Trötthetens barn
sitter i en vrå
och drar blomblad
med ena handens fingrar

inte som en skulle kunna tro
ropandes 'älskar', 'älskar inte'

utan helt som tyst
innerst inne inom sig
viskandes
'slå mig', 'slå mig inte'

trötthetens barn
blickar mot sin mor
i tanken mot sin far

fatta mig vid handen
gör mig trygg
i ditt namn

en får vara tacksam
över den möjliga trygghet
som trots allt finns där