ibland blir jag trött på lögnen/konsten, en djup uppgivenhet skälver inom mig, en intensiv hetta av ingenting ansätter min själ, lögnen är som en hypnotisk oljemålning av en härdsmälta, men den förflyktigas stundtals, blir viktlös, svävar ut i tomrummet framför mig som menlöst damm, ibland imploderar konsten/lögnen, som om den inte fanns, en skugga, tomhet, tröttsamhet, ibland finns inte orken, trycket, att upprätthålla något, att träda in i lögnens katedral och illuminera den med sin själ, och jag lever som en insekt,
en grönskimrande fluga på fönsterkarmen, och solen smälter mina vingar, och rummet hungrar, ja det är hungrigt nu, utanför fönstret avtecknar sig tunnland efter tunnland av ingenting,