Ej längre stiftas lagar som skall gälla
poetens handskande med poesin.
Nu gäller främst det individuella
poetandet, poetpsykiatrin.                                   

Lyriken möjliggör att gny och gnälla
men utan hänsyn alls till melodin,
betoningen och rytmen; prosodin.
En poetik idag kan ingen fälla.

Men både stygga diktare och snälla
utnyttjar gnidet diktningsanarkin.
Nu kan poetens ego fritt få svälla!

Den individuella terapin
tillåter egotripparen att ställa
sitt själv i centrum - inte poesin.