När jag ligger vaken i skydd av mörkret,
och stirrar upp i taket,
så tänker jag på dig.

Mina tankar far runt som en pingisboll,
och jag kan inte sluta undra,
tänker du också på mig?

Medans tårarna rinner längs min kind,
funderar jag på om livet varit bättre,
om det aldrig blev vi två.

Hade jag undvikit all smärta,
ifall jag aldrig sagt “Hej”,
och bara låtit dig gå?

Men så minns jag dina ögon,
lika blåa och djupa,
som det stillaste av hav.

Och jag minns din beröring,
mina kinder röda som rosor,
av kramarna du gav.

För inte glömmer jag ditt bubblande skratt,
som fick min mage att pirra,
så jag trodde jag kunde flyga.

Eller när du viskade i mina öron,
alla hemligheter och löften,
som gjorde alla omkring oss blyga.

Nej, kanske är det bättre att jag ligger här,
med ett krossat hjärta och vetskapen,
om att det för oss två är över.

Även fast en glimt av din kärlek,
hade varit så uppskattad nu,
för du är allt jag behöver.

Men tanken på att gå miste,
om alla dessa minnen,
och känna ingenting.

Det är tusen gånger värre än att ligga vaken,
och minnas alla löften du en gång gav mig,
som att du en dag skulle ge mig en ring.