Hon ansträngde sig för att försöka nå fram till honom igen. Letade efter en nyckel som skulle vara den rätta just nu vid det här tillfället när han förmodligen var fullkomligt rasande på henne. Rasande för att hon hade klätt av honom ansiktet, gjort honom naken för omvärlden. Nu gör du om det igen bannande hon sig själv. Gör om det till en saga såom du själv vill ha den. Det finns ett verkligt han också. Han är en annan, en annan än den du vill göra honom till. Ta vad som helst som han har lagt ner intensit och energi i. Har det blivit något utav det. Nej. Allt ligger halvfärdigt ofärdigt, halvt eller knappt påbörjat. Ta nu ditt förnuft till fånga bannade hon sig, inse att det är så här det är, att det är så här,just så här han är. Ombytlig,fladdrig, impulsiv och oberäknelig. Tillsammans med honom blir allt jättemycket,otroligt intensivt och uppslukande. Sedan går luften ur och det blir ingenting kvar. Ingenting, bara tomhet.
Våga bara göra det en gång till sa hon till sitt inre jag.Släpp in honom en gång till, gör det.Så kommer han och gör en piruett, snurrar runt och tar upp all luft omkring dig. Försvinner och lämnar tomheten kvar. Är det kärlek. Är det en sådan kärlek du vill ha, är det inte snarare så att det är självplågeri. Du lever i en fantasivärld gumman. Släpp den. Släpp den fri, släpp den och lev ditt eget liv.

Maria slaskar sig fram genom snön i de svarta ankelhöga läderkängorna med lilla Jenny vid sin sida.Det är mars, snart kan man kanske hoppas på snösmältning och vår. Nu är det mest snöglopp, tö och kallt om vartannat. Sunga hemma tjattrar lillungen.Sunga spela, sunga spela hemma.Nej säger Maria lite disträ, inte idag. En annan dag kanske. Uffe är inte hemma förstår du. Han har flyttat. Så märkligt det kändes, både att uttala orden men också att känna och höra dom bli uttalade. Tomheten där hemma kom över henne, det som nyss var så uppfyllt av liv, av två- nej tresamhet. Nu var det bara tomma ekon och så Jenny förstås. Hon och Jenny.
Det började vid markan. Hon hade fått extrajobb där. Behövde lite pengar nu när hon blivit ensam med Jenny som bara var 2 år. Jobbet hade hon till stor del fått genom att hennes pappa som var yrkesofficer kände dom som bedrev cafeterian och matsalen. Hon tänkte mycket på sin pappa nu förtiden. Han hade dött alldeles för tidigt. Bara 54 år. Mamma var borta sedan länge. Allt det här blev liksom för tungt ett tag och Peter, Jennys pappa stod väl inte ut. Dom grälade mycket ända tills dess att han packade sina väskor och stack. Hon fick behålla lägenheten och möblerna det var dom överensom och han betalade underhållet till Jenny punktligt varje månad. Hade henne gärna varannan helg och mitt i veckorna om det var så att det gick att ordna. Extrajobbet gladde henne, det var kul att träffa killarna, servera dom och kunna dela med sig av ett leende.Det var hon och en tjej till, Anna. Sen var det Ruth som var bastant och gladlynt. Maria tydde sig till henne och Ruth blev som en extra mamma för henne tyckte hon.
Hon fick syn på honom där han satt intill ett av fönsterborden.Det var någonting välbekant över honom.Profilen var vackert mejslad med en rak näsa och ett lite halvlockigt hår som ramade in hans vackert skulpturerade huvud. Antagligen kände han på sig att hon iakktog honom för han vände blicken mot henne och hon mötte honom i hans blå, klara och utforskande ögon. Någonting klack till i henne.

