Tänker på asfalt. Svart blänkande regntäckt asfalt. Att det alltid gör mig nostalgisk. Vet inte vad det påminner mig om.
Livets skörhet kanske.
Lilla livet som är så starkt&segt och bräckligt&sårbart.
Folk överlever så mycket. Koncentrationsläger, krig, hat&sparkar, 25 år av misshandel från den man älskar mest, cancer i blodet, en fruktansvärd bilkrasch.
Och dör av så lite, ett fall från en stege.

Tänker på mannen som klippte sin familjs gräsmatta. Med en såndär gräsklippare man åker runt på. Han välte med gräsklipparen. Hans huvud under vattnet. Barnens bassäng. 20 centimeter vatten. Världens onödigaste död. Världens största tragedi.
Villaidyllen och den äckligt komiska döden.
Precis en sån död kommer jag få, en kniv i en brödrost eller ett bowlingklot under mina fötter.

För döden är cancer, knivhugg, stilla somna in, motorcykelolycka eller MS. Döden är inte 20 centimeter vatten i en gul och rosa plastbassäng.
Det är inte i den formen den ska komma och när den då ändå trots allt gör det så tror jag att det gör saker svårare.
Älsklingen skulle bara byta glödlampa, stolen vek undan från fötterna och en nacke låg i en onaturlig vinkel.

Döden är så märklig, eller döden är inte märklig, den har alltid varit och kommer alltid att vara men vårt förhållningssätt till den är skumt. Vi vill inte att den ska komma.
Och sen när den så kommer säger vi- hoppsan, döden det hade man inte kunnat väntat sig.
Hade man ju kunnat.
Den går liksom inte att ignorera döden, alltid finns den runt hörnet. Memento mori.
Det är för lite memento mori här i vår lilla by.
Jag vill också ha sånadär kanderade dödskallar och stora gravkapell med förgyllda enhörningar och storslagna gråtbegravningar.
Inte tysta bittra tårar bakom mörka solglasögon och ben gömda bakom svarta strumpbyxor.