, iallafall inte på ett par decennier. Det kan jag enkelt erkänna. Och var exakt kommer du in i bilden om man får fråga?”
”Du blev den förste för mig, samma natt, vi låg i Storladan och luktade brasa ända in på huden.”
”Vad fan står du och säger? Ställ dig så jag får se dig!”
Chaufför Menta slår på autopiloten, armar och fötter går av sig själv och sen tar han sig en rejäl titt på mannen som nu står och ler framför hans tomma skalle. Han möter ögonen, väger minnen och ansiktsdrag och fastnar på den tunna skäggväxten som lyser i guld. Han tittar på händerna på den spensliga mannen som nu rufsar sitt hår och tittar förväntansfull på honom. Tommy sätter foten på gaspedalen och tar en lång backe innan Stadsborgarhuset. Han tittar i backspegeln och ser sig omkring efter några misstänkta som deltar i det här galna upptåget. Tommy Menta är helt övertygad att han är offer för ett stort skämt och att det snart hoppar fram en pajas till programledare som berättar att han har blivit blåst.
”Jag ska ge dig en ledtråd innan det är dags för mig att hoppa av. På den tiden hette jag Lena. Nu har jag bytt både det ena och andra och heter sedan ett par år tillbaka Leo.”
”Men nu jävlar! Vad fan står du och säger?” upprepar Menta, för i hans skalle fungerar bara ekot.
”Så du menar på fullaste allvar att du skulle vara Lena med bena, som vi sa? Henne var jag ju kär under hela gymnasiet, så lägg av med att dra några valser för mig eller så tycker jag att du hoppar av här.”
Han bromsar kraftigt in och resenärerna bak i bussen gör en kollektiv vågrörelse och några stönar och börjar titta efter om någonting oväntat skett framme på vägen. Dörrarna öppnas och han släpper på en äldre man. Tommy blänger på galningen som talar i tungor om hans liv men som inte gör den minsta ansats att lämna bussen.
Plötsligt hajar han till och ser henne, långt där inne, bakom år och känslor. Hennes ögon är djupare nu. Och ljusare än vad han minns. Naknare än vad minnet lojt flaggar med. Inget svart, inget smink, inga svarta linjer runt ögonen, bara ett oförställt glitter. Plötsligt känns det som anden lämnar kroppen och att han är på väg att fastna i springan vid takfönstret som knappt går att öppna.
”Lena, är det du? Men vad fan har du gjort?” Han slår på sina blinkers och svänger med stora rörelser runt ratten åt vänster och styr ekipaget genom korsningen.
Pratkvarnen som sitter snett bakom börjar bli otålig. Det kryper i kroppen om han inte får uppmärksamhet och han känner sig rent ut sagt irriterad över att hans favoritchaufför ägnar så lång tid på en och samma karl. Han tar sats och reser sig upp på ostadiga ben och säger till personen som skymmer hela utsikten.
”Hördu du, excuse me, por favor, kan inte du ta och sätta dig du också, som alla vi andra, ser du inte att det står på skylten att man inte ska störa chauffören under körning?”
Tommy Menta vänder sig om och hugger direkt.
”Du håller tyst! Sitt ner! Förstått?”
Pratkvarnen som älskar att åka ringlinjer med stadsbussarna kastar sig bakåt med en duns och blir helt mållös. Sedan sjunker han ihop och tittar ut genom fönstret. Ensamheten är ett faktum.

Leo plockar upp tråden, frågan som Menta ställt, och börjar knyta ihop den med van hand.”Vad jag har gjort? Jag följde min inre röst. Gjorde det jag måste göra. Annars hade jag nog inte levt idag. Det är komplicerat. Jag menar inte att du ska förstå. Men jag vill att du ska veta att du betydde väldigt mycket för mig, jag såg upp till dig. Jag ville vara precis som du, självklar och kaxig, framåt men inte för mycket. Och väldigt snygg, förstås.”
”Så du kände dig som en kille? Hur kan en snygg tjej men allt på rätta ställena känna sig som något annat, tycka det man är, är fel? Jag fattar det bara inte.”
Tommy Menta mumlar så han knappt hör sig själv. Bussen går på tomgång och för första gången bryr han sig inte om att några stadsjeepar kört i bussfilen och fastnat bakom en turistbuss. Kön framför honom är både lång och bred där han står mitt i mellan två filer och allt står helt stilla.
”Kille? Ja, det var jag nog. I alla fall inuti men det kan inte du ha vetat, jag fattade det knappt själv. Det var en känsla som har funnits där hela tiden, så länge jag kan minnas.” Viskningarna sjunker i volym.
Tommy letar efter orden.
”Men när du och jag, när vi låg i ladan, var du Lena då, eller vem annars?”
”Ja, jag var Lena, men inte kvinna på det sättet.”
”Det finns väl bara ett sätt att vara kvinna på eller säger du alltså att jag låg i en iskall lada och kysste en man? Utan att jag visste om det?”
”Ja. Så var det nog. Hur som helst så kysste du mig och jag dig.

