Aura av inget.
Sminkar sig i sin ensamhet.
Tynar bort när ingen ser på.
Men då månskenet gryr.
Hennes äkta känslor brinner.
Kanske hon börjar leva igen.
Imorgon.
Då staden river med sina klor av bärnsten.
Kittlande dagg som av videung.
Smekande hav i blick att minnas.
Ömsom viskar.
Ömsom tyst.
När musslorna öppnar sig.
Jag finns.