som ansatt av en kataton sjukdomskänsla vänder jag mig bort från livet, dess absurda bestyr, dess förställning, dess inträngande och kvävande substans som berövar mig friheten att vara den jag är, ja åtminstone när jag vistas bland andra människor, när jag tvingas att arbeta med andra människor, omgiven av banaliteter och färglöshet går jag med böjd rygg och uthärdar som en absurd slav som befinner sig i ett främmande land där människorna talar ett okänt språk, endast när jag är själv på min kammare så kan jag vara den jag är, då infinner sig friden som krävs för att existera bortom världens obevekliga tomhet, jag undrar ibland om jag hade varit lyckligare om jag vore någon annan, att vara någon som går upp på morgonen och inte är medveten om den lögn och de masker som den anlägger dagligen, att vakna på morgonen med ett leende på läpparna och gå till mitt monotona arbete där jag samtalar med mina kolleger om vilken elbil som är den bästa, eller om inflationen kan tänkas avta, eller om ting i allmänhet som jag hyser lika mycket intresse för som att stirra in i väggen i ett rum som inte existerar, jag har sedan länge lärt mig att jag förr eller senare blir besviken på de människor som vid en första anblick verkar vara intressanta, och som verkar besitta någon from av filosofisk substans utanför de standardiserade idéerna som många intellektuella posörer gärna visar upp för att göra sig själva intressanta, de flesta människor är i själva verket lika grunda som de plaskdammar i parken som de minsta barnen brukar leka i på sommaren, de flesta människor är i avsaknad av förmågan att tänka ursprungligt, det vill säga att bli medveten om sig själv på det plan som någon blir medveten om sig själv när den bryter sig fri ur de otaliga lindor av doktriner och sociala normer som dennes själ ligger insvept i, att kunna tala sitt eget språk som inte är missfärgat eller dikterat av de kulturella, politiska och sociala auktoriteterna, att ha distans till allt det mänskliga på samma sätt som en cirkulerande satellit har distans till jorden, att vara naken på en klippa under stjärnorna utan några sociala kläder eller ideologiska masker, att ställa sig utanför den procession av likformiga plebejer som rör sig på randen av en avgrund mot en plats där ingenting finns eller någonsin kommer att finnas, ja detta ursprungliga tänkande förefaller vara själva definitionen av att existera, att leva, att finnas, och när jag ser upp mot den ensliga stjärnan som dallrar i den vidsträckta skyn så känner jag en subtil lycka, rymdens nakna renhet är öppet rum i vilket jag kan andas. och jag tänker inte på något, jag är inte något; allt som finns är förflyktigade slöjor, abstrakta dimmor som stiger långsamt mot en avgrund av stjärnor,