Det fanns en nedärvd, inre grammatik
i poesins syntaktiska strukturer,
i ljudens foner, pennornas pikturer,
en jordabundenhet men himlalik.

Det fanns en sorts generativ förmåga,
ett slags universell intuition,
att pejla känsla, innehåll och ton
i diktens ljuvhet, tankestrid och plåga.

Det fanns ju förr ett mänskligt modersmål,
ett symbiotiskt drag i diktens stråk,
där diktarna gemensamt kunde vandra.             

Men individualismens monopol
och egocentritetens språk
har gjort det svårare att nå varandra.