det är gammalt vatten i mina lungor och
jag kan nästan andas
känna luften och gå omkring precis som vem som helst
i trasiga skor och
ett hjärta som varken är helt utanpå eller inuti
det var ju insidan som räknades och koldioxiden som vi andas in
blir till syre och vi delar på allt
trasar sönder varandra och
det kommer rök ur din mun precis som det ska
när det är höst men
orden är ändå det kyligaste jag har att komma med när du skakar i
för tunn jacka och med ett förflutet som
är för mörkt för mina ögon
jag ser inte det jag behöver se
såg bara det du aldrig visade och
det var det som gjorde allting så fel när vi stod och höll om varann fast vi inte borde


tjugofyra timmars plåga och ännu ett svart kryss i almanackan


det är en kall drog i min ryggrad och
en del av mig står fortfarande kvar ute i kylan och hoppas
medan du välkomnar höstens tragedi med en film som du inte ens förstår första minuten av
men du vet att avslutet som ska vara olyckligt och
söndergråtna ögon är nästan ett måste
om det ska vara något utöver fantasin varje flicka har när
det är sommar och man verkligen tror på vad man lever i
nu är verkligheten för påträngande och vi båda vet
att man inte kan ha balkongdörren öppen om nätterna längre
du kommer inte någonstans
sjutton mil ifrån och ändå så fryser du ihjäl tillsammans med mig
jag har händerna kring dina höfter och
allt blev så sorgligt tillslut
i bakgrunden viskar musiken från tysta högtalare
om det som vi önskade att vi kunde namnge och
det blir en ny kick varenda gång