Han hette Erik och var 17 år. Det var fredag och som vanligt hade Erik letat upp någon fest att gå till. Han kände egentligen ingen där men det dröjde ändå inte länge fören han var i centrum av all uppmärksamhet. Hans nya kompisar hade stått runt och hejat på när han slutade att tänka. Han drogs med i stunden och tappade kontrollen. Erik fick i sig mer än någon människokropp klarar av. Han försökte resa sig men föll ihop.

”Han andas inte! Men gör nått då för helvete, han dör ju!”

Hade ambulansen kommit en minut senare så hade Erik varit död men nu hölls han vid liv med hjälp av en slang som sjukvårdaren hade stuckit ner i halsen på honom. Hans puls var svag, sjukvårdarna gjorde allt de kunde medan ambulansen fort körde genom folktomma nattgator.

*****
Jag var medvetslös men ändå medveten. Mina ögon var stängda men jag kunde ändå se. Jag visste att jag låg i en ambulans men jag kunde inte se sjukvårdarna. Jag hörde deras röster men jag förstod inte vad de sa. Då kom någon emot mig. Rösterna tystnade. En vålnad, en kvinna. Hon hade stor blå klänning. Hon kom ner genom taket, genom väggen, genom dörren. Hennes klänning vajade stilla fram och tillbaka. Hennes långa mörka hår likaså. Hon kom närmare och satte sig, över mig, bredvid mig. Hon tittade mig i ögonen, lutade sig nära.

”Välkommen” Viskade hon och log. Hon var väldigt vacker. ”Jag är Tirsha och jag är drottning över gränslandet, det är jag som bestämmer om du lever eller dör”. Jag blev rädd, jag insåg att det var allvar nu. Jag försökte tänka men min hjärna var inte med mig, den var seg, gröt, den fungerade inte som den brukade.

”Jag vill leva!” Sa jag, skrek jag. Tirsha log åt mig, skratta åt mig. Hon var så vacker, jag ville bli arg på henne men jag kunde inte. Hon tog min hand och drog upp mig från båren, från bädden. Hon sprang snabbt genom ett mörkt vinterlandskap. Jag kunde inte känna, röra mina ben. Jag bara drogs med, hennes klänning och hår vajade i vinden. Vi kom fram till ett bilvrak, ett bilvrak som låg mitt ute på ett snötäckt fält. Jag tittade på henne och hon tittade på mig.

”Det är du.” Jag tittade på bilen igen och såg att två skadade, medvetslösa, döda människor satt i den. Jag ville ta mig närmare men jag kunde inte ”Om du överlever ikväll kommer du att dö här”. Jag behövde min hjärna nu. Jag fattade inte, var en av personerna i bilen jag? Personen bakom ratten ser ut lite som mig. Vem är då den andra? Hon läste mina tankar. ”Det är din flickvän, din fru.”

”Är hon död?”

”Ja, barnet också” Barnet? Vilket barn? Hon tog min hand igen och drog med mig bort från bilen, jag ville stanna men bilen blev mindre och mindre tills den försvann. Snön försvann också, det blev grönt, det blev varmt, det blev dag. Vi kom fram till ett hus med en balkong, en altan, där det satt en äldre kvinna. En Man kom ut från huset, fram till henne, hon sken upp, blev glad, log.

”Det är din flickvän, din fru om du dör ikväll.” Jag fattade, det tog ett tag, men jag förstod. Jag blev arg, ledsen. Jag började sparka, skrika, slå Tirsha. Hon log åt mig, ett sorgset leende. Hon gjorde inte det här för att vara elak, jag förstod det. Jag föll ihop, började gråta, föll ihop. Var tillbaka i ambulansen, tillbaka på båren, sängen, bädden. Hon var där bredvid, tittade på mig. Delade min smärta.

”Du får välja. Vill du leva eller dö”

”Jag vill leva!” Jag tänkte inte, jag bara ville ha mitt liv tillbaka. Men om jag valde att leva skulle den jag kommer att älska att dö i förtid. Men jag orkade inte, kunde inte, ville inte, tänka på det. ”Jag vill leva”.

”Är du säker?” Hon såg på mig, hon tyckte jag gjorde fel jag kunde se det på henne. Hon tyckte jag var egoistisk. Men då kom jag på det. Jag blev förvånad över att min hjärna klarade av det. Om jag vet vad som kommer att hända så kan jag ändra det.

”Ja, jag är säker. Om jag aldrig tar körkort så kan jag aldrig köra ihjäl henne”

”Så naiv” Hon böjde sig närmare och gav mig en lätt kyss på läpparna. Jag blev varm i hela kroppen och började få tillbaka känslan i kroppen. Tirsha flöt sakta bort från mig. Det blev varmare och jag kände hur livet kom flytande tillbaka.

*****

Eriks föräldrar hade väckts mitt i natten av ett telefonsamtal från sjukhuset. De hade chockade, ledsna, rädda, arga, kört till sjukhuset i ilfart. De hade suttit bredvid Eriks säng hela natten, morgonen, dagen och sett doktorer och sjuksköterskor springa in och ut ur rummet, ge honom sprutor, ta prover, ge honom dropp. Kritiskt, alvarligt, hjärnskador, leverskador, stabilt. Eriks storasyster hade taget tåget tidigt på söndagsmorgonen och åkt de tjugo milen för att också vara vid hans sida. Sent på söndagskvällen återfick Erik medvetandet. Alla var glada men i takt med att Erik började må bättre så övergick glädjen och lättnaden till ilsk, utskällningar och uppläxningar. Erik fick prata med socialen, kurator och sjuksyster. Men Erik berättade aldrig för någon om sitt möte med Tirsha. Han mindes det tydligt men han övertalade sig själv att det bara var en dröm, en hallucination. Några veckor efter att han blivit utskriven var Erik ute och festad igen som om ingenting hade hänt. Ett par månader after han fyllt arton anmälde han sig till en körskola. Han var lite orolig man det var ju ändå bara en dröm.