Kravlar sig ur skalet.
För att först förskräckas av kylan utanför.
Innan den mänskliga värmen omfamnade henne.
Innan hon visste vad kärlek var.
Innan hon kände sig själv.
Nyfikenheten segrade inte idag.
Så hon kröp tillbaka till sitt skal.
Som nu kändes hårt, kallt och obekvämt.
Men dagsljuset bländar.
Hennes tårar faller till sanden.
Stranden håller henne vaken.
Men stjärnhimlens vaggvisa tröstar.
Fastän väderbiten tystnad krackelerar.
Min blomma.
Min dröm.
Min tigrinna.
En dag jag hon.
Men för nu.
Hon får leva med att vara jag.
Tills vi byter skal
med varandra.
Ett skal vi egentligen för länge sedan växt ut.
Men vem håller om oss då.
Magnolian reser sig upp och går.
Kvar blir dess våta kronblad.
Som änglar i snön.
Fast utan vingar.
Fast utan snökristaller.
Ombord på mitt skepp
endast porslinsdockor
med sina sorgsna blickar.
Hälsar på de andra.
De som inte passar in.
Men som finns.
I det svarta spindelnätets damm.
Men skalet.
Det tomma skalet.
Kastar skuldkänslor ur sin håv av frost.
Märkligt nog har ingen märkt.
Min identitet.
Kanske lika bra det.
Någonstans ett månsken.
Men mestadels ett vackert vykort.
Utan avsändare.
Utan frimärke.
Utan adress.
Jag tar emot kortet.
River det i bitar.
Häller det över mig som konfetti.
När ingen ser på.
Jag plockar med årorna av tur.
Tar ett årtag i taget.
Svävar över regnbågsskimmer och nattvioler.
Sedan minns jag inget mer.
Förrän jag vaknar.
Med resterna av de kronblad.
Som vissnat.