Det var i slutet av september och hösten knackade på dörren. Runt omkring i Västerås så började träden sakt gå från mörk gröna till gula och röda.
Det var även betydligt kallare än vad det varit förrut. Kajsa drog upp dragkedjan en bit. Det blåste kalla, men friska vindar.
Hon var på väg från sin dejt med Anton. Det var deras första dejt någonsin. Även fast dom träffats massor av gånger förut så var det här deras första dejt.
Hon kände sig lycklig. Hon kände att hon gick och log men det var inget hon kunde hjälpa. Han gjorde henne så lycklig. Bara tankern på att vara med honom fick henne att le.

Det hade börjat med att han ringde och väckte henne och gav henne platsen där dom skulle träffas. Hon visste att dom skulle ta en liten sväng med hans båt, mer visste hon inte.
Hon skulle träffa honom ner vid hamnen, där han stod och väntade på henne. Hon hade lovat att vara där på 40 minuter.
Hon visste att han gjorde så här bara för att han skulle få se henne osminkad, eftersom dom hade pratat om att hon alltid sminkade sig innan jobbet även fast hon började tidigt. Men där kände han inte henne. Hon gick nästan aldrig ut utan smink.
Hon hade stressat som tusan och bara kommit fem minuter försent. Han hade stått på bryggan och väntat på henne. Hon hade varit så nervös att hon inte visste om hon skulle klara av att kliva ur bilen och gå till honom. Under dom tre meter det var från bilen till honom så hade hon fundera säkert 20 gånger på vad hon höll på med. Men så fort hon kom fram till honom så blev hon lugn.
Hon inledde med:
\"Du är ju rolig, ringa och väcka mej så där!\"
\"Det var ju inte så farligt du klarade dej ganska hyfsat, bara fem minuter sen\" sa han med ett leende
\"Ja men vet du hur stressad jag blev?!\"
\"Det fanns ju en baktanke med det...\"
\"Ja att jag skulle komma osminkad!\" sa hon med ett leende
\"Men där hade du fel, jag går nästan aldrig ut utan smink.\"
\"Men jag hade ju velat sett dej utan smink, jag tror att du är lika snygg utan som med.\" Sa han med en forma av hundögon.
Hon kontrade med\"Det får du göra den dagen du vaknar brevid mej\"
Efter det var det tyst en liten stund sedan sa han:
\"jag tänkte att vi skulle ta en sväng med båten är det okej?\"
\"ja det är det. Var exakt ska vi? Det vore ju kul om du inte var så hemlighets full.\" Sa hon utan att göra något åt att försöka dölja sitt leende. Men i själva verket tyckte hon att det här var spännande. Han svarade inte på hennes fråga utan gjorde bara en gest att hon skulle kliva i båten. Under tiden dom släppt loss så sa dom inget. Hon tittade på honom med ett leende på läpparna när han styrde ut båten från hamnen.
När dom kommit en bit ut så sa han.
\"Jag tänkte ta dej till en ö. Den är inte speciellt stor men vi kommer förmodligen vara nästan ensamma.\"
Han tittade henne djupt i ögonen i en kort sekund sen vände han blicken framåt. Det var inte världens bästa väder. Det var dimma och lite små kyligt. Men det var inget som hon led av. Bara vet skapen av att han var där gjorde henne varm. Dom sa igenting på en långs stund. Bara satt där och njöt av varandras sällskap.
Han bröt tystanaden.
\"Hur många vet om våran lilla utflyckt idag?\"
\"Ja det är du och jag förståss, sen är det Sara och Kasper. Inga fler. Hur så?\"
\"nej jag bara undrade. Blev lite chockad när Kasper sa igår att jag skulle vara snäll mot dej idag. \"
Hon bara skrattade. Det var så typiskt Kasper, han var alltid tvungen att retas och lägga kommentarer.
