Hon sov alla dagar och nätter förutom två dagar och en natt. I trettio år hade de varit gifta, inga barn men lyckliga. Sedan kom förbannelsen något som enbart talades om i böckerna. Kärlekens förbannelse. Alvaro hade sökt i flera år efter kärlekens brunn, offrat sömn och nöjen, vänner och arbete. Han hade offrat hela sitt liv, och han tror sig nu ha hittat den.

Han satt i ett trångt rum med eldens låga som enda ljus. Runt omkring låg böcker och utrivna papper kastade på golvet och på bordet låg en gammal skrift. Doften av stearin och cigarettrök fyllde väggarna när han lutade sig tillbaka med ett leende.
‘’Äntligen’’, sa han och slog ihop händerna. ‘’Äntligen har jag funnit dig.’’

Det var dagen innan hans kärlek, Aida, vaknade och han hade mycket att planera. Kärlekens brunn låg hundra mil bort, uppe i en bortglömd grotta. De behövde ta tåg och bil, fråga efter riktningar och gömma sig undan faror. Men en sak var livsviktig, de fick aldrig ses tillsammans i en spegelbild. Om de såg varandra i en reflektion skulle Aida aldrig mer vakna upp, de skulle aldrig få träffas igen. Var hon låg och sov visste han inte, men han visste att klockan sex imorgon bitti skulle någon knacka på hans ytterdörr, och där skulle hon stå.

Alvaro ställde sig upp och plockade upp cigarettpaketet. Han behövde gå till tågstationen, sen till mataffären och till sist banken. Pengar var något han inte hade mycket av, men han trodde det precis skulle räcka. Han tog ur en cigarett och tände den från den varma lågan innan han blåste ut ljuset och lämnade huset. Hans hem hade inga fönster, inga lampor eller glas, och framför allt inga speglar. Det fanns bara bestick av plast, tallrikar och muggar i porslin samt en massa stearinljus.

Den varma luften kramade om hans ansikte och gatornas dofter smekte hans näsa. Kryddor, avgaser och djur som grillades öppet, rökelser och cigaretter omringade honom på väg mot centralstationen. Det var alltid liv i staden. Människor, boskapsdjur, bilar och mopeder fyllde dem trasiga gatorna. Ljuden från motorer, tiotusentals röster och sånger från gatornas hörn fyllde öronen. Alvaro och Aida hade bott i samma stad hela livet, precis som deras föräldrar. Generation efter generation hade följt när byn blev en stor stad, när ekonomier blomstrade och vissnade, när allt blev trängre och staden kollapsade. Men aldrig hade tanken på att flytta fyllt hans huvud.

Alvaro kom ut från en gränd tillsammans med ett tågs gnisslande inbromsning. Det skar in i öronen när han öppnade upp dörren och klev in på stationen. En äldre man med en cigarr i handen viftade till honom att det var hans tur.
‘’Goddag’’, hälsade mannen med rykande mun.
‘’Hej’’, hälsade Alvaro och räckte fram kontanter. ‘’Två biljetter till Krajra, tack.’’

Den äldre mannen stirrade på Alvaro innan han tog ett bloss från cigarren och nickade till. Han la ner cigarren så den vilade på en tallrik innan kontanterna böts ut mot två biljetter.
‘’Varsågod’’, sa mannen. ‘’Nästa.’’

Alvaro tog biljetterna och klev ut. Mörka moln började ta för sig uppe på himlen. Ingen i staden tyckte om regnskurarna naturen kunde ge. Översvämning efter översvämning, människor som dog i kaoset och hem som förstördes hade invånarna börja förakta mörka moln. Men än regnade det inte, vilket gav hopp om att de inte skulle stanna.

Han passerade samma gränd och kom ut på en fullpackad gata. Hans hand täckte för fickan där biljetterna låg medan han slingrade sig förbi folksamlingen. Affären låg en bit bort och från där han var till dit fanns många bedragare och många tjuvar.

En grupp som staden fick se fler av efter år av korruption och maktskifte, var kriminella. I varenda litet hörn i staden behövde en vara på sin vakt för att inte bli rånad, varför Alvaro alltid gick i gamla trasor. Aldrig hade han en klocka på sig, fina skor eller en prydlig jacka. Alltid samma gamla kläder som luktade cigarettrök och svett, men som åtminstone höll kriminella på avstånd.

Han klev in i affären och luftkonditioneringen kylde ner hans svettiga rygg. Han tog till vänster och fortsatte bort mot frysarna. Varje gång Aida kom tillbaka bjöd han på sin favoriträtt, och varje gång uppskattade hon den. När de levde tillsammans avskydde hon den, och han visste nog innerst inne att hon fortfarande gjorde det, men det var en sak som påminde honom om tiden innan förbannelsen. Han samlade på sig allt han behövde och gick mot kassan när han passerade en äldre dam som försökte nå en vara hon inte nådde. Hon mötte hans blick.
‘’Kan du vara så snäll och hjälpa mig?’’ frågade hon med ett leende.

