IDAG

Skådespelarna såg mig inte, jag var ensam.
Fåglarna kvittrade…ensam fortsatte jag.
Ensam var jag när stadens ljus tändes
och kvällsljuden gjorde den så rörig.

Och dina ögon var de var?

Jag var ensam, skådespelarna sår mig inte,
ensam fortsatte jag, fåglarna kvittrade.
När stadens ljus tändes var jag ensam
Och kvällsljuden gjorde allt så rörigt.

Och dina läppar, var de var?


BARN

Exil
Undernäring
Prostitution
Leksaker i skyltfönster
Trasiga skor
Sniffning mot hunger
La Caro, La Victoria, La Legua

Tortyr
Våldtäkt
Knytnävar
Fötter
Fånge
Skjuten
Försvunnen
Förvisad

Sten
Bildäck
Salt
Flaska
Bensin
Sand
Trasa

Åt dig ska vi erövra andra verb
substantiv och adjektiv:
Dig ska vi skänka orden:

Rättfärdighet och lek,
Domstol och daghem,
Historia och skola,
flygblad , sång och musik,
dikt…befrielse och framtid.


SMÅ MÅLNINGAR

Måla, måla.
Måla flaggan.
Mitt lands färger
vill jag njuta i mitt hem.

Måla, måla.
Måla murarna.
Mitt folks sånger
vill jag intonera.

Måla, måla.
Måla mina skor.
Mitt lands vägar
vill jag känna under fötterna.

Måla, måla.
Måla böckerna
Mitt lands poeter
vill jag deklamera.

Måla, måla.
Måla alla barn,
förenade i en ringdans
för att möta Latinamerika
i vårt nya fosterland!


RESOR

I trängsel på en galleria
gråter en indianflöjt ut sitt elände.
Turisterna i Holland kastar
några småslantar i hatten.

I Bryssel regnade det medan jag tänkte på
dina läppar och dina bröst.

Jag förstod inte språket,
på en karta visade jag dem var jag trodde La Caro låg.
Då förstod inte de mitt språk
Jag berättade för dem om 30.000 på en stadion,
de låg mot varandra:
fotboll är fantastiskt, sa de och gick sin väg.

FJÄRILAR I SNÖN

Tio på morgonen, konditoriet Violen i Flen:
handgjord väska, hår som flyger för vinden, gröna ögon och
långsam vandring.

Kaffe utan socker och handrullade cigaretter, det sista
numret av ETC på bordet och från det blonda håret droppar
smält snö ner på de handgjorda stövlarna, dem som hon
köpte under resan till Norrland.

Laura Lioba tänker på kärnvapen, mäktigare än dem som
mördade Hiroshima, tystare än dem som tystade barnet,
kvinnan och den gamle i Vietnams urskogar.

Laura Lioba är rädd för massakrerna i Bosnien, för hungern
i Biafra och Guatemala, för att man ska hugga vingarna av
fredsduvan såsom man högg av Victor Jaras händer.

Laura Lioba tänker på kärleken när hon dricker sitt kaffe,
Laura Lioba drömmer om freden och solidariteten,
Laura Lioba ritar leende på en vit servett,
Laura Lioba röker medan tiden går.

Laura Lioba har druckit kaffe och rökt sina handrullade cigaretter…
hon har tagit sin handgjorda väska och lämnar
Konditoriet Violen i Flen, nu har hon till sitt hem på femte våningen.

Längre bort från gränserna fortsätter kampen för brödet och befrielsen
i Chile, Nicaragua, Palestina och Mozambique,
fredsduvan flyger mycket högt, avlägset från människorna och folken…

Medan Laura Lioba sitter framför TV-n väntar hon på nästa
lördag då hon åtföljd av sin väska och sina stövlar ska gå för att drömma
och dricka sitt kaffe på Konditoriet Violen i Flen.

HEMKOMST

Att vakna en morgon och upptäcka
Att snön inte längre ligger utanför min dörr
(enbart i minnet av de åren som exilen lånat).
Att upptäcka att mina dagböcker, tidskrifter och affischer
förvandlas till ljud och rörelse på
Första Maj,
Andra januari,
Åttonde mars.

Att upptäcka mina gråtrista gator.
Mina fattiga tak.
Mina svaga släktingar.
Mina syskon barn ned engelska sjukan.

Att vakna bland barrikaderna och framtidens fanor!!



FÖRORTEN JOSE MARIA CAROS VYKORT

Södra Santiago. Jose Maria Caro,
en ung arbetarpoet skriver i sin anteckningsbok
gjord av väggar:
BRÖD, RÄTTVISA OCH FRIHET!

