Världen är en sjuk plats, den är smittad av alla människor som lever på den, som livnär sig av den, suger ut det vackra och goda ur den som de parasiter de är. Människan skulle aldrig kunna bota världen, för hon är dess sjukdom. Människan är en livsbejakande varelse, ändå så hjälplös, så paralyserad för livet själv.

I en tid där krig uppdagas lika sorglöst som solen stiger varje morgon och ger liv till en dödslängtande värld. Människorna som bor där är sömngångare med mardrömmar

-“VAKNA, GÖR NÅGONTING, MEN VAKNA DÅ! “

till förgäves, människorna är förlorade till sinnets gränder och mardrömmen antar sin fysiska form.

Människorna tycks inte vilja leva i sin kreation, ändå höll de sig inte vakna. Sömnen kommer insmygande som natten stiger på himlen, så oundviklig, så befriande från solens bekymmer. Det är som döden från livet. Så konkret men ändå så abstrakt. Konkret är materian som bygger upp kroppen och världen. Abstrakt är sinnets gränder men som också bygger upp världen. “Världen” som den enskilda människan känner till den är ett luftslott. Hon tror att hon lever i samma värld som sina medmänniskor, men det är ett missförstånd. För när mänskligheten talar om världen talar hon om den i plural obestämd form.

“Du förtjänar världen!”. Är det inte väldigt mänskligt att säga så? Människan lever som om hon vore lovad världen. Hon anser världen vara hennes rättighet, en värld hon skapat själv. Människan tror hon är fri, tror hon kan tänka fritt, i en värld med ord hon själv hittat på. I hennes värld är hon fåfäng. Det finns vackra och fula saker, det är hon säker på. Människan blir som besatt av det vackra att det fula förblir ett mysterium. Men i det fula finns sanningen.

Världen är en klaustrofobisk plats. Världen som hon talar om är en plats som omges av fyra väggar och inkapslar henne i sin fysiska form. Klockan på väggen är bara en påminnelse om att hon en dag inte kommer finnas mer. Det är tanken vid evigt liv som är mänsklighetens akilleshäl, hon vill inte dö, hon vill leva. Hon vill leva till tidens ände, kliva över kanten och falla i all oändlighet.