Egentligen ville inte Alvaro men hans hjärta tvingade honom lägga ner sina varor och kliva fram.
‘’Visst, vad vill du ha?’’
‘’Mjölet där uppe’’, svarade hon och steg åt sidan för att göra plats åt en man som ville passera. ‘’Det där röda.’’

Det var trångt inne i affären men mannen pressade sig förbi samtidigt som Alvaro sträckte sig mot mjölet, när hans inre förstod vad som hade hänt. Han vände sig om mot damen som försökte se så oskyldig ut som möjligt när han vred på sig igen och såg mannen, med en blå hatt, hållandes i två pappersbitar försvinna runt hörnet.
‘’Hallå där’’, ropade han och sprang efter. ‘’Hallå ge tillbaka dem där.’’

Mannen började springa mot utgången och Alvaro följde efter. Mannen i kassan tittade strängt på båda och lyfte upp sin ena hand.
‘’Ni får inte stjäla, jag ringer polisen’’, hotade han och viftade med handen innan de försvann ut. Alvaro tittade sig omkring i folkmassan när han såg en blå hatt försvinna bort mot en gränd.
‘’Stanna’’, ropade han och trängde sig förbi alla. ‘’Stanna säger jag.’’ När han kom fram till gränden var det försent, mannen var borta tillsammans med hans två tågbiljetter. Han suckade och lutade sig mot väggen. ‘’Förlåt Aida’’, sa han och skakade på huvudet. Han visste att det här inte var slutet, de kunde fortfarande smyga på tåget men allt skulle bli krångligare, och de hade inte all tid i världen när hon väl vaknade.

Alvaro öppnade ytterdörren och klev in. Han hade bestämt sig för att strunta i välkomst lunchen, nu fanns det ingen tid att förlora. I skriften på bordet stod det att de båda behövde dricka av vattnet från kärlekens brunn, för att sedan kyssas och förbannelsen skulle vara bruten. Alvaro rev av den sidan, rullade ihop och la ner i en behållare. Slutligen la han ner den i ryggsäckens inre fack, under en tröja. Det var ingen svår beskrivning, men han ville ha kvar den utifall om något skulle hända. Han packade ner resten av förnödenheterna han tänkte sig behöva innan han slog sig ner för att läsa. Boken han höll i sina händer hade han läst flera gånger, men historien om den förbannelse som hade krossat människor i årtusenden talade starkare nu än någonsin. Han kunde aldrig glömma den kvällen då hon somnade för första gången, för att sedan vakna ett år senare. Aldrig trodde han att det skulle komma ett sätt för dem att bli tillsammans igen som vanligt, förens nu. I flera tusen år hade människor försökt hitta grotten med kärlekens brunn, men ingen hade lyckats. Det som gjorde att Alvaro hittade den, var skriften. Skriften hade legat gömd för att återigen, en dag känna solens värme, och det var Alvaro som lyckades.

En till sak stod på det avrivna pappret som Alvaro aldrig fick glömma, orden som öppnade den hemliga porten. Alvaro kunde inte säga med säkerhet var porten fanns, men han hoppades att skriften skulle leda honom dit. Han var säker att grottan fanns vid berget, Kajhula, och det räckte för stunden.

Inte en enda minut sömn lyckades han få under nattens långa timmar när klockan slog sex, och Alvaro stod vid ytterdörren. Den sista minut var alltid den längsta. En bomb med fjärilar sprängdes i magen på honom och ett stort leende kröp fram när det knackade på dörren, och han öppnade.
‘’Aida’’, sa han och kunde inte förstå att det verkligen var hon.
‘’Alvaro’’, sa hon med sin ljuva, lätta röst. ‘’Åh Alvaro.’’

De kramade om varandra, kysstes och kramades och kysstes och fortsatte så i en cirkel av kärlek.
‘’Jag har saknat dig’’, började Alvaro med tårar i ögonen. ‘’Så mycket.’’

Han visste att Aida inte kunde sakna honom, för henne sågs dem senast igår. Därför fick hon alltid återberätta deras dagar tillsammans för hon mindes bäst och Alvaro satt alltid med stora, blöta ögon och lyssnade.
‘’Men’’, sa hon och log. Han tittade in i hennes djupa, bruna ögon. ‘’Jag känner inte den goda doften av din favoriträtt.’’ Hon skrattade till och det var musik för hans öron.
‘’Nej’’, sa han och skakade på huvudet. ‘’Men Aida, jag har något stort att berätta. Varje dag och natt sedan förbannelsen börja har jag sökt efter något som kan få oss tillsammans igen, på riktigt, och jag har funnit det.’’