Med mina händer har jag byggt mitt lands geografi
på din kropp.
I din ömhets kärna reser sig
förorten Jose Maria Caro.

Världens barn kräver fred, miljöskydd, rösträtt
och kärnvapensavskaffande,
våra barn, i Jose Maria Caro,
sniffar Neoprenklister för att dämpa sin hunger

Sjöar och hav

Seine, Atlanten
Sjön vid Flen, Amsterdams kanaler,
Mallorcas sandstränder, Stilla Havet…
När kommer jag att återvända till La Caros fördämning?

En dikt till en arbetarförort i Santiago lyder så här:
LEANDRO ARRATIA!
EDRAS PINTO!
PEDRO MERINO!
PEDRO SILVA!

NÄRVARANDE!!


LAURA CHILENSIS

Du ska återvända!
Till ditt lands stora sjöar,
till saltet, till vattnet, till vetet,
till den mångfärgade mineralen född av
fosterlandet i juli,
till dina fosterrötters gator.

Du ska återvända!
Till murarna i Jose Maria Caro
bemålade med framtida röster.
Till plågfåran, reform, blod, Ranquil.
Till kopparn, bröd, kamp, Chuquicamata.

Ja, du ska återvända!

Till fabriken som ska föda de nya människorna,
till frihetens kollektiva vävstol
du ska återvända, pionjär, länk, framtidssång.

Vi ska återvända!
Med händerna fulla av uppgifter,
med huden impregnerad av färger,
med stämmor talande tusentalsspråk,
med snön, solen, tropikerna…

Med all världens geografi på våra ryggar…
Gripande alla flaggor…

Vi ska återvända fosterjord.
Med rätten och styrkan måste vi återvända!

ÅTERSEENDE

Från all världens hörn ska vi återvända,
av alla yrken och sorter.
Starka, visa, mogna och glada,
med våra döda från igår och idag.

Från Paris till Concepción, från Göteborg till Valparaiso,
från Rom till Andacollo,
från Berlin till Punta Arenas,
från Havanna till Temuco,
från Lissabon till Talca.
Med gitarrerna och flöjterna,
älskade kamrater under nostalgiska nätter.
Med sånger om fred, kamp och hopp,
grundläggande motiv i våra liv.

Återseendets omfamningar kommer att vara längre.
Tårarna och framtidens djupa ögon.
Kyssarna och berättelsernas breda munnar.
Knytnävarna ännu hårdare och träffsäkrare.

Cirkeln ska brytas,
vi ska trampa egen jord.
Vi ska omfamna bröder av vårt eget blod,
nu ska vi inte längre vara gengångare i exil.

Det blir tiden, fosterland, att befrukta dig.
Att färdas genom dina dalar och kullar,
att fånga i våra kroppar dina salta kuster.

Nu återvänder vi, folk, ras, språk,
för att kasta ut bankirerna och storgodsägarna.
Det är de som är utlänningarna!
Nu, Chile, är det tid att dansa det första steget
i befrielsens cueca!


KÄRLEKSSÅNG TILL ARAUCANIA

Livet kommer att spira i dig:
en mörk sol kommen från inkatiden,
en ny ton, räddad från tystnaden,
ett nytt verb, en sång, ett alfabet.

Livet kommer att explodera i din kropp:
efter kärleken spridd i din mage,
efter de sammanflätade händerna,
efter kyssen och blicken.

Livet kommet att explodera i din kropp.
Livet kommer att födas fram i din kropp.

Livet kommer att spira i dig!

SÅNGER

Sjung ut , kamrat.
Kvinna, kamrat, låt sången höras klart och tydligt
i Santiago, Concepción, Antofagasta och Punta Arenas.

Sjung ut, kamrat,
så att Pampan skälver,
havet, regnskogen och bergskedjan likaså.
Så att gitarrerna från Chiloe kastar sig i havet
och en cuecas klackstampande ljud
kommer och möter oss.

Sjung ut, kamrat,
med alla våra röster,
slå takten stark, kamrat,
med allas våra händer.

Låt vår gemensamma sång
spränga alla hänglås, kedjor och bojor.
Låt oss sjunga ut, kamrat
så att de döda, landsförvisade och försvunna hör oss.
Vår sång är för alla
för alla vår förpliktelse,
för full hals, kamrat

Flen ligger i universums medelpunkt.

Den lilla runda staden har emigrerat till alla världens städer.
Nu finns inte den gamla staden som försvarade sig mot alla andra städer.

Nu finns bara du, Flen, alla andras staden.
Somaliernas och latinamerikanernas stad.

Nu finns bara du, Flen, dotter och moder till alla dina nya barn.
Ibland trasiga barn som gråter över att få kunna bli dina ledsna barn,
men som skulle gråta resten av livet om du skulle förneka dem.