Dom fortsatte att prata hela vägen fram. Det kändes så skönt att prata med honom. Hon kunde säga vad som helst. Hon tyckte att det var skönt att han inte var en totalt främling. Dom hade trots allt känt varandra i snart två år.

När dom kom iland så tog dom en jättelång promenad. Bara gick där sida vid sida och pratade om allt. Hon berättade om sin barndom och om sin tid innan hon flyttade till västerås. Han berättade om alla resor han gjort och hur jobbigt det varit att slå sig ner i västerås. Men så här i efterhand så var det ett ganska bra beslut.
Det var varmt och vindstilla där dom gick i skogen. Det var stora svart moln på himlen men på nåt underligt sätt så kom det inte en ända droppe regn. Det var som om någon såg att det här var viktigt för dom. Tiden bara flög iväg och snart hade dom varit där två timmar. Det var dags att fundera på att bege sig hemåt om hon skulle hinna till jobbet.
När dom klivit i båten och åkt ut från ön ringde Antons telefon. Det var hon. Hon som kokurerade med Kajsa. Han var väldigt kort i tonen när han pratade med henne inte alls som när han pratade med Kajsa. Det tog två minuter sen var han klar. Han vände sig om och bara tittade på Kajsa. Han sa inget, utan bara stod där. Hon höll på att skriva ett meddeland när hon tittade upp så vände han bort huvudet och startade båten igen. Hon tittade på honom och funderade på varför han hade vänt bort huvudet. Och precis som om han kunnat läsa hennes tankar så sa han
\"Jag kan inte titta dej i ögonen. Det känns fortfarande som om jag lurar dej. Men jag hoppas att du inte känner så?!\"
Hon tittade på honom en stund innan hon svarade.
\"jag har sagt det förut och jag säger det igen, du är den enda kille som jag någonsin träffat som har varit ärlig mot mej hela tiden. Jag har hela tiden vetat vad jag gett mej in på. Det har ju inte dirket varit så att du inte har varit öppen med att du har flickvän, eller hur?!\"
Han svarade inte men hon visste att hon hade rätt och att han insåg att han inte behövde ha några skuldkänslor för det.
Det var tyst unde större delen av resan tillbaka. Hon satt där och tittade på honom och på mälarens alla öar. Precis när dom började närma sig land igen så tittade han på henne och frågade vad hon log åt. Hon svarade att det visste hon inte. Då skrattade han.
\"jag vet vad du menar. Kan komma på mej själv med att le åt ingen ting alls.\" sa han med ett skratt.
\"Det betyder att vi är lyckliga. Kan det vara så att vi gör varandra lyckliga?\"
\"Ja det kanske är så. Men vad ska vi göra nu. Jag menar vad händer nu?\"
\" Ja jag vet vad jag vill, frågan är om du vet vad du vill?\" Sa hon.
\" Ja det vet jag. Men det kan ta ett tag innan jag kan göra något med dej. Jag vill avsluta det gamla först.\"
\"Det förstår jag\" Sa hon med en min som han inte riktigt kunde tolka. Det var en blanding av leende och allvar.
\"Hade det varit någon annan så hade jag kunnat inleda något redan nu, men eftersom det är du så vill jag inte göra det. Du är för snäll och sen tycker jag alldeles för mycket om dej. Förstår du det?\"
Hon nickade. På nåt sett så kände hon sig lättad. Hon ville inte vara den andra kvinnan. Även fast hon redan var det. Men detta tydde på att han ville ha något seriöst.
Dom stod i kvar i båten efter det att dom lagt till och pratade ett stund. Hon tittade på klockan och insåg att hon var tvungen att lämna honom om hon skulle hinna till jobbet. Det var svårt, men hon var tvungen.
Hon klev ur båten och ställde sig på bryggan och tittade på honom. Sen sa hon hej då. Han bara stod där och följde henne med blicken när hon gick upp från bryggan till bilen.
När hon satt sig i bilen satt hon bara där i ungefär två minuter. Kände sig lycklig och nöjd. Hon startade bilen och körde iväg till jobbet.