Hon stirrade på honom som att hon hade sett ett spöke.
‘’Har du funnit… ’’, började hon men Alvaro fortsatte.
‘’Kärlekens brunn, ja’’, sa Alvaro medan tårar rann längs hans kinder. ‘’Jag har funnit kärlekens brunn.’’

De kramade om varandra ännu hårdare. Hon visste vad det betydde, för han hade berättat för henne om boken. Om alla människor som hade sökt brunnen men misslyckats, men att han en dag skulle lyckas.
‘’Jag har äntligen funnit den, men det finns ett problem.’’

Hon skakade på huvudet och strök hans svarta, långa hår. Lika långt som hennes.
‘’Det finns inga problem, inga hinder. Vi kommer klara det.’’

Alvaro nickade och log.
‘’Mm’’, sa han. ‘’Men, den ligger långt borta och med tåg kommer det att ta en hel dag.’’

Aida log till. Hon kysste hans läppar och kramade om honom.
‘’Det kommer gå bra ska du se, jag är så stolt över dig.’’
‘’Jag tycker vi ger oss av direkt, men mina biljetter är borta. Någon stal dem igår.’’
‘’Det gör ingenting, vi kan smyga på ändå’’, tröstade Aida. Alvaro visste att det var lätt att smyga på tåget, men tågen gick sällan och om de blev avkastade behövde de vänta på nästa, som kanske aldrig skulle komma.
‘’Vill du ha något innan vi åker?’’ frågade Alvaro.

Aida log till.
‘’Dig.’’

När de var klara tog de på sig sina kepsar och Alvaro drog på sig ryggsäcken.
‘’Okej, nu måste vi vara väldigt försiktiga. Vi… ’’ började Alvaro när Aida avbröt.
‘’Jag vet Alvaro’’, sa hon och strök hans rygg. ‘’Vi får inte se varandra i en spegel. Jag vet.’’
‘’Spegelbild’’, rättade Alvaro och kysste henne. ‘’Redo?’’

Aida nickade och Alvaro öppnade dörren. Utanför hade staden precis börjat vakna upp. Gatorna var täckta av boskapsdjur och människor på väg till sina affärer och arbeten för att göra sig redo innan resten av staden vaknade.

De tog till vänster och höll blicken ner mot gatan. En svag bris fläktade och ljuden från getter fyllde deras öron när Alvaro tog tag i Aidas hand.
‘’Vi går genom gränden’’, sa han. ‘’Det ligger massa glas där så blunda så leder jag dig.’’
‘’Okej’’, sa hon och drog ner kepsen lägre för säkerhets skull. Aldrig hade de varit nära att se varandra i en spegelbild för att de alltid var på sin vakt, men Alvaro visste att spegeln inte var det största hotet, det var något mindre som en mobiltelefon eller ett fönster.

De passerade gränden. Alvaro höll henne i ena handen och ledde vägen medan Aida höll sin andra hand över ögonen.
‘’Okej, du kan ta ner den.’’ sa han och pekade framåt. ‘’Där borta är tåget, kom’’, sa han och de började springa. Alvaro klev på först och dörrarna stängdes precis när Aida hann på. ‘’Det var nära ögat’’, sa han och tittade på henne. ‘’Nu är det på allvar.’’
‘’Mm’’, sa hon och kysste honom på kinden. ‘’Och jag älskar dig.’’
‘’Jag älskar dig också’’, sa han och kramade om henne. ‘’Mest av allt på hela jorden.’’

Tåget var nästintill fullt av människor som både satt och stod. Om de hade tur skulle tågvärden inte ens kontrollera biljetterna. Tåget började sakta sin resa framåt och Alvaro tog av sig ryggsäcken för att hålla den vid magen. Han mötte Aidas blick. De stod och tittade på varandra i tystnad, ingen behövde säga något för båda förstod hur viktig den här resan var. Han visste att Aida aldrig skulle förstå hans smärta när hon lämnade, men han visste att hon försökte. Han visste att hon skulle göra allt för att lindra hans lidande, och göra allt för att de skulle vara tillsammans igen.

Det var lugnt på tåget. Många satt och sov eller stod och läste med en cigarett i handen. Alvaro gjorde detsamma. Han tog ett bloss och läste anteckningar han hade skrivit ner från skriften. Han skulle aldrig ha vågat ta med skriften eller boken hit, aldrig visa den för någon. Överallt kunde det finnas människor som dem, människor i ett ständigt sökande efter brunnen. De skulle mörda för att få hitta den, det visste han.

Efter några mil hemifrån öppnades en dörr och två ord som Alvaro hoppades att få slippa höra mötte hans öron.
‘’Biljetten, tack.’’

