Ramlar av ångest.
Oron klöser orkidéerna ur kroppen.
Men efteråt så vindstilla.
Att ingen kan tro.
Att det någonsin hänt.
Men redan nästa dag.
Samma sak.
Upprepar sig.
Men då är jag beredd.
Baddar mina sår hos blödande orkidéer.
Plåstrar om resterna av ångesten.
Det som blir kvar.
Näktergalens rop på hjälp.
Men även en bur av glas smälter i natten.
Somnar med blicken mot väggen.
På sidan.
Med tankar övergivna som tom flaskpost.
Ändå längtan till morgondagen.
I min hand.
Ett bröst av porslin.
Smeker det.
Dess vita alabaster.
Och allt.
Ja allt.
Blir vackert.
Igen.