Nu är du inte längre den gamla staden,
nu är du moder till alla dina nya barn. Dina nya barn som kommer
hela världens städer.




LÅT MIG ÄLSKA DIG.-

och så ska vi förvandla poesin till en helt
och varje dags näring...
och då ska inte dina händer vara ensamma av skönhetens hemligheter...

Låt mig älska dig !
Jag vill enbart uppfylla dig med solens
finaste strålar...



Tankarna kommer och går,

lika snabba som den lilla tiden som reser lugn i den
lilla klockan kallat hjärna.
Men vilken idiot !

Varför ska kärleken förklädas med falska
namn och stark rädsla ?

Den gamle kommer i morgon till de gamla
tider där man kan vara barn igen:
och fälla tårar för det som gör glad och
det som ledsnar; för det som sagts och det
som gömdes.
Det gamle gör sig klart för resan till döden .
Och vart tog drömmarna vägen ?
Kanske finns de gömda någonstans i det
sköna skogen, eller,
mitt i ditt hjärta som har samlat hela världens synder.

Drömmar och drömmar !
Mitt hjärta stressar sig bara jag säger
era namn: revolutioner, passioner...
och varför ej, ni blommorna som delade
plats på min ryggsäck med Guevaras
vackra ansikte och den lilla stjärna på
hans panna.


Den resande frågan.



Ingen som vet varifrån du kommer.
Men jag går överallt och till alla och frågar om dina mörka ögon.
Vad är det som göms i din tystnad, kvinna med vinglar på din rygg ?


Vilka hemligheter din kropp vill bevara för sig ?

Det var en natt hos dig som blev en morgon utan tid och ljud:
bara du och din kropp med små vinglar som alltid vill ge sig i väg från mig.

Ingen som vet vart du ska :
men du kommer från ingenstans och överallt...
som mina fötter för länge sen,
vilda händer och vilda vinglar som endast älskade varje dag,
såsom varje dag skulle bli den sista dag i den tröttsamma uppgiften som var att leva varje dag,
och älska varje dag,
och tala varje dag,
och drömma varje dag,
och fly varje dag,
och komma tillbaka varje dag.

Du kommer att fly från mig,
men det är ifrån kärleken som du kommer att ta avsked,
jag ska stanna där någonstans:
i dina händers doft,
i din köns safter,
i ditt hår och dina ögon och dina fötter...
överallt där jag har ätit och druckit och vilat och glädjat mig.
Nu när jag ger mig i väg till nästa måltiden som väntar någonstans i den lilla staden,
vill jag ge dig min glädje för att den här gången kommer jag ej att gråta...
jag går ifrån dig belåten: har älskat dig som bara jag fick älska dig och som ingen annan kommer att göra på samma sätt.


Älskade Sverige

Här kommer vi, medborgarna från länderna son varken Aktuellt eller
Rapport kommer att avbilda för dig i julens vardagsrummet.

Vi är svarta, vita och blandade med hela världens raser.

Vi kan nästan ej uttala ditt namn på begripligt fonem men vi kan sjunga det på hela planetens språk.

Fråga bara oss:
vi vill lära dig, kära fosterland, vad du heter på kinesiska eller aymara.

Vi kan det ! Fråga bara oss !

MINNS DU, BARN ?

Alla vi skulle bli stora
och rädda människor och länder och folk och djur.

Vi alla skulle bli hjältar och röka stora cigarrer som Che Guevara
gjorde på Kuba och bilderna.

De bilderna som vi som barn
blandade med våra egna bilder
och våra föräldrars egna bilder.

Vi föddes inte för att bli oss själva,
vi skulle bli hjältar,
minns ni, vuxna ?



Vandrare.-

Det var under tiden som du och jag förlorades varandra.
Den tiden som skapades av sorger och förluster.

Tiden med svarta färger på sina känslor,
tider avkomma från helvetet,
tider utformades av tusentals tårar.

Det var under den tiden som mina händer förlorade dina runda och fasta och moderliga frukter som matade min ensamhet och min hunger.
Mina händer och dina bröst skulle senare bli leksaker i banditernas tortyrbänk.
De som kom från himlen och från skuggornas rike.

Du och jag och det förlorade har vi aldrig återsamlas igen:
jag vet ej var någonstans i vårt hemland blev du begrav eller om du fortfarande vandrar på våra torgen och parker och söker mig.

Du försvann i deras hemliga hus som de skapade för att gömma sig och gömma dig och gömma alla som du och de andra som vågade skrika \"frihet\" \"frihet\".

Sök inte mig längre älskade kamrat!

