Hur fann du alla bitarna?
Och skapade den jag blev.
Och den jag alltid velat vara.
När dagarna kändes gamla och svåra att bära.
Du stod i ljuset och sökte inget annat än min trötta själ.
Och undrade sorgset hur något så vackert
kunnat bli så fult och så förtvivlat.
Där kom du som en galen vind.
Och frågade inte.
Och talade inte.
Bara höll en hand som velat darra alltför länge.
Och jag som flydde.
Tillbaks till mina mörka gränder.
Tillbaks till allt det gamla, onda.
Och lade min själ på en trasig gatsten.
Igen.
Och slutade att leva.
Igen.
Men du som blev min frusna natt.
Och inte släppte taget med din omedvetna närhet.
Ständigt lekandes i håret.
Och hur du än en gång höll om, och hur du än en gång gav leendet tillbaka.
Hur skänkte du ljus över svarta gator?
Hur blev ditt andetag min dörr till lycka?
Och mina händer glömmer aldrig.
Att mina tankar slutade förvirras.
Och mina steg skall aldrig glömma.
Hur marken slutade att rämna.
Och mina trötta kinder glömmer aldrig.
Hur ljuset plötsligt värmde.
Äntligen.
Är fjärilsvingen lagad.
Och din varma hand ligger nära min.
Tack.