Alvaro tog tag om Aidas arm och pekade mot en dörr.
‘’Du gömmer dig inne i toaletten, här ta ryggsäcken’’, sa han. ‘’Jag gömmer mig under en av sätena.’’

Aida nickade till och gick genast till toaletten och Alvaro gick till närmaste sätena och böjde sig ner. Flera år av ständigt sökande efter brunnen med dåligt matintag hade gjort hans kropp smal och benig, något han nu tackade för.

Tågvärdens skor var några centimeter från Alvaros ansikte. Hon stod och kontrollerade biljetterna som tillhörde personerna som satt på sätet. Han hoppades att de skulle tiga, vilket de gjorde. Efter tågvärden försvunnit och Aida kommit ut från toaletten, ställde sig Alvaro framför dem.
‘’Tack så hemskt mycket’’, sa han och skakade hand med dem två äldre männen som satt och rökte pipa.
‘’Det gick bra ser jag’’, sa Aida och kramade om honom. ‘’Skönt.’’
‘’Det var första hindret, nu är det bara resten’’, sa Alvaro.
‘’Du tänker för mycket på alla hinder, allt kommer gå bra.’’
‘’Mm’’, sa Alvaro, det hoppades han också. En sval vind seglade genom tågvagnen när någon öppnade upp ena fönstret, och både Alvaro och Aida ställde sig på varsin sida om vagnen och tittade ut. Aida hade rest runt i landet, från söder till norr, men Alvaro hade aldrig rest utanför sin stad. Men han visste hur landet såg ut och fungerade från Aidas berättelser. De hade tänkt resa när de var yngre, men de väntade och nu när förbannelsen har tagit över deras liv var det försent. Att resa till ett annat land var något de hade pratat om att göra om de skulle hitta kärlekens brunn.

Tåget stannade, dörrarna öppnades och Alvaro steg ut. Han ville ta några djupa andetag av den friska luften innan de fortsatte sin resa. Utomhus hade nattens mörker börjat ta över. Aida stod vid ingången och log mot honom.
‘’Har jag någonsin sagt hur vacker du är?’’ frågade Alvaro.

Aida skakade på huvudet.
‘’Du är vackrast av allt.’’
‘’Av allt?’’ frågade hon med ett större leende.
‘’Av allt’’, sa han och slängde iväg en kyss samtidigt som tågvärden visslade i sin vissla och Alvaro hoppade på igen. ‘’Nu är det inte så långt kvar. Bara en timme eller så tills vi ska kliva av, sen blir det lite vandring såklart.’’

Aidas ögon blev plötsligt stora och stirrade rakt fram. Alvaro tittade på henne, när han förstod vad det var.
‘’Biljetter, tack’’, sa tågvärden.
‘’Nej’’, började han och skakade på huvudet. ‘’Nej, nej, nej.’’ Det var försent att försöka gömma sig, hon hade redan sett dem. ‘’Kom’’, sa han och tog Aidas hand. De började gå bortåt när en uppmaning fick dem att stanna.
‘’Ursäkta, ni två’’, sa tågvärden. ‘’Stanna där.’’
‘’Fan också’’ sa Alvaro för sig själv och vände sig om men hade blicken ner mot golvet.
‘’Era biljetter, tack.’’
‘’Ja, då ska vi se’’, sa han och öppnade upp ryggsäcken och började leta. ‘’Ehm, jag vet att de ska ligga här någonstans.’’ Han fick en stund innan tågvärden harklade till.
‘’Om ni inte har biljetter får ni kliva av vid nästa stopp.’’
‘’Ja, jag vet’’, sa Alvaro och fortsatte leta innan Aida la sin hand på hans arm.
‘’Vi går av’’, sa hon. ‘’Förlåt oss, vi måste ha tappat dem. Vi kliver av vid nästa station.’’

De följde med tågvärden till ett rum där de fick sitta tills nästa stopp.
‘’Förlåt mig’’, sa Alvaro och tog tag i Aidas hand. ‘’Vi måste få tag i en bil, annars kommer vi inte hinna.’’
‘’Det är okej’’, sa Aida och kysste hans hand. ‘’Det kommer gå bra.’’

Alvaro log till men det försvann lika snabbt. En hård klump började bildas i hans mage. Han hade planerat alldeles perfekt. Tåg dit, gå så, vila där, allt för att ha mycket tid innan det var försent.
‘’Om vi inte hinner till imorgon klockan tolv så… ’’ började han med Aida avbröt.
‘’Klockan tolv, så försvinner jag. Jag vet Alvaro’’, sa hon och tittade in i hans ögon. ‘’Vi har sagt adjö till varandra i, vad är det tio års tid? Vi kommer hinna, på ett eller annat sätt.’’

