Jag trodde jag visste vad min frihet var. Vad den innebar. Min frihet hade ingenting att göra med pengar eller ekonomisk tillgång. Jag kände mig alltid så fri när jag liftade. Jag stod bredvid vägarna och kände att tiden inte spelade någon roll, målet var allt. Och dit skulle jag komma. Så småningom, tids nog, om gud ville, inshalla.
Jag kände mig alltid så fri när jag kunde överleva på det som andra hade ratat. Containerfynd, upphittade föremål på gatan. Jag tyckte att det var vackert att andras överflödiga sopor var mina skatter. Nu tycker jag att det mest är sorgligt.
Big Bud, skåpbilen som var fullproppad med hippisar. Tippifestivaler och nakenbad in i solnedgången.
Jag borde ju ha sett redan då att det var jag som kokade potatis och öppnade burkar med vita bönor, och att alla andra rökte hasch. Men jag kokade bönorna med min goda vilja och trodde på min tribe.
Det gör jag inte längre.
Det har runnit alldeles för mycket alldeles för smutsigt vatten under broarna
Dom såg mig i ögonen och bedyrade att dom trodde på min frihet, samtidigt som dom bakband mina händer.
Jag hade en gång tre bröder och två systrar.
Den ena lilla brodern söp ner sig, den andra lilla brodern haschade bort sin hjärna och den tredje lilla brodern satte den första lilla systern på psykavdelning för att han manipulerat med hennes hjärta och hennes hjärna. Den andra lilla systern flydde till Göteborg.
Det gjorde hon rätt i, den andra lilla systern.
Men jag stannar kvar, har bitit mig fast som en igel i Malmö. Det är märkligt att leva i gamla dåliga relationers smutsiga bakvatten. Men ändå, det här är allt jag har. Allt som är viktigt är här. Så jag höjer min nacke, slätar ut vecken på min kjol och börjar på nytt, i nått gammalt.