Förtvivlan ville inte läka i hans bröst, utan allt oftare tog han till tårarna, vilket påskyndade hans själsliga tillstånds förfall. Varje liten händelse som han kunde leta upp i sitt minne, förstorades upp i orimliga proportioner. Frustrationen växte varje gång han tänkte på de små minnesbilderna han stulit av hans i hemlighet ouppnåeliga men åtrådda kärlek. Han kände medvetet hur han var på väg att brytas ned till ett nervvrak, men kunde inte stoppa upp förloppet, som om han ville skada eller straffa sig själv. Svartsjukan gnagde inom honom, och han led svåra kval när han ute mötte par som utbytte små ömhetsbetygelser. Varför förnekades han detta? Varför kunde han inte han själv få uppleva närhet, ömhet och omtänksamhet? Han förstod det inte. Längtan efter närhet höll på att göra honom galen, och hjärtat värkte av längtan efter ömhet. Han hade verbalt sårat sin antagonist och kunde chockad tydligt se framför sig hur hans åtrådda kärlek med ömhet, tröstande hade lagt sin hand på dennes axel, i ett uttryck av medkännande, vilket han själv aldrig hade vederfarits. Svartsjukan borrade sig in i hjärnan så att han började känna sig hatisk till sinnet. Varför hade han själv förnekats denna ömhet, det kunde han inte förstå. Han hade ju gjort allting rätt, varit omtänksam, hjälpsam, ställt upp för henne oavsett att hans egna intressen blev åsidosatta. Allt, tyckte han. Ändå blev han åsidosatt, undanskuffad, bortvald. Han orkade inte längre, och inför dem stack han sig med en kniv i hjärttrakten, som ett straff, tänkte han psykotiskt, innan han föll baklänges på rygg och tittade upp på den klarblå himmelen och såg där hur det uppstod en öppning, i formen ungefär som om man skär ett kors genom ett papper och bakifrån trycker undan flikarna. Han såg öppningen tydligt, då dess kanter var vitfärgade som om dessa blödde av vitt blod. Ett ljud av fullständig tystnad infann sig. Förundrat låg han där med halvt öppen mun och såg misstroget på detta av honom aldrig förut skådat fenomen. Ett intensivt vitt ljus trängde fram genom öppningen och skar genom den klarblå himmelen som ett smalt band i riktning mot där han låg. Han kunde inte röra sig ur fläcken, men det berodde inte på skräck, utan han kände ett aldrig tidigare upplevt lugn inombords. Tanken ”obeskrivbart vacker” kom för honom. Han kände inte längre av sin kropp då ljusstrålen nådde hans panna. Han lyftes plötsligt upp och kände det som om livets tråd brast bakom honom. Han såg ned bakom sig utan att vända sig om, och såg där hur hans kropp låg på marken och tittade upp mot honom med öppna, tomma ögon. En stark känsla av äckel inför vad han såg sköljde över honom. Vilken oerhört motbjudande känsla det var, när en snabbt bortflyende minnesbild av hur han för en stund sedan varit detta kött och blod infann sig, för att snabbt ersättas av hur allting klarnade för honom. Han kände det som om hans hjärna vidgades mångdubbelt utan gräns i omfång. Han hade inte längre några frågor eller undringar utan han visste med ens alla svar. Plötsligt började intigheten framför och runt omkring honom gunga som vågor och han kände hur han med oerhörd fart for baklänges. Han försökte kämpa emot men han kastades tillbaka ned. Han kände en stark vämjelse när han kom till insikt över att han än en gång skulle bli av kött och blod. Av kollisionen när hans andliga träffade hans köttsliga lekamen, tog han ett kort ljudligt andetag och med ens blev han frågande till vad som hänt, ingenting av det föregående mindes han, förvirrat undrade han varför han låg ned på rygg. Han kände plötsligt att någon satt vid hans sida, han kände igen den syrliga bekanta doften av en åtrådd kvinna som svalde hårt och han hörde sitt namn nämnas. Ljudet trängde in i hans öron som en smekning. Han kände hettan från andedräkten, följt av ett svagt vibrerande stön. Hans kropp reagerade omedelbart genom att halsen snördes åt och kroppsbehåringen reste sig som säden på fälten en varm sommardag. Med en aldrig tidigare upplevd förlösande hoppfullhet, sade han sig själv, ”äntligen har hon kommit till insikt, det är mig hon älskar” förväntansfullt lyssnade han på orden som framfördes med en släpig hes stämma. ”Fan att jag skall ha en sådan förkylning så att jag måste viska i ditt öra.” Rösten fortsatte ”ditt lilla äckel, äntligen slipper vi dig”. Ett svart hål utan slut öppnades under honom och han föll med en smärta i bröstet som aldrig dog ut.