Du hittar mig i ändan av vägen, tillsammans med dina andra bortkastade ord,
Ord som du slitsamt formade till meningar.

Meningar du berättade för mig.

Du hittar mig på andra sidan väggen,
med örat tryckt så hårt mot den som möjligt.

För att höra tonerna i ditt leende, och skrattet i dina ögon.
Dom som finns där, även fast du inte tror.
Dom som hjälpte mig, även fast du inte tror.
För att jag undrar, och nyfiken som jag är vill jag veta.

Jag undrar vad som hände? Vad du blev av.
Jag vill veta hur det gick, klarade prinsessan sig, levde dom lyckliga i alla sina dar?

Till motsats av oss.


Det vi hade, känns nu som en dröm, eller flera.

Ibland när jag tänker tillbaks, finns du där.
I mörkret av mitt huvud, hjärta.


Som ett av dina bortkastade ord.



Jag vet inte vad dom säger, eller hör.
Jag vet inte så mycket, har aldrig förstått.
Jag vet inte vad du tror, men tro dock inte att jag försöker.
Det gör jag inte.


Jag vet inte om du tror att jag faktiskt klarar mig utan dig, jag vet inte heller, inte än.
Det återstår att se, kanske får jag ett tillbakafall när jag är gammal och… 30.
Kanske, jag vet inte.

Jag vet inte hur det gick,
Jag vet inte.



Men leendet i dina ögon, och den du var,
Med stjärnor i ditt dyrbara skratt.
Som kom då och då.

Var inte bortkastad tid,

Som du sa; vi kommer alltid finnas för varandra…



Ja tänkt att,

Tänk att allt kan vara så långt borta.






Nu när vi förändrats.










In the end