Kvinnan som han minns med de mest underbara bröst och höfter och som nu står mitt på ljusa dan och skräms som en levande död, böjer sig ner och greppar tag i väskhandtaget och vänder sig om för att gå bak mot bakdörrarna. Tommy Menta känner hur hårfästet börjar hetta och kramar ratten för att inte tappa kontrollen och börja veva med armarna eller bete sig ohämmat. Det hjälper föga.
”Jag är ledsen men jag tror inte på sådant här, det låter inte klokt på en fläck, det är ju för fan schizofrent! Om du var kille när vi var ihop och tog på varandra och du vet, hela programmet, vad var jag då? Bög? Säger du det får du en fet jävla smäll!” Tommy hytter med en knuten näve och stirrar med vilda ögon på personen som inte tillåter sig skrämmas utan fortsätter med samma lugna röst.
”Jag vet inte vad du var, men för mig var du helt perfekt. Du, här måste jag nog hoppa av, jag är visst framme. Det var inte meningen att göra dig förbannad på något sätt, jag vill inte att du ska ta illa upp men jag kände att jag måste komma fram hälsa när jag kände igen dig och såg att det var du som körde.”
”Hälsa, säger du? Du hade lika gärna kunnat slå mig med en järnklubba.”
Orden pressas ut mellan tandraderna. ”Du får göra precis vad du känner för men dra inte in mig i det. Jag hoppas du är lycklig. Jag är jävligt lycklig och jag älskar kvinnor, och det gör jag så in i helvete!” Det sista skriker Tommy Menta och upptäcker det för sent.
De resenärer som sitter närmast får ett konstigt uttryck i ansiktet. Trafikproppen har löst sig längre fram och flytet börjar sprida sig tillbaka in i körningen. Men Tommy kan inte förmå sig att växla än mindre stampa på gasen. Nu tar pratkvarnen, som är med på dagens linje runt, till orda på nytt.”Hallå, ser du inte att det är grönt?”
Tommy rycker till och gör det han ska, medan tankarna ligger mosade mot en mental gråsugga i renaste betong på raksträckan bakom. Han svänger in till en tom busshållplats och släpper av och pustar ut tillsammans med hydraulikens utandning. Mindre än en halv minut senare är hans ungdoms första riktigt stora kärlek borta och med den även hans gamla minnen. Det som var så verkligt har visat sig vara något helt annat. Han har blivit bestulen. Det finns ett hål i bröstet där de säger att hjärtat sitter. Han tittar i backspegeln och letar men ser bara i ett myller av ryggar. Har han inbillat sig alltihop? Håller han på att bli galen? Han vrider av radion för att genast slå på den igen. Det första ordet han hör är svampstuvning. Det ger honom absolut ingen ledtråd. Han upprepar samma sak igen och den här gången skrattar en reporter så hejdlöst att man snabbt avlöser gnägget med ’Visa från myrmark’. ”Nej, inte nyckelharpa, jag orkar inte”, suckar Tommy. Det är kört. Tommy längtar efter Kenny G för han vet att lite saxofon är som plåster på mycket stora sår.

”Vad handlade det där om? Du ser ut som om någon har dött.” Mannen som i unga år varit reseledare i Palma de Mallorca och som är van att trösta och bära andras bedrövelser, ser bekymrad ut. Han lutar sig fram och lägger huvudet på sned för att inge förtroende till en man som tycks behöva det här och nu och för att på ett snabbt sätt förmedla att han är en man vända sig till när det känns tungt.
”Är det någon som har dött är det jag. Visst stod det en person här och pratade bredvid mig alldeles nyss?” Tommy vänder sig hastigt om för att markera vikten av ett ärligt svar. Sedan tittar han på klockan och överväger att ringa in till centralen och be om att få bli avlöst även om han vet att det är mer troligt att få ett rejält lönepåslag.
”Ja, för fan, vem var det där? Trodde faktiskt ett tag att han fastnat, att han var fastmonterad på något underligt vis, att han hotade dig, att bussen var kapad, att vi var gisslan och att vi skulle dö allihop! Säg vem det var, är det någon man vet vem det är? Du måste berätta om det var en kändis” Han betonar varje stavelse som han slår in en och en halv tums spik med en hammare. Chaufför Menta stannar och släpper på en kvinna som håller ett stort fång rosor i brunt omslagspapper, buketten döljer henne nästan. Hon ler men Tommy, som står på tomgång framför Arnes Grill ser sig omkring i det förflutna, märker det inte. Hon hinner knappt sätta sig innan bussen gör ett ryck ut i trafiken igen. Chauffören verkar stressad. En helt riktig iakttagelse. Nu vänder han sig mot solkustens mest beryktade reseledare på den tiden då det begav sig.
"Nej, det var ingen som du känner till, jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet faktiskt inte. Det var en person som jag kände när jag var en ung grabb, jag var nog inte ens fyllda tjugo. Det var nog den första och kanske sista människan som jag släppte in. Det är länge sedan men lika sant och lika jäkla verkligt som vi sitter här och längtar efter en grogg till helgen."
"Åh fan, släppte in säger du? Aj aj aj, det där låter inte bra, du. Nu snackar vi om tunga grejer, farligt värre, rent av livsfarligt, och det är inte något jag bara sitter här och säger, för jag vet vad du menar. Men jag trodde du bara smög på kvinnor. Du ska veta att jag inte är den som är den och som håller på och dömer folk till höger och vänster. Jag har alltid sagt att man får älska vem man vill, bara man är snäll mot den man älskar och mot djur och barn. Men självklart under förutsättning att man betalar ordentligt med skatt av ren solidaritet och utan gnälla.”

