Jag släntrade runt i det mörka ökenlandskapet. Drog fötterna efter mig.

Jag mådde illa.

Jag luktade illa.

Jag höll slappt i ficklampan som lös upp den trampade stigen framför mig.

Jag var framme vid den svarta stolen. Stolen med ett grovsågat hål i sätet. Hålet som var halvhjärtat linjerat med den handgrävda gropen undertill.

Jag riktade ficklampan ned mot gropen. Jag tittade ned från en vinkel. Som att jag var rädd att något skulle komma flygande upp mot mig. Det röda ljuset från ficklampan vandrade över avföringen från stolens tidigare besökare. Avföringen hade fått sällskap i form av fyra skalbaggar i storlek knytnäve.

"Ni gillar bajs ni va?" tänkte jag.

Jag släckte lampan, drog ner byxorna och satte mig på stolen. Jag kände något kallt på vänstra låret. Jag måste ha nuddat något från en tidigare användare. Jag brydde mig inte längre. Jag saknade kontraster. Här var allt samma temperatur. Luften var varm på dagen och sval på kvällen. Samma regler gällde för maten och vattnet. Inget sätt att tillaga, inget sätt att kyla ner. När jag åt eller drack kunde jag lika gärna andas. Den enda skillnaden var konsistensen.

Jag stirrade ut i mörkret framför mig. Jag föreställde mig smaken av ett lagat mål mat, ett glas kall dricka. Jag slappnade av för första gången de senaste 20 timmarna. Jag kastade tillbaka till verkligheten av ett öronskärande skriande från gropen.

De gillade inte att bli bajsade på.

Jag ställde mig upp, kom in i ett löpsteg och drog upp byxorna till midjan i en enda rörelse. Jag hade inte lyckats slappna av, jag hade inte lyckats gå på toaletten.
Imorgon är en ny dag.