Alvaro nickade. Det var en av egenskaperna som gjorde att han ville gifta sig med henne när han var ung, hon kunde alltid trösta. Samt att hans föräldrar nästintill tvinga dem, men alltid hade han haft ett val.

Tåget stannade och tågvärden ledde dem av tåget. De stod kvar och tittade medan tåget försvann bort i nattens kyla. Aida kramade om Alvaro.
‘’Då så, då är det bara att börja gå.’’

Alvaro log till.
‘’Du är alltid så positiv, tack för det. Okej, då ska vi se’’, sa han och tog fram en karta från ryggsäcken. ‘’Vi är, där. Tror jag.’’

Aida lutade sig över och nickade.
‘’Ja, eller mer där’’, sa hon och pekade.
‘’Tack, du är smart också. Då ska vi i den riktningen.’’

Hållandes i hand började de gå. Efter en stund gjorde kylan sig alltmer påtaglig och Alvaro la sin arm runt Aida.
‘’Kommer du ihåg när vi åt på den där restaurangen, och kocken brände upp halva köket’’, sa Alvaro och började skratta. ‘’Den värmen skulle vara skön nu.’’

Aida svarade med ett allt högre skratt.
‘’Jag älskar dig Alvaro’’, sa hon och kysste hans hand. ‘’Var tror du vi kan få tag på en bil?’’
‘’Det måste finnas en biluthyrare i byn’’, sa han och tittade på kartan han höll i andra handen. ‘’Det ser ut att vara runt två kilometer eller så kvar.’’

Det är inte så farligt långt’’, sa Aida och log. ‘’Det är en väldig mysig kväll, titta på alla vackra stjärnor.’’
‘’Men ingen är lika vacker som dig’’, sa han och drog henne till sig.

De kom fram till byn efter många berättelser senare. Det var kusligt tyst, inte ens gatulamporna var tända. Husen var låga och risiga förutom en hög kyrka som sträckte sig mot den svarta duken.
‘’Ja, vi får vänta här tills det blir ljust, eller ska vi prova nästa by?’’ frågade Alvaro.

Aida stod en stund och tänkte innan hon sträckte fram sin hand.
‘’Få se kartan, finns det några fler byar då? Var fanns berget?’’ frågade hon och Alvaro pekade var det låg. ‘’Nej, det där ser inte ut som byar, i alla fall inte större än den här. Jag tror att vänta blir bäst, förhoppningsvis öppnar de tidigt.’’

Plötsligt kom Alvaro på den viktigaste delen av att hyra något.
‘’Men… ’’, började han och mötte Aidas blick. ‘’Jag har ju inga kontanter kvar. Hur ska vi någonsin kunna hyra en bil?’’
‘’Alvaro’’, började hon och kysste honom utan att säga mer. Han visste vad hon skulle säga, men han visste bara inte hur det skulle gå.

Morgonljuset kika fram vid horisonten och människor började göra sig redo för dagen. Några åkte förbi dem med mopeder, andra med bilar, vissa cyklade men de flesta promenerade. Alvaro och Aida hälsade på alla som gick förbi och tittade ner i marken när allt med hjul susade förbi.
‘’Okej, nästa person som kommer frågar jag om byn har en biluthyrare’’, sa Alvaro och precis då kom en person runt hörnet. ‘’Hej, god morgon. Ursäkta mig att störa dig såhär tidigt, men jag undrar bara finns det en biluthyrare i byn?’’

Kvinnan stannade upp och tvekade att svara, innan hon skakade på huvudet och gick vidare.

Alvaro stod fryst och stirrade framåt, innan han vände sig om.
‘’Vadå, ingen?’’ frågade han efter henne.
‘’Nej’’, kom ett snabbt svar från kvinnan som försvann bort.

Alvaro stod och stirrade när Aida ställde sig bredvid honom.
‘’Vad ska vi göra nu? Vi kommer aldrig hinna gå dit, fan också. Vi skulle bara ha gått istället för att vänta, förlåt mig’’, sa Alvaro och sjönk ner på sina knän. Han la upp händerna över ansiktet. ‘’Förlåt mig Aida, vi kommer aldrig att hinna nu.’’
‘’Alvaro’’, sa hon och strök hans hår. ‘’Det behövs väl ingen biluthyrare för att vi ska få en bil, eller hur?’’

En stund av tystnad tog över Alvaro innan han tog ner sina händer och mötte hennes blick.
‘’Du menar att vi ska tjuva en bil? Är du galen? Det kan ge fängelse.’’
‘’Så du menar att oss tillsammans igen, är inte värt risken att se insidan av ett fängelset?’’

Alvaro tittade på henne med en häpen blick, innan han började skratta. Han visste att hon var ironisk, men hon hade rätt. Det fanns ingenting i världen han hellre ville än att de två skulle få vara tillsammans igen.
‘’Då så, vi tjuvar en bil. Men en fråga, kan du tjuvkoppla en bil?’’

