Jag har mött orangea mornar med sömnlösa ögon.
Jag har sprungit i regnet tills jag fallit.
Jag har skrikit tills min röst har tystnat
Jag har druckit tills världen har snurrat mig till marken.
Jag har slagits och sparkat tills allt har svartnat.
Jag har bönat och bett på mina knän att du ska komma tillbaka
Jag har bett till Gud att göra slut på allt

Men våren kom och fick träden att knoppas. Jag fann mig själv fortfarande vid liv.

Ur alla smärta föddes något nytt
....och finns det något vackrare än dagg i gryningen.