Drömtydaren kallades han, en man som många sökte efter med ljus och
lyckta i stunder av desperation. Han var inkvarterad på en av stadens mera sjaskiga syltor och ingen frågade efter vem mannen med uppfälld trenchcoat var eller varifrån han kom. De flesta människorna som trafikerade den här delen av stadens gator gjorde det efter mörkrets inbrott. Han själv var glad så länge han fick en stunds lugn och satt tyst och smuttade på en kopp te i ett av de mörkare hörnen i den del av baren där bord var uppställda för de som ville inta en kvällsmåltid och sitta ner för att småprata i största allmänhet. Den börda han bar var svår att dela med någon och många gånger hade han funderat på om förmågan han ägde inte var mer av en förbannelse än en en gåva, som många ville påskina! Om han stod i den stilla dagens sorl på en gata och koncentrerade sig och studerade olika människor så såg han deras liv , deras sorger och inneboende kamp som liksom gled förbi likt ett panorama spel inför sin inre syn. Smärtan och sorgen blev verklig och längtan efter att få trösta och hjälpa blev nästa outhärdlig att bära. Ibland kunde han se det som var på väg att hända i deras framtid, men även drömmar de drömt och de svar de ibland hade att förmedla på frågor som låg och oroade deras själar. När han varit ett barn hade han kommit på sig själv med att säga saker i olika sammanhang som inte verkade ha någon mening just då, men som senare visade sig vara en förvarning om något som sedan hände. Som den gången han varit på marknaden med Far och han helt plötsligt vänder sig mot pappa när de vandrade nerför kullerstensgatan och säga med en sorts självklar och medveten ton\" sår som svider de renar, och hästar som piskas dom skenar\" Hans Far tittar besynnerligt på sin lilla pojk och ler roat av sonens tvärsäkra leende och kast med luggen! En minut passerar knappt varefter ett öronbedövande rassel och oväsen hörs, och närmar sig med skrämmande hastighet. Plötsligt dyker huvudet på en stor ardennerhäst upp runt kröken på gatan i full galopp med fradgan stänkande runt munnen och med en skräckslagen blick och efter honom rusar en svartmuskig karl med en piska och försöker förgäves hinna ifatt den skenande hästen! Pojkens Far hugger snabbt tag i sin pojke och slänger både sig själv och sonen in i en dörröppning för att snabbt komma ur vägen för den skenande hästen. Pojken fylls med medlidande med hästen och ropar efter mannen med piskan \" om du sårar och plågar detta stackars djur, du själv, till slut ska hamna i en smärtornas bur\" Mannen stannar trotsigt upp i sin vilda jakt och ropar tillbaka ; vem är du pojk att smäda vuxet folk, vet hut! Pojken tar lugnt till orda; ge mig chansen att visa hur hästen ska tas:
Mannen ser osäkert och uppgivet på pojkens far och tillägger; Ja om du ser det i dagen så är det okey med mig! Pojkens Far ser med stadig blick på pojken en kort stund, viker sedan undan med blicken och ser bort mot den flyende hästen... Ja om du vågar karl så gör ett försök!
Efter att ha följt spåren efter hästen i drygt en halvtimme ut genom staden och genom dungar och skog med doftande cypresser och fullmogna vildbär så hör pojken tydliga andetag från ett djur som gått in i ett snårigt buskage. Pojken tar mod till sig och trevar sig sakta in bland ungskog och högt gräs. \" Abraham... viskar pojken, som fått veta namnet från mannen med piskan.. abraham, jag kommer med frid viskar pojken sakta, frid och vänskap... var inte rädd!
Hästen känner trots rädsla och smärtan från såren som piskan tillfogat honom över länden att rösten som når honom bär en varm vind av vänlighet till honom och han står stilla och väntar. Plötsligt rör någon vid honom över halsen och han vänder sakta huvudet mot denne någon. Ett barn med ögon fulla av tårar och smärta möter honom; ögon som ochså förmedlar vänlighet och allt det där varma som han minns från en långt avlägsen tid då han vandrade i frihet och var stark och ung och det var gott att leva, ilskan ebbade sakta bort och behovet av att strida och försvara sig rann likt en uttorkande bäck i en allt mindre fåra- vad det här än var så kändes tryggheten som en verklighet! Han la sin mule i pojkens kupade handflata och friden lägrade sig sakta över dungen där de två stod-- försoning vibrerade i luften---försoning mellan dessa två!