En gång bar jag i min famn
enkelt och villkorslöst
det vackraste som givits mig

Men tungt blir det att bära
i år efter år
i vind som sakta nöter
det skönaste jag känner

Hellre då en hedersplats
hellre ett skåp med dörr av glas
och ett lås
åt det dyraste jag vet

Så kom nu inte
och krossa det jag har
det som finns kvar
av min sköraste ägodel

Nej, jag lever hellre
i härlig, outhärdlig
ovisshet

med hopp
mitt hoppfulla, hopplösa hopp

obesvarat
men väl bevarat