En bordsyta av lackat mörkt trä är ett skönt underlag att placera en vacker ljusstake av tenn på. Stearinljusets mattvita yta passar utmärkt till metallens lätt gråskimrande lyster. Än vackrare blir det när ljuset är tänt.

Det lätta raspandet, som hörs när man drar tändstickan mot askens plån, precis som det lilla fräsandet när det mattbruna huvudet av svavel flammar upp känns skönt. Det ljudet är säkert ett av de första minnena många människor har från sin barndom.

Så med ens brinner stickan med klar låga – också det ett tidigt minne. Att tända ett stearinljus med en tändsticka är nästan andaktsfullt. Man överför stickans eld till ljuset – som brinner med ännu varmare, klarare låga. Att blåsa ut tändstickan, att hålla den lilla förkolnade kroppen som tidigare varit så vacker i sin låga mellan fingrarna känns så vant. Att släppa ner den i en liten askkopp av glas – se den ligga där, alldeles ensam!

Ett vinglas ställs försiktigt på bordet. Du känner väl igen det där ljudet som uppkommer av att glasets fot inte sätts ned exakt plant – utan lite snett. Den första touchen mot bordsytan ger ett klingande distinkt ping. Och när resten av glasets fot kommer i kontakt med bordet hörs ett något djupare, mer vibrerande ögonblickskort glasslammer där resonansen av glasets kupa ökar ljudupplevelsen – nästan som en förtrollande skön altröst understöder – och lyfter en redan perfekt kör till en mäktigare ton. Så – när glaset står på bordet ger jag åter tystnaden lite utrymme.

Tystnad är den bästa bakgrund ljud kan få

När jag vilat i tystnaden är det nästan brutalt härligt att vrida ner en riktig korkskruv i en riktig kork. Det knirrknakande ljudet som uppstår är skönt. Det är tydligt, det är extremt och det är unikt. Det stimulerar hjärnans smak och alkoholkänsliga zoner. Lockar fram smakminnen från tidigare aromatiska viner och talar om för jaget – hjärnan och kroppen, att nu – bara inom några ögonblick, får vi åter känna vinets ljuva smak. Alkohol ger värme och avkoppling. Vi är inte längre i verkligheten. Vi har uppgått i ett högre tillstånd av ro och förväntan, vi njuter av stunden. Det är nu – inte då, och inte heller sedan. Det är i nuet vi finner ro.

Skruven har fått bra fäste i korken. Jag byter grepp med handen som håller flaskan – känner in känslan för korkskruven – kanske rättar till greppet något – känner motståndet när jag förbereder mig att dra korken ur flaskan. Så ökar jag draget. Korken sitter kanske hårt. Det känns bekant. Det är som det ska. Jag tar i något mer – och – så känner jag den välbekanta känslan av att korken ger med sig. Det kommer svaga knirranden när den sakta dras ur flaskans hals. Ljudet som uppstår när korken släpper är kort, mycket kort – och helt odramatiskt. Hur kan ett ljud som är så kort och odramatiskt skapa ett så stort mått av välbefinnande, förväntan och nästan poetisk eufori? Kanske ska jag söka förklaringen hos Pavlov och hans hundar.

Korkskruven, med korken fortfarande sittandes fast, hör till ritualen. Två identiteter, sammanlänkade, läggs med ett bekant ljud på bordet. Avtecknar sig som en installation mot den mörka klarlackade ytan.

Lågorna från stearinljusen återspeglas i det vackra glaset. Gammalt glas, med en märklig lyster av grågrönt. Små regnbågar kan anas där ljuset bryts i slipade facetter.

Glaset är äldre än jag

Jag lyfter flaskan. Så lutar jag den och häller försiktigt vin i glaset. Vinet är rött, med en dragning åt tegel i nyansen. Samtidigt som det når glasets botten och snurrar runt i en liten malström hör jag ytterst lätta kluckanden när luft sugs in i flaskan. Det är som om glasets luft och flaskans vin växelvis byter plats med varandra. Kan det vara så? Ja, faktiskt. Så ställer jag försiktigt ner flaskan på bordet. Förväntan och lust har övertagit mitt sinne så mycket att jag inte är särskilt observant på ljudet av mötet mellan flaskan och bordet. Jo, jag hör det. Men det är på något sätt utanför min medvetandesfär – trots att även det hör till upplevelsen.

Stearinljuset leker lite med lågorna – fladdrar. Jagar små ljusstrålar både genom glaset och genom vinet som fortfarande är i lätt rörelse.

Det ser så gott ut

Jag tar tag i glasets fot och låter nedre delen av kupan vila med ett lätt stöd mot pekfingret. Vrider glaset något och låter vinet fukta insidan av kupan – andas försiktigt in aromen. Jag för glasets kant mot munnen. Blundar nästan helt – och njuter – av att ännu inte ha tagit den första klunken.