Finns det inte längre ett mellanting?
Mellan tjock, rultig, rund som en boll, ballong
inte det minsta oval, obestämd eller otydlig i sin form
Eller enorm, gigantisk, svulstigt sakral, extremt lång och ranglig och normal. Finns det inte ett mellanting mellan svart och vitt och spektrat och det osynliga som syns och det synliga som göms i ett nät där vi alla måste göra så många val.
Ska jag ha den kjolen, eller den?
Ska jag ha smink eller vara naturlig?
Ska jag motionera eller stå still, ska jag vandra eller rulla, rocka eller trumma?
Ska jag träna eller leka, ska jag glömma eller veta? Mitt namn är Hopp på Afrikanska och Ny på grekiska, mina förfäders hopp vilar på mina axlar, min tro på mig själv vaggas i själen som i en hängmatta en soldränkt dag,
då jag kan höra vinden dansa i trädkronorna och fåglars kvitter sjunga en ljuvlig serenad.
Kärleken som sprids genom min omtanke och mina handlingar är mitt öde, det är där jag hamnar, jag är alla dessa saker och tankar men även mycket mer.

Jag är mycket mer än ingen, alla spöken, de flygande, inkräktarna, våldsbejakarna, gösarna, amfibierna, strömmarna, bergen och dalarna, vasfolken och sist men inte minst korna. Mitt namn är Ny och Hopp och det kan inte ens ingen ta ifrån mig eller min kropp. Mina ord är heliga i stunden jag skriver dem, jag styr kajutan bort från vidren, jag spelar inte spelet som ni vänder och vrider. Mitt namn är Ny och Hopp och jag är det sista som lämnar de som dör, Hopp är det som tänder elden och livsgnistan och ger tills balansen inte längre är skör.
Mitt namn är Ny för jag vet hur man dör,
jag vet hur man andas,
jag vet vem jag är,
jag vet hur man älskar,
Jag vet hur man lever,
jag vet hur man saknar, jag vet hur man är omtänksam, stark men vissa gånger skör. Mitt namn är Ny för allt nytt är år och allt som är nytt är oförstört trots att ärren talar om många sår.