Aida gömde ett leende bakom sin hand, innan tanken slog henne.
‘’Faktiskt så har ju jag varit borta i över tio år, vilket egentligen gör mig tio år yngre, så nej, jag har inte lärt mig det än.’’

Alvaro spelade med tanken.
‘’Det är faktiskt sant, jag vet inte exakt om förbannelsen fungerar så.’’

Aida tittade strängt på Alvaro, som förstod vinken.
‘’Men du ser såklart tio år yngre än vad du är’’, sa han och Aida log till.
‘’Jag tycker vi tar en bil när någon hoppar ut för ett ärende eller så, eller har du lärt dig att tjuvkoppla?’’
‘’Nej, tyvärr inte, jag hoppade över den klassen i skolan’’, svarade han och blinkade till med ögat. ‘’Men jag håller med, ta en bil som reda är igång låter bra.’’

Det var vanligt i landet att människor lämnade bilen med nyckeln i medan de sprang in i en affär eller postade ett brev, trots den ökande kriminaliteten. Efter en stund väntan gjorde de upp sina planer och gick mot centrum av byn där de flesta affärerna låg. Alvaro satte sig på en stenmur och väntade, när en bil stannade vid vägkanten och föraren gick in i en av affärerna klev Alvaro upp och gick fram till bilen. Han kikade in genom bilrutan, men nyckeln var inte kvar, då han rättade till håret i för att inte verka misstänkt.

Kvinnan kom ut igen och Alvaro gav en vänlig nick innan hon hoppade in i bilen och körde iväg. Det dröjde en stund innan nästa bil kom, men denna gång lämnade föraren till och med motorn igång. Alvaro gav mannen en nick innan han smög fram till bilen, tittade sig omkring och hoppade in. Några år hade passerat sen han satt i en bil och när han skulle köra iväg ryckte det till och motorn la av.
‘’Åh nej’’, sa han och och vred om nyckeln. Motorn vrålade till och han provade igen, och misslyckades. ‘’Nej, nej, nej men kom igen.’’ Ryggen blev varm och pannan fuktig när han tittade mot affären och där kom mannen ut hållandes ett paket cigaretter.
‘’Hallå där’’, ropade mannen och började springa mot bilen. ‘’Det är min bil.’’

Alvaro svalde tungt och vred igång motorn igen, och med full gas släppte han kopplingen sakta och bilen skrek samtidigt som den flög framåt. Mannen viftade med sina händer och skrek något han inte hörde när han stampade ner kopplingen, tryckte i tvåans växel och körde iväg. Med ett stort leende stannade han bilen en stund därifrån och vred ner rutan.
‘’Titta vad jag har skaffat’’, sa han och log. ‘’Stanna där, jag kliver ut så får du blunda.’’

Aida svarade med ett leende och drog ner kepsen över ögonen. Alvaro tog tag i hennes hand och ledde henne till passagerarsätet.
‘’En fin bil fixade du också’’, sa hon och kände på stolens klädsel. ‘’Skönt.’’
‘’Ja visst’’, sa han och klickade i hennes bälte innan han stängde dörren, sprang runt och slog sig ner. ‘’Jag har inte kört på länge, så jag får be om ursäkt om det blir lite, guppigt så att säga.’’ Med lätt fot släppte han kopplingen och gasade.
‘’Jag tror att du… ’’, började hon men teg när motorn la av. Hon började skratta och smekte hans arm. ‘’Du är duktigt på annat.’’

Han log och provade igen.
‘’Kom igen nu Alvaro’’, peppade han sig själv och gasade lite extra, och bilen rullade iväg. ‘’Så där ja’’, fortsatte han och växlade upp. ‘’Nu så. Och vi har nästan full tank, så bra.’’

Den klarblåa himlen sträckte sig mot horisonten. Alvaro tittade på Adia i solljuset medan hennes hår dansade i vinden. Värmen var påtaglig trots att alla rutor var nerdragna. Han drog in ett djupt andetag och blickade bort mot berget.
‘’Där är det’’, sa han. ‘’Där är vår framtid.’’ Han tittade ner på klockan, de hade fortfarande två timmar kvar innan klockan blev tolv. ‘’Jag hoppas bara att vi hittar grottan snabbt.’’
‘’Det kommer gå bra’’, sa Aida och tog tag i hans arm. ‘’Det går alltid bra.’’

Alvaro svarade inte, han hoppades att hennes ord var sanna. Han parkerade bilen och stängde av motorn.
‘’Så där’’, sa han och blickade upp mot berget. ‘’Jag hoppas bara att vi inte ska upp till toppen.’’
‘’Efter att ha sovit ett år skulle jag gärna vilja ta ett träningspass’’, sa Aida och log.
‘’Ja jo, samma här’’, sa Alvaro och klev ut. ‘’Håll ögonen stängda tills jag säger till.’’ Med ryggsäcken på plats, några klunkar vatten senare och nu ståendes i början av stigen som ledde upp till berget kramade han om Aida. ‘’Okej, du kan öppna dem nu.’’

