Att försvinna under eken.
Ett sätt att skydda sig själv.
Från andra.
Från sig själv.
Men att våga titta fram.
Och bara vara.
Sig själv.
Under löven.
En smula äkta.
Redan innan orden.
Sinnena får ro.
Blandar ihop regn med åska.
Känslor darrar.
Luften står still.
Vaggar mig själv till sömns.
I senkvällen.
Lindar in tårar i lenaste silke.
Ibland när det är alldeles tyst.
Jag dagdrömmer.
Kanske finns jag.
I mina händer jag bär knölsvanens svar.
Mitt inre barn tvekar.
Hon har sett för mycket.
Hon har varit med om för mycket.
Men hon har även rest sig.
När världen föll för hennes fötter.
Fastän hon ramlar till ibland.
Balanserar mellan overklighet och verklighet.
Stunder av totalt nattsvart.
Kryper ihop till en saga av ord.
En berättelse vid havet.
Vågorna hittar hem.
Sakta.
Tröstar mig själv.
Blundar och seglar iväg.
På livets indigoblå.
Vänder mig om då och då.
Tar med mina minnen.
Förvandlar mig till mig själv.
I natten.
Om morgonen.
Förlåter.
Jag omsluts av gåtor.
Det får vara så.
Ett tag till.
Adjö mitt nakna skal.
Mina vingar har frusit fast.
Medan jag skriver.
Tystnar mitt inre.
Fast det inte hörs.
Förstås.
Stundtals videung.
Stundtals magnolia.
Men mest av allt.
De vita liljornas dahlia.