Han hade anlänt någon vecka tidigare tillsammans med en handfull andra rekryter. Tidsfristen han hade haft hade lett till att han var några år äldre än de andra men det gjorde honom ingenting. Det var skönt att komma hemifrån.De sista åren hade varit plågsamt smärtsamma. Nu hade han bara att lägga det bakom sig. För ett tag iallafall. Allt var ordnad med sjuksyster som skulle ta hand om och ansvara för hans medicinering och det var grönt ljus för att kunna fullfölja militärtjänstgöringen som malaj.Han såg intresserat på tjejen bakom serveringsdisken. Snygg. Sexig. Han blev intresserad kände ett sug väckas i maggropen. Ville ta på henne, känna hennes hud och hennes närhet.Bestämde sig för att gå varsamt fram, inte burdust och direkt på som han gjort hemma med Lina. Ville inte att det skulle sluta som den gången. Han hade liksom aldrig fattat att hon var så känslig. Trott att hon var med på noterna och lika beredd som han. Nu ville han att det skulle kunna bli någonting fint och vackert, någonting kärleksfullt. Med mycket mer värme än det som morsan och farsan hade. Eller det som hände med Lina, ett abruppt slut i kaos.
Dom hade tisslat och tasslat om honom där hemma. Till slut fick morsan och farsan nog. Stod inte ut med att se honom ligga i sängen dag ut och dag in. De övertalade och lirkade med honom om att åka in till psyket. Prata med doktorn bara, få må bra medicin. Han blev inlagd och kvar på det där jäva placet i månader. Medecinerna hjälpte kanske eller också fick han bara ge det lite mer tid. Inte ha så bråttom. Han såg på den blonda tjejen bakom disken lite skyggt men ändå intresserat. Tjena sa han när han gick förbi, gott kaffe du fixat till. Några dagar senare såg han henne när hon kom gående med en liten flicka vid handen. Han följde henne nyfiket med blicken, undrar just tänkte han om det är hennes jäntunge. Nästa gång i markan beställde han en kaffe av henne och passade på att fråga om inte också hon ville ha en kopp. Han kunde bjuda, kände sig generös och frikostig.

Hon slog sig ner vid bordet där han satt, satte sig mittemot honom och hans utforskande, intresserade frågor fick henne snart att berätta i stort sett allt om sig själv. Om allt som hänt hene, om ensamheten med Jenny, att hon tyckte om silversmycken och gärna skulle bli silversmed om hon fick en möjlighet. Någon dag senare kom han förbi igen och gav henne en länk i silver, kolla sa han vad jag hittade inne på en affär i stan. Tycker du om den ? Du får den. Hon tog generat emot presenten, ville så gärna kasta sig om halsen på honom och kyssa honom. Hon kände alltid som ett vingslag av fjärilar i maggropen när han såg på henne. Han påminde om hennes pappa till utseendet. Hennes pappa hade betytt allt för henne framförallt efter det att mamma dog. Den nya rekryten var trevlig att vara tillsammans med, han pratade och berättade om sin familj och stället han kom ifrån. Tog med henne och Jenny på utflykter. Kom hem till henne på permissionerna och lagade mat, städade,pysslade.
Dom blev snart som en familj.Började planera för att han skulle stanna kvar och bo hos henne när lumpen var avklarad. Hon kände sig så kär i honom och han fick henne att känna sig älskad tillbaka. Han tyckte om att spela på sin gitarr. Jenny älskade att lalla med i texterna.Feffe kallade hon honom för. Feffe,feffe,feffe brukade hon lulla runt och sjunga.
Ibland kunde hon lägga märke till att han hade små egenheter för sig som om han tyckte att han luktade svett fast han nyss duschat. Han kunde försvinna ut bakom husknuten också och komma tillbaka en stund senare utan att låtsas vid med att ha varit ute.Maria la inte så stor vikt vid det hela. Var nöjd med att det så lätt gick att få honom glad. Han var så roligt pojkaktigt sprallig. Inte alls som Peter som var mer eftertänksam och tystlåten.
Han ringde hem en del, till sin mamma. Frågade hur hon mådde och hur hon hade det. Maria tyckte om att ligga där och lyssna på telefonsamtalet han förde. Det fanns så mycket ömhet i hans röst. Första gången hon blev lite rädd för honom var efter att dom kommit hem från en bjudning några kamrater till henne hade ordnat.Hon hade druckit lite och var nojsig och uppvarvad. Ge fan i det där hade han sagt med skarp röst med hela sin vältränade muskulösa kropp
som en hotfull siluett framför henne. Sluta hade hon sagt, du skrämmer mig. Du kränker mej svarade han med ett dovt tonfall. Du ska fan inte springa och bära dig åt som en slampa om du ska vara med mej,om du ska vara min tjej.Hon grät och han gick och satte sig i vardagsrummet hon hörde hur han tände en cigarett. På morgonen bad han om förslåtelse, sa att han överreagerat för att han blivit svartsjuk.

