Snyftande sprang Beata i regnet, varför kunde inte alla barnen låta henne vara ifred. Det var som vanligt Pierre som hade gett sig på henne. Det var alltid han som började. Dagen hade börjat bra, Beata hade kommit till skolan och ingen hade brytt sig om henne. Men sen hade hon snubblat på väg till maten och då hade alla börjat skratta, hon ryste vid minnet. Pierre hade sett det och börjat berätta varför hon var så klumpig. \"Hon har för lite hjärnceller för att fatta hur hon ska lyfta på fötterna, jag vet vad vi gör. Det kanske blir lättare för henne att gå om vi tar av hennes skor. Då kanske hon har mindre att hålla reda på.\" Så hade han sagt sen hade han och Niklas lyft upp henne medan Maja hade dragit av hennes skorna. Det enda Beata kunde göra var att låta det ske, annars hade hon fått stryk. Det visste hon. Efter att de hade släppt henne så hade hon börjat springa från skolan ut i skogen. Men hon sprang inte hem. Hon sprang till sin bästa vän. Det var ingen vanlig vän. Det var gubben Persson som alla trodda var tokig bara för att han var döv. Hon kom fram till stugan och satte sig i hallen tills Persson upptäckte henne. Han såg hennes tårdränkta ansikte och lyfte upp henne och satte henne i soffan, sen gick han ut i sitt kök och kokade te. Det gjorde han alltid när hon va ledsen. \"Tack\" sa Beata och torkade tårarna som envisades med att komma och Persson bara log som vanligt. De satt så en stund och drack sitt te, tills Beata inte kunde hålla sig längre utan brast ut i storgråt. \"De tog mina skor\" sa hon och pekade på sina bara fötter men Persson bara log och gick och hämtade ett par stora gubbsandaler i sin garderob och hämtade sitt schack spel. De satte sig ner att spela under absolut tystnad. Sakta men säkert började Beata lugna ner sig, det kändes mindre viktigt nu att de retade henne i skolan. När de spelat klart så gick Beata sakta hem i gubben Persson för stora skor. Hon tänkte på sin alldeles speciella kompis, sin schack kompis, världens bästa på att trösta utan ord.