vinden smeker min hud, påminner mig om att jag lever
solens strålar bränner medan hon omfamnar mig med all hennes kraft
stadsbruset som jag blivit så van vid vaggar mig nu till sömns när månen kommer fram, redo för nattvakten
och när molnen gråter kan jag inte rå för att också göra det,
man har väl blivit känslig med åldern men jag uppskattar min lätta förmåga till medömkan
jag klipper av topparna av håret mitt, när hösten är kommen och låter det växa under våren, alltid i takt med träden, så att de inte ska känna sig ensamma