Hon tog av sig kepsen och tittade upp på berget.
‘’Oj’’, sa hon och tittade på Alvaro. ‘’Jag förstår nu vad du menar.’’

Han nickade till.
‘’Enligt kartan ska grottan ligga nästan i början till vänster av där vi står nu, så typ där’’, sa han och pekade. ‘’Vill du ha en frukt innan vi börjar?’’
‘’Nej men en kyss’’, sa hon. De kysstes och började gå uppåt. ‘’Men du, tror du bilen är polisanmäld? Har vi glömt kvar något eller så?’’
‘’Nej, det tror jag inte’’, svarade Alvaro. ‘’Vi skulle kanske ha tagit bort våra fingeravtryck.’’
‘’Som i en spionfilm.’’

Alvaro skrattade.
‘’Ja du ville ju se insidan av ett fängelse så.’’

De gick hand i hand och passerade en porlande bäck, några fåglar som sjöng och löven dansade i den sköna brisen. Alvaro tittade ner på kartan och stannade till.
‘’Vi, ska nog ditåt tror jag’’, sa han och kollade runt innan han skakade på huvudet. ‘’Eller?’’
‘’Låt mig se’’, sa Aida och tog tag i kartan. ‘’Du har aldrig varit en höjdare på kartor.’’

Alvaro svalde ett leende. Hon hade rätt, han hade aldrig varit bra på geografi eller att läsa kartor, speciellt inte i naturen.
‘’Nej vi ska fortsätta en liten stund till sen svänga, det ska vara en korsning av stigar, där tar vi vänster.’’
‘’Tack’’, sa Alvaro och la sin hand på hennes axel. Aida la sin hand på hans.
‘’Kan du inte berätta hur du hittade den där, skriften eller boken, eller vad det nu var?’’, frågade Aida.
‘’Jag, träffade en äldre man’’, svarade Alvaro medan de fortsatte framåt. ‘’Jag tror det var för fem eller sex månader sedan, som sa sig veta om förbannelsen. Han hade massa böcker, kartor och teckningar som föreställde kärlekens brunn. Där och då trodde jag att han ljög, men min magkänsla sa att jag borde lyssna på honom. Då fick jag se en karta som jag faktiskt kände igen tro det eller ej. Det var en plats jag hade varit på när jag var liten. Men, jag ville inte berätta för mannen för jag litade inte på honom, men jag la platsen på minnet och efter flera månader av sökande hittade jag något som kändes bekant. Det var en gammal byggnad, en kyrka som stod i ruiner och det var där jag hittade skriften, begravd under alla stenblock.’’

Aida stannade upp och möte Alvaros blick. Hon log till när tårar rann nerför hennes kinder.
‘’Jag är så stolt över dig’’, sa hon och kramade om honom. ‘’Jag älskar dig.’’
‘’Jag älskar dig’’, sa Alvaro och kramade allt hårdare. Tiden stannade upp för ett ögonblick, när Aida släppte taget.
‘’Nu måste vi röra på oss, ingen tid att förlora.’’
‘’Jag håller med’’, sa Alvaro.

De stannade till vid stigkorsningen och Aida tittade sig omkring.
‘’Det ska gå en stig här’’, sa hon och pekade, men allt där var buskage och träd.
‘’Det ska ju vara en bortglömd grotta så, vad tror du?’’
‘’Mm’’, sa Aida och tittad sig omkring ännu en gång. ‘’Vad säger din magkänsla?’’

Alvaro drog in ett djupt andetag och kände efter.
‘’Den säger, att vi ska in där.’’

De trängde sig mellan alla träden, klev över stenar och hoppade över igenvuxna bäckar innan en hög stenvägg blockerade deras väg.
‘’Är det här grottan?’’ frågade Aida.

Alvaro tog tag i kartan och tittade.
‘’Ja, kanske’’, sa han och tittade upp mot stenväggen. ‘’Eller har vi gått fel?’’ Han tog av sig ryggsäcken och tog fram behållaren. ‘’Vi ska se vad som står här’’, sa han och drog ut det avrivna pappret. Texten på pappret var litet, bleknat från alla tuffa år och Alvaro kisade för att se bättre. ‘’Nej, det står bara orden men ingenting om någon stenvägg.’’
‘’Prova säg orden då’’, sa Aida och kände på väggen.
‘’Mm’’, sa Alvaro och harklade till.
‘’Miano Gruazo Lepiarna.’’