Tommy Menta nickar och kör rakt mot utsikten och känner hur den sköljer genom honom. Det är ingenting annat än vackert i den. Krossad sol på vattenspegel och en fri vy mellan land och fjärd. Han bländas av gamla minnen och hukar när känslor slår ner i nacken på honom. Tomheten som spänt ut skjortan börjar fyllas med en insikt. Han gör sitt jobb resten av dagen. Han tar en ofrivillig rast då han inte pratar med en själ, går på igen utan att tänka och kör utan att dra ett ordentligt andetag innan det är dags att samla ihop sina saker och säga tack och bock och adjö vid skymningen.

Sedan tar han sig äntligen hem, det är bara han hemma. Det har varit tomt länge men ikväll är det första gången det är skönt att vara helt själv. Han slänger sig ner i soffan och spelar upp dagens händelse. Förnimmer Lena. Smakar Leo. Han tar och lägger en till kudde under huvudet och bryr sig inte om att den tappar sin form. Tommy blundar och hör deras röster och försöker komma ihåg exakt vad de sa till varandra. Det ligger en dimma över vad han såg och ett brus av dåligt samvete dränker det han hörde men känslorna ligger serverade framför honom på ett silverfat. De är fint skurna och dekorerade helt utan skugga. Svordomar, de få som han hade kvar efter dagens arbetspass, har smulat sönder på vägen och gamle Gud under takåsen bor inte här längre. Hur kunde han vara så hemsk, hur kunde han ge sig på en annan människa på det förnedrande sättet? Hur lever hon, rättelse, hur lever Lena som Leo idag? Är hon ensam, har hon någon familj? Nu ångrar han att han lät sina egna känslor ta över och att han aldrig kom sig för att fråga var hon skulle eller vem hon skulle träffa. Fel. Vem han, Leo, skulle göra här? Han hade haft en resväska framför sig på bussen, var det för en kort vistelse eller för att stanna? Tommy Menta vet inte var han ska ta vägen med sina frågor som nu börjar ge allergiska utslag. Han kliar sig i nacken och under hakan och bestämmer sig för att ta en dusch för att sen gå och lägga sig. Hellre än att duscha i morgonkyla. Han måste rensa skallen. Det är ingen idé att tänka utan hjärna, det är som att gasa med soppatorsk. Han böjer sig fram och slår på nattradion. Det första ordet han hör är kung. Han rycker till och hans uppmärksamhet är total. Det måste ju handla om honom! Det var ju det hon, han hade sagt till honom. Att Tommy hade varit kung i ett hennes förra liv, i ungdomens rike. Menta släpper lite på kontrollen och tänker på det vilda som forsat genom hans kraftverk genom åren. På allt bränsle som han lagt på andras eldar. Han blundar och letar efter ansikten som han kysst och kroppar han känt, ibland bättre än sin egen. Han jämför alla olika kärlekar som fått honom att antingen flyta ovanpå djupet eller sjunka ner i det. Med vissa blir man inget annat än en grå sten. De senaste åren har han inte tillåtit sig själv att ens doppa tårna i någon kärleksbrunn. Inte ens med sin egen fru, för rädd att förlora det enda som är kvar av honom. Han är den han är och har tröttnat på att anpassa sig och ge efter för andras krav och önskemål. Det är inte värt det längre. Det är komplicerat som Lena hade sagt. Som Leo hade sagt. Han bläddrar fram ett minne från ladan den där sista april för tusen år sedan. Färgerna är urvattnade. Hur kunde han ha missat vad hon kände, vem hon var, vad hon ville? De hade skrattat så lätt och gråtit helt utan skyddsnät. De hade älskat så naket och äkta utan prata så mycket om det. Han ångrar ingenting. Det är han säker på nu. Han börjar ta av sig kläderna och går mot badrummet.

"Bara en gång till", viskar han för sig själv och lämnar över till en högre makt som han placerat i sin lilla radio. Han slår på sin favoritkanal med stor förväntan på meddelandet som ska ge honom svar. Han känner igen den direkt. Det är en av hans favoritlåtar. Så typiskt och så rätt! Ett leende spricker fram i hans trötta ansikte och han tar ton och sjunger hela vägen till skåpet i hallen. Han tar fram en stor låda i imiterat läder, sätter sig på en stol och öppnar locket. Där ligger hans gamle trotjänare, bortglömd och oputsad. Tommy Menta greppar tag i sin saxofon och för munstycket till munnen. Han spelar med i refrängen och han känner hjärtat pumpa igen. Han blundar och hör det han mest behöver höra.

”Nothing matter if there is only love, if there is only love."