Jag finns inte längre i våra torgen och parker,
jag finns inte längre och väntar naken på dig,
jag finns inte längre i dina sånger eller leende,
jag kommer inte att finnas någonsin älskade kamrat.

Nu finns det andra fanor och andra faror och så finns det andra färger och andra röster,
olika färger och olika röster med andra leende.

Adjö älskade kamrat!

Vi kommer att finnas tillsammans även i morgon:
i mina andra händer, de som finns kvar över hela din kropp:
med min doft och min lukt och min svets och min sökande och min hunger och min trötthet.
Och du kommer alltid att finnas:
med dina dofter och dina skogar och dina underbara läppar som viskade
din glädje och din hunger och din sorg .

Adjö älskade kvinna:
nu går jag och samlar blommor och frukter och ljus för den stunden som aldrig kommer att ske igen: den tiden av kärlek och ömhet och åtrå som matade oss när vi var hungriga och ensamma.


VINGAR

Vintern har kommit och fåglarna emigrerar.
Bär de med sig orden hunger, kyla, ensamhet, död och sorg?
Var finns det nu svalorna?
Nu, när vintern har kommit
och fåglarna har emigrerat, blir vi ensamma,
ensamma med våra sorger och fattigdom.

I morgon ska de gamla emigrera för att de fryser.
Sen ska kvinnorna följa med för att de ska föda barn
som också kommer att frysa.

Och sist ska männen också lämna oss för att de kommer att bli gamla
och de gamla fryser.

Här stannar kvar bara de som kan köpa värmen och födan.



MANNEN

Han kom från den andra fängslade tiden,
Från den delen av bergen där kondoren flyger.
Bland likar utan ögon och kvinnor utan kön.

Från den fängslade tiden
som en dag kommer att föda flödar och hav fyllda av tårar.
Från den platsen där vi aldrig kommer att återskapa det gömda livet
från det tystade döden.

Det kommer ej att finnas dina sånger,
människans eller mina sånger.
Verserna kommer ej att återupplevas,
inte heller vinet eller samma nätter.
Som idag, som hatet befruktar mina spöken från i morgon och i går.

Från dessa konstellationer kom en man som har inte stannat.



DRÖMMAR OCH DRÖMMARE

Ibland, mitt i natten efter den långa vägen, tänker jag på de meningar skrivna med penslar från den existentiella ångest. Mannen som inte drömmer är inte en drömmare. Men jag försöker göra det. Men jag skapar inte drömmar. Från mig flyr mardrömmar i svart och vitt. Någon morgon knivhuggen av någons blödande kniv eller tystnaden från en trasig eftermiddag över trampade av skorna som flyr desperata. Eller kanske bara skapar jag skrik och min kropp badar i svett.
Hur lär man sig verbet att drömma? Genom att glömma de som jag aldrig träffade men som aldrig kommer att glömma? Kan det vara deras rädsla, sina rop, deras sista tankar och känslor som samlades i den barnsliga och mångfärgade drömfabrik?
När och var det stannade den känsliga skapande av glädje? Det var säkert i den sista droppet av blod spillt på
Någon väg eller källare i den främmande och älskade plats som heter Chile?
Andra har berättat till mig att blodet spillde överallt kommer inte att vara förlorade, eller att dennes färg kommer inte att glömmas. Vem har skrivit att döden inte existerar och den inte var förgäves? Men hur kan jag harmonisera i mina drömmar minnen av Rodrigo Rojas, med hans leende och fotografier och strax efter den brända Rodrigo, vinglande i vinden med sina brända händer, sina brända ögon, och hans brända kön, sina brända drömmar, sin brända återvändo och han brinnande hjärta?.
Några har sagt till mig att vi var rena ungdomar mitt i det blödande havet. Men vem kommer att skriva en dikt som berättar om de som vi blev idag? Vilken modig och oförskämt poet kommer i sina dikter att avslöja den hemligheten som hindrar oss att drömma med glädje?


TAMARA

När ska du berätta för mig vilka söta drömmar
tar ifrån oss din djupa blickens glädje?
Vad heter färgerna, trollar, prinsessor och trollkarlar som bor
hos dig under dina vilotimmar?
Förra natten upptäckte jag ett leende i dina läppar,
var det mina ord som förtrollade dig?
Eller kanske var det nära doften från den lilla skogen
utanför våra fönstren?

I morgon ska jag bjuda hem till oss
alla ekorrar och trollar som bor i skogen och berätta för dem
om den andra sidan av världen,
där i dina fosterländer, där det är våren idag
och sommaren kommer i morgon,
eller att solen heter framtiden
och att dina kusiner bor i Rosario.