De stod en stund i tystnad och tittade på stenväggen, men inget hände.
‘’Prova en gång till, du kanske uttalar det fel’’, sa Aida. Alvaro mötte hennes blick med rynkig panna.
‘’Jag uttalar det inte fel, jag har övat i flera veckor.’’
‘’Okej’’, sa Aida och släppte taget om väggen och tog tag i Alvaros arm. Han tog ett steg närmare och la sin hand på stenväggen.
‘’Det kanske går nu’’, sa han. ‘’Miano Gruazo Lepiarna.’’

Stenväggen var lika stilla som förut.
‘’Varför fungerar det inte?’’ ropade han och begravde ansiktet i pappret. Han skakade på huvudet när Aida tog tag i hans hand på stenväggen.
‘’Det kommer nog gå snart’’, sa hon och log till. ‘’Kom här.’’

De kysste varandra, och plötsligt sprack stenväggen till och både tog några steg tillbaka.
‘’Ehm, vad gjorde vi?’’ frågade han när ännu en spricka bildades, och en till.
‘’Vi kanske gjorde det orden säger, visa kärlek.’’

Stenväggen sprack mer och mer, när den plötsligt rasade ihop.
‘’Backa’’, ropade Aida och fick tag i Alvaros arm. De rusade bort och ställde sig bakom ett träd. De kikade fram och där bakom stenraset fanns en gång djupare in i berget.

Ett stort leende spelade på Alvaros läppar när han kramade om Aida och försökte lyfte upp henne i luften.
‘’Men min älskade’’, sa hon och kysste hans läppar. ‘’När vi kommer tillbaka måste vi få i dig mer mat. Du orkar mig inte ens längre.’’
‘’Kommer du ihåg hur jag såg ut när vi gifte oss. Jag var stark som en oxe.’’
‘’Klart jag kommer ihåg, då hade du kort hår, hårda armar och skrämde både min mamma och mormor.’’ Alvaro skrattade till och tog tag i hennes hand.
‘’Kom nu, låt oss bryta den här förbannade förbannelsen.’’

De gick allt djupare in i berget. Alvaro tog fram en tändare som blev deras enda ljus när mörkret hade omringat dem. Fukten smekte deras kinder och vattendropparna föll i takt, när de fick se ett ljus långt borta. Det var en stråle från den varma solen.
‘’Säg igen vad vi skulle göra’’, sa Aida och kramade om Alvaros arm.
‘’Dricka en varsin gång från brunnen, först jag sen du’’, svarade Alvaro och log. Magen var spänd och kroppen blev svag. De hade väntat på det här i flera år. Timmar av sökning, år av längtan och ett decennium av förtvivlan var snart ett minne blott. ‘’Kom, vi måste skynda oss.’’

De började springa mot ljuset. De slöt sina ögon för att inte bli bländade, och när de öppnade dem möttes de av en stor fontän. Stora, vita träd stod i en cirkel och blommor prydde bergväggarna från alla håll. Solen stod rakt ovanför och lös ner i fontänen som var byggd i den vitaste sten.
‘’Vi gjorde det’’, sa Alvaro och kramade om Aida. Hans tårar rann ner och blandades med hennes.
‘’Du gjorde det’’, sa hon. ‘’Kom igen nu, drick, drick som aldrig förr.’’

Alvaro släppte taget och sprang fram till fontänen. Han nästan dök ner i vattnet och drack. Vattnet, det renaste vattnet han smakat, fyllde hans kropp med kärlek. Med skratt och tårar vände han sig om till Aida.
‘’Kom, drick, låt oss bli tillsammans igen’’, ropade han och började dricka mer. Hans kropp blev lätt som en fjäder när magen fylldes av miljontals fjärilar. Aida kom fram och deras blickar möttes, genom vattnets spegling. Alvaro frös till is, och han teg. Hans händer började darra och tårar sprutade ut från hans ögon. Aida stod och stirrade på honom, och la sin hand på hans axel.
‘’Förlåt mig’’, sa hon. ‘’Förlåt.’’

Alvaro skakade på huvudet.
‘’Drick, snälla drick’’, bönade och bad han.

Aida kupade sin andra hand och tog ner den i vattnet och hon drack en klunk. Alvaro stirrade på henne, han visste när han väl slöt sina ögon skulle allt vara över.
‘’Förlåt mig Alvaro’’, fortsatte hon. ‘’Men, tack. Tack för allt. Allt kommer att bli bra, kom ihåg det.’’ Hennes tårar släppte från kinderna och skapade stora cirklar i vattnet.

Alvaro kunde inte mer, han sjönk gråtandes ner på sina bara knän. Handen från axeln försvann. Han vågade inte öppna ögonen. Han kände sig omkring men där fanns inget än hård sten. Han kände fortfarande vattnets kärlek i munnen, men hans kärlek var borta, för evigt.