det finns rymder, det finns själar, men de flesta människor har inte några själar, istället vandrar de med grått stoft i sina ansikten,
ja faktiskt grått stoft, menlösa dimmor av aska skingras från deras munnar när de uttalar något som kan liknas vid ord, vid denna döda procession av icke-själar tvingas jag framleva mitt liv, med deras melodifestivaler, deras intetsägande talkshowprogram,
deras infantila jävla texter som inte säger mig mer än att deras hjärnor är som gula plastankor som guppar omkring på tingens yta, det är dock ett svårlösligt problem som jag står inför, för jag kan inte lämna hus och hem och fly till skogen, jag är nödgad att vara kvar på den plats där jag är, men stundtals är platsen outhärdlig därför att människorna är outhärdliga, isolationen är en välkommen tillflyktsort men inte något som är tilltalande i längden, isolation gör sig bäst i korta perioder, där man samlar kraft och näring i ensamheten likt en blåvinge som dricker av någon exotisk blommas nektar, i dessa sköna stunder av isolation vecklas hjärnan ut till ett öppet fält, något som liknar frihet inträder och gör oss behagliga för livet, ja isolationen är kanske det vackraste som finns under korta perioder, sedan behöver vi återgå till staden, och de människor vars debila ansiktsuttryck vi är så trötta  på, för att inte helt duka under så förströr vi oss med de själar som vi tycker om, om det är de intressanta författarnas alster, eller om det är filosofernas inträngande litteratur om tillvarons mysterier, eller om vi bara råkar ha turen att ha intressanta människor i vår omgivning som vänner och bekanta, jag drömmer om en plats bortom haven, om svalkande skogar med exotiska fåglar som sitter på grenarna som bjärta konstverk, platser vid vattnet, vid stränder som har legat ödsliga sedan urminnes tider, jag drömmer om spår i sanden, viskningar från en annan plats, ett blått café på landsbygden där människor samtalar med varandra om tingens undanglidande uppenbarelser,
jag drömmer om ögonblicket där jaget är jaget, och hela den värld som är gjord av plast smälter, flyter som en flod av sötsliskig glasyr ner i avloppen, ner bortom medvetandets horisontella glömska,