Jag trodde aldrig jag skulle känna mig som 14 år igen. Trodde egentligen aldrig jag skulle kunna känna någonting alls. När man levt sitt liv genom att dämpa känslorna för att klara sig igenom sin vardag vågar man inte alltid hoppas på att det ska finnas någonting kvar av värme och hetta inom sig själv. Sen jag såg dig första gången har jag inte fått ditt vackra svarta hår och mörka ögon ut ur min fantasi. Jag känner skräck för att ännu en gång göra bort mig, säga någonting dumt som jag brukar, ännu än en gång upptäcka att jag kunde bli mer ensam än jag redan var. När slutade jag vara mig själv och försökte vara någon som jag trodde andra ville att jag skulle vara? Jag berättade för dig att jag avundades de som kunde uttrycka sig med bild och ord, jag avundas dem som kan uttrycka det som jag bara kan känna. Men för första gången känner jag mig inspirerad till att uttrycka mig i ord. För första gången försöker jag beskriva hur jag känner utan att rationalisera, bara skriva. Aldrig har jag träffat en sådan musa som gör mig så berusad. Så lycklig över att äntligen känna, så ledsen för att det är ensamhet och oändligt avstånd jag känner.