Du hade vart hos han som du
så djupt tycker om.
Som du älskar men som du inte vågar
uttala orden till i rädsla för bivärkningen.

Det tar en halvtimme att ta
sej hem ifrån honom.
Alltså så slösar du en
halvtimme på att ta dej
till honom med, men han är värd det.
Han ser dej!

Du kommer en bit på vägen,
Du går förbi stället där det hände.
Det som inte får hända.
Det mest motbjudande som
en flicka kan ha vart med om.

Det kryper i huden.
Det ekande ljudet utav
steg dånar i huvudet.
Inbillning? Kolla inte bak, vem
vet om det kanske står någon där.
Spring, bara spring.

Du springer över vägen med
paniken i ögonen. Bilarna tutar
men skit i det, spring bara. De är nära,
precis bakom. Spring! SPRING!

Utmattad faller du ihop på cykelbanan.
Dina knän slår hårt i marken vid fallet.
Du ligger i en hög och flåsar, lyfter
på huvudet och ser dej om kring.

Busshållplatsen!
Du har skadat din vänsterhand
men det bryr du dej inte om.
Du slår med knuten näve
allt var du har i glaset.

Inget händer.

Du suckar tittar upp mot
den molniga himlen, tar ett lätt
andetag och slår igen.
Glaset spricker.
Du står kvar i regnet utav
glassplitter som faller över dej.

Du känner den dunkande
känslan i handen och de
varma blodet som rinner
ner för fingrarna.

Paniken rinner ut med
blodet och ersätts med ångest.

Ditt skrik ekar i den tysta kvällen.











?
?
?









Du är ensam nu.. var det inte det du ville ?
Skrik på, ingen hör dej.









?
?
?









Är du inte nöjd?