Tvehågsen känner sig sonetten, delad, 
som åsnans svårighet att välja tapp.
Sonettens uttryck på sin papperslapp
känns ofta både lyckad och förfelad.
Liksom förälskelsen i unga dagar
betvivlar lika mycket som den tror,
beklagar sig sonetten men behagar
med sin musiks bedrägliga amour.
Här är den framme dock till versrad nio
utan att veta vart den är på väg
och ännu mindre här på versrad tio.
Hur bör den sluta? Hjälp den välja! Säg!
              Ambivalens och tvivel är dess stämma.
              Att vara en sonett är ett dilemma.