Jag sitter på en kurs. Aggression Replacement Training.
Vi ska lära oss att lära ut sociala färdigheter.
Och ilskekontroll och moralträning.
De andra på kursen har sådan självdistans.
De är föräldrar hela bunten. Kursen är inte viktigast för dem.
Jag sitter och tänker på min Barca-biljett och känner också för första gången
en sådan där
självdistans.

En del av examinationen är att hålla en lektion på ungdomsanstalten. Vi måste brinna och tro att det går.
Läraren är rätt självcentrerad. Han berättar länge om sin tid i Philadelphia Flyers och Plannja Basket. Han visar foton han tagit från sin läktarplats.
Jag sitter och tänker min Barca-biljett och känner att hockey och basket, och speciellt golf som han också pratar om, är rätt ointressant från min läktarplats.

Jag är elev igen, fast jag är less på att plugga.
I gruppen sitter en kille som jag gått hela grundskolan med. Vi följs till matsalen, det är nollgradigt ute, vi bär våra jackor, vi skämtar som tidigare.
Det känns inte som åtta år sedan.
Han har varit nära att dö. Vi var så bra vänner, sedan försvann han bara. I bilen hem berättar han var han hållit hus.
Tur att du är här nu, tycker jag.