Maria lät det bero. Så gick sommaren över i höst och vinter. Han hade flyttat in till henne. Hon hade börjat se till så att han inte behövde bli på dåligt humör, var vaksam på varje antydan som kunde vara ett tecken på att han var på väg att bli förbannad.Dom var lyckliga tillsammans tyckte hon. Hon älskade att väcka honom på mornarna de helger han hade permiss och ligga och gosa med huvudet kurande på hans axel.Hon och Anna umgicks en del under veckorna, var ute och gick med Jenny, pratade över en kopp kaffe, läste tidningar tillsammans. En av helgerna som skulle ha varit permissionshelg styrdes om så att han inte skulle kunna vara ledig. I stället bestämde Maria och Anna att de skulle äta lite tillsammans, dricka något gott ihop. Peter skulle ha Jenny. Det var bestämt sedan länge.
Det var trevligt, det var det faktiskt, Dom satt uppe hela natten, skvallrade, bytte tankar om livet, lyssnade på musik. Anna gick hem i gryningen och Maria tömde det sista vinet, la sig på soffan med radions musikskval i bakgrunden, lycklig och småberusad.
Hon vaknade av att han stod lutad framför henne. Va fan ligger du här för, du har druckit din jävla slyna hörde hon honom skrika innan hans knytnäve träffade henne över hennes högra käksida. Sluta skrek hon desperat, vad gör du,men han rusade ut och överraskat, chockat reste hon sig upp. Ringde Anna som kom över till henne och när han kom tillbaka och fick se dom bägge stå där började han vanka av och an. Mummla,plocka med händerna, andas flämtande. Jag måste gå,jag måste gå,upprepade han som i ett mantra. Vad är det med dig skrek Maria, är du inte riktigt klok.
Hennes röst fick honom att explodera. En kaskad brast inuti hans huvud, explosionen drabbade honom med full kraft och han kände adrenalitet pumpa som en stångjärnshammare innanförbröstkorgen. Håll käften din jävla slampa skrek han i falsett. Bjuda ut dig till alla som tittar på dig.Han försvann som in i en dimma, hörde röster som försökte lugna honom. Han satt i en bil förnamm han och det blev vitt. Vita väggar, vita mäniskor. Han vaknade upp, avslappnad och lugn.
En sjuksköterska stod lutad frmaför honom. Ligg bara stilla hörde han henne säga med mild röst. Ligg bara alldeles still så ska du få en spruta av mej så att allt kan bli bra. Du är så spänd förstår du. Han domnade bort, färdades som på moln av bomull.
Han inrättade sig på avdelningen. Trivdes. Dagarna förflöt och det började pratas om utskrivning till hemorten och att han skulle få bli färdigbehandlad där.

Väl hemma hos mor och far började han planera för den närmsta framtiden. Jag kan ju inte bo här hos er hela tiden sa han. Måste hitta en lägenhet och ett jobb. Han flyttade till en egen liten etta. Försökte strukturera upp sina dagar så gott han kunde och hade kontakt med dagvården samtidigt som han sökte arbete. Stämplad som sjuk tänkte han då fan inte bli. Kvällarna ägnade han åt träning. Uppskattade känslan av adrenalin som började pulsera när han kommit till en viss gräns av ansträngning. Behövde väl köpa en bil. Den han haft hade blivit kvar hos Maria, den och hans kläder men det sket han i. Han kunde köpa nytt. Tillbaka till den slynan om så bara för att hämta sina grejor tänkte han inte gå.
Han hörde aldrig av sig till henne. Han köpte en cykel till att börja med. Upptäckte den befriande känslan av att vara ute och cykla på sena kvällar och nätter då det var folktomt på gatorna. På kvällarna kunde han ligga raklång på soffan. Låta blicken försvinna in i taket. Dagarna gick, han försökte få struktur på dom så gott han kunde. Lyckades till en del men periodvis vände han på dygnet. Upptäckte att han kände sig trygg när natten kom. Kände det som att mörkret omslöt honom och han drömde sig bort.Längtade efter en kvinnas hud, en kvinnas närhet. Jag måste, tänkte han, hitta en kvinna som kan hjälpa mig ut ur det här, en kvinna som kan hjälpa mig bli frisk. Jag behöver någon att älska, jag vill bli älskad. Vill bli frisk och må bra.

Han äger ett fotografi föreställande en iransk kvinna. Hon ler visserligen och håller i en ballong där det står ” I Love You ” men hon har mörka ringar under ögonen vilket gör att leendet ser aningen matt ut. Han har varit tillsammans med henne under två år inkluderat avbrott i relatioen när han tycker sig ha fått nog av hennes utlägg om livet, om de tankar hon har och om hennes funderingar kring honom. Han har lärt sig att försöka hantera raseriet som kan väckas inom honom,så i dom lägena har han stuckit och lämnat henne att hamna i förtvivlan och närmast ett underligt chocktillstånd över hans plötsliga utfall.
Efter hans utbrott har hon alltid repat sig efter någon dag och ringt honom eftersom hon inte förstått vad som hänt och hon har bara känt skuld och en stark längtan efter att han skulle komma tillbaka. Han som betytt allt för henne och som lockat fram och väckt hennes kärlek. Tagit henne ut ur den ensamhet hon så länge varit i.
Det geografiska avståndet hem till honom har omöjliggjort för henne att söka upp honom eftersom hon inte äger någon bil. Bil har däremot han och han har alltid ställt upp för henne med inköp, med att skjutsa henne dit hon behövt och med att ta ut henne på utflykter.
När han så plötsligt och oförberett bara kastat sig ut ur hennes liv och henns lägenhet har hennes förtvivlan inte vetat några gränser. Han har alltid kommit tillbaka efter en tid efter mycket lock och pock från hennes sida. Ända fram till en viss punkt då han träffat en ny kvinna. Det enda hon får som ett sista farväl är ett SMS där han talar om hur läget ligger till. Hon försöker reda sig på egen hand. Han lämnar ett minnesspår hos henne som fortsätter ha sin längtan efter honom.

Vi stannar upp och betraktar mannen i fråga.Han vill mycket ofta vara i fred. Framförallt vill han inte bli sedd. Istället är persiennerna i hans lägenhet vinklade på ett sådant sett så att han kan se vilka som rör sig på trottoaren utanför. Dessa iaktagelser kan han göra såväl från köksfönstret som från vardagsrummet.

Han är uppväxt i relativt sett välordnad familj. Hans far har varit industritjänsteman vilket inneburit att mamma hans har kunnat vara hemma hos sina fyra barn. Han är och har alltid varit yngst.Själv upplever han att hans barndom och uppväxt inte varit den lättaste. Alltid har han burit en viss oro för sin mamma. Det har också resulterat i att han fortfarande idag värnar oerhört mycket om henne. Förövrigt upplever han det som att han alltid blivit orättvist behandlad. Inte bara orättvist i dess bokstavliga bemärkelse utan även felaktigt behandlad. Ingen har egentligen förstått honom eller tagit honom till sig. Hans önskan och längtan efter att hans far skulle göra det har han för länge sedan gett upp.
Betydelsefull försöker därför vara för de kvinnor han träffar och där han kan hitta en ny fadersfigur i en presumtiv svärfar.Han längtar bara efter att bli och vara älskad och beundrad. Kvinnor är ett kapitel för sig. Han har aldrig lärt sig att förstå sig på dom. Därför är de kvinnor han mött ett fåtal till antalet. Inget av mötena har lett fram till någon långvarig relation. Han tycker dom beter sig slampaktigt åt oftast i ett syfte att snärja in honom och försöka tämja honom.Några har han kanske velat ha en varaktig relation till men ingen har lyckats nå upp till de förväntningar han har haft.
Den enda önskan som funnits hos honom själv har varit att få,verkligen få betyda något för någon. Så mycket så att den sanna kärleken kan få sitt existensberättigande.Men det har liksom alltid slagit fel. Rätt vad det har varit har det funnits nån kritik i luften, något ifrågasättande i blicken, ett tonfall som gett honom en känsla av mindervärdighet och av att vara föraktad.
Det har lett till att han aldrig släppt någon in på livet. Har han gjort det har det bara slutat i fullständig katastrof. Det klarar han inte för hjärnan börjar arbeta för högtryck, den liksom exploderar inifrån och börjar brinna. Enda sättet att undgå det har varit att i lägen när det funnits en konfrontation i luften skydda sig och bara dra hem. Låsa dörren, andas ut och stänga yttervärlden ute.

Sex däremot är förlösande och skönt, oerhört skönt och egentligen det enda,om han nu skulle behöva välja,som han skulle vilja ha. En okomplicerad kvinna och ett skönt förlösande sexliv.Han letar fortfarande efter den möjligheten. Därför är han ofta ute bland kontaktannonserna. De ensamma kvinnorna skickar han meijl till och beskriver sig som den han tänker att dom skulle trivas tillsammans med. Jag är en snäll, lugn och eftertänsksam man som tycker om att laga mat, ägna mig åt musik och att måla. Det sista är faktiskt mycket sannt fastän det nu var många år sedan han ägnade sig åt just detta. Men målat har han ju. Såväl akvareller som olja. Att det sedan har skett under de perioder han varit intagen det anser han sig inte behöva säga så här på en gång. Någongång måste ju också han få lägga allt vansinne han varit med om och som han har betraktat bakom sig. Därför tycker han och anser förmodligen också med all rätt att han är värd en ny chans, en ny början, en nyfödelse.

Den sista kvinnan han hade det ihop med visade sig vara ett fullständigt inferno. Eftersom hon var bosatt på orten fick han aldrig vara i fred efter sina ”fritagningsförsök” som kom var gång dom hamnade i ett läge av konfrontation. Hon verkade liksom tro att det skulle funka genom att man grälade sig igenom en konflikt. Fattade aldrig att hans hjärnas explosion bara ledde fram till att raseriet och vreden inom honom växte och bubblade upp som en lavin. Han klappade till henne ett otal gånger, sparkade ner henne, talade om vilket jävla skit han tyckte hon var.
Det blev liksom som om scenerna från hans uppväxt spelades upp gång på gång på gång. Hans far som betedde sig som en stor skitstövel och som han bara ville slå ihjäl. Hans syster som blev rädd för hans vredesutbrott och hans bror som inte kunde hålla igen sin egen ilska. Sen hans mamma, mamma som alltid blev klen och sjuk och som behövde honom.
Alla dom gångerna hade slutat med en hjärnexplosionen och knalltransport till psyket. Det fattade aldrig den här sista lilla ärthjärnan. Istället försökte hon och försökte och försökte nå fram till honom. Fast han flydde till sin lya, fast han stängde sig inne, fast han skrek att hon skulle för fan låta honom vara ifred. Ifred med tankarna, bilderna från det gamla, från allt det som hade varit och som han bara ville glömma, glömma, glömma. Medecinerat hade han gjort i många år, så mycket att han förlorat hela den egna viljan och förmågan för att istället bli kvar inom psykiatrinsväggar.
Till slut sket han i allt det och bestämde sig för att bli frisk på egen hand. Visst hade han varit tillbaka i perioder, några lite längre, några lite kortare men han vägrade alltid medecinerna. Inte uppenbart och tydligt men genom att tacksamt ta emot det som gavs och sedan lägga undan det och spara. Hemma hade han därför ett otal preparat. Under årens lopp hade han blivit något av expert på de olika preparaten, biverkningarna och effekterna. Själv höll han numera ångesten och demonerna stågna genom träning, träning, träning. Han löpte, han cyklade, han hade boxats, lyft skrot. Intensivt och målmedvetet och det hade lett fram till en muskulös och vältränad kropp. Nu över de 40 kunde han med ett visst mått av förakt se på sina jämnåriga som lönnfeta inkompetenta och lurade idioter.

Den här sista kvinnan hade han berättat sin livssmärta för men det var liksom som att hon aldrig fattade innebörden av hans plågor. Att han ändå återvände till just henne var för att hon ändå väckt en dröm hos honom om kärlek, gemenskap, tvåsamhet och allt detta i ett hus som hon ägde. Han hade sett sina drömmar förverkligas om trädgårds-arbete, snickerier och