Försöker inte
inte ens litegrann
söka skydd under
glasklar himmel.

Det som föll
stjärnor av solrosor
plockar dyblöta skuggor
som om de var spår i asfalten.

Somnar i Karlavagnens famn
som så många gånger förr
inte för tryggheten
utan för sökandet.

Det jag en gång fann
i ametistklustrets skimmer
en annan verklighet
än min egna.

Blundar men känner inget
vingar av trasdocka för mig närmre
än de stränder så långt bort
vanmaktens lava ebbat ut.

Kvar blir rester av mig
de krackelerade istapparnas egna berättelse
separerar lycka med närhet
i en dröm ingen av oss trott på.