Det var den 21 april 2006. Leif-Runar satt i sitt hem och gjorde sig klar för att åka till Alingsås på jazzfestival dagen därpå. Först skulle han ringa till sin chef, Mr. Papers och be om ledigt. När Leif-Runar ringde var Mr. Papers lite tveksam, men när Leif-Runar hotade med att ha en egen jazzfestival i Mr. Papers hem fick han ledigt direkt. När ledigheten var beviljad tog Leif-Runar fram sin lista över saker han skulle ha med sig. Den bestod av följande:

Klockradio
Saxofon
Bordsfläkt
Ett par rena byxor
Kofot
Billy Opels senaste skiva
Nallebjörn
Mormor
Tandkräm
Termos med kaffe
Starköl
Sovsäck

Leif-Runar slängde i alltsammans i en stor väska som han fick knyta med rep för att kunna stänga. Väskan saknade nämligen remmar att stänga den med, vilket var anledningen till att Leif-Runar fick den så billigt. När allt var färdigpackat åt Leif-Runar ett paket margarin och en falukorv innan han gick och lade sig.

Morgonen därpå började Leif-Runars väckarklocka ringa, men efter att ha gett den en redig högerkrok kunde han somna om igen. Tre timmar senare vaknade Leif-Runar med ett ryck. Då insåg han att han hade försovit sig. Nu var det bråttom om han skulle hinna till Alingsås i tid. Han slängde in sin väska i bilen och tog ett paket köttfärs att äta på vägen dit. Leif-Runar trampade gasen i botten, men efter ett tag hamnade han bakom en bil med husvagn som inte körde fortare än 30 Km/h. Leif-Runar fick göra en snabb inbromsning för att inte köra på husvagnen. Efter två timmar började Leif-Runar tröttna på att vara bakom husvagnen, och inte kunde han köra om den heller, för i mötande fältet hade han en konvoj med lastbilar.

Plötsligt fick Leif-Runar en idé. Han ett rep och band den ana änden i bilen och den andra runt sin midja. Sen klättrade han ut på motorhuven och hoppade över till husvagnen. Därefter drog han upp sin bil på husvagnstaket och slängde den framför bilen som drog husvagnen. Sen var det bara att klättra in i sin bil igen och köra vidare.

Till slut kom han till Alingsås, mer än fem timmar försenad. När Leif-Runar kom fram hade alla band redan spelat klart för dagen. När Leif-Runar fick höra detta blev han fly förbannad och letade upp medlemmarna i bandet Fantastic Saxophone Fanatic och tvingade dem att spela för honom. Men det dröjde inte länge innan säkerhetsvakterna fick nys om detta och försökte slänga ut Leif-Runar. Den första vakten försökte ta polisgrepp på Leif-Runar, men det slutade med att han själv bröt båda armarna. Den andra vakten försökte slå ner Leif-Runar med sin batong, men när batongen slog emot Leif-Runars hårde huvud gick den sönder. Den tredje vakten försökte inte ens ta Leif-Runar, utan kallade på förstärkning istället. Efter två minuter anlände 14 vakter som försökte ta Leif-Runar samtidigt, men då var Leif-Runars tålamod slut, så han plockade fram sin saxofon och började spela på den. Tonerna från saxofonen var så hemska att endast Leif-Runar överlevde. Nu kunde han fortsätta lyssna på Fantastic Saxophone Fanatic. Men då märkte Leif-Runar att dem hade flytt medan han slogs med vakterna. Då tog Leif-Runar fram sin sovsäck och gick och lade sig.

När festivalens andra dag började var Leif-Runar på bättre humör. Han var på så bra humör att han kunde tänka sig att inte använda våld den dagen. Men det sket sig när han skulle in på en resturang och äta frukost. Det som gjorde Leif-Runar upprörd var att det inte fanns flingor med lingonsylt på menyn. Han tog tag i kyparen och sade:
– Nu jävlar skaffar du fram lingonsylt, annars ska jag slå sönder saltkaret!
Men Leif-Runar fick ändå ingen lingonsylt, så han blev tvungen att krossa saltkaret innan han lämnade resturangen. Hungrig fick Leif-Runar gå tillbaka till festivalplatsen. Strax efter att han kommit dit började bandet Mr. Jazx spela på stora scenen. Eftersom Leif-Runar var ett stort fan trängde han sig längst fram.

När Mr. Jazx hade spelat klart ville Leif-Runar ha en autograf. Men när han inte fick någon tog han sats och hoppade upp på scenen. Vakterna försökte stoppa honom, men det märkte han inte. Leif-Runar tog tag i saxofonistens nacke och lyfte upp honom. När saxofonisten förstått vad det handlade om skrev han genast sin autograf på en ölburk som han gav till Leif-Runar. Då släppte Leif-Runar taget och gick till sin bil för att sätta ölburken i säkert förvar.

Senare på kvällen var det tänkt att Fantastic Saxophone Fanatic skulle spela, men dem hade ställt in av någon konstig anledning. Istället skulle Green-Blue Broken Blinkers spela. Det var ett totalt okänt band som Leif-Runar aldrig hört talas om, så det ville han inte höra. Därför skulle Leif-Runar förstöra deras spelning. Han slog ner en vakt och snodde hans kläder. När spelningen började kunde han helt obemärkt ta sig upp på scenen. Men plötsligt fick han se några bråkstakar som höll på att bråka med en barnfamilj. Eftersom Leif-Runar var ett barn innerst inne blev han ursinnig. Han rusade dit och gav bråkstakarna en redig omgång. Sen slängde han ut dem och sa att om dem vågade sig hit igen skulle han ringa till deras morsor.

När det slutligen blev dags för Green-Blue Broken Blinkers att spela hade Leif-Runar redan smugit sig upp på scenen. När bandets sångare skulle börja sjunga refrängen till låten ”We will have a kräftkalas” kopplade Leif-Runar ur microfonen, så det inte hördes någonting. När det sedan blev dags för saxofonsolo kopplade Leif-Runar ur allting och satte istället igång Billy Opel-skivan han hade med sig. Leif-Runar väntade sig att bandet skulle bli lynchat av publiken, men istället blev det succé. Det gjorde Leif-Runar så besviken att han gick och lade sig.

På morgonen till den tredje och sista dagen var Leif-Runar otroligt pigg, för han hade gått och lagt sig tidigt på kvällen. Men när han kom fram till festivalplatsen såg han ett plakat om att årets festival fick sluta en dag tidigare, på grund av bråk. Innan Leif-Runar åkte hem svor han på att han skulle slänga ut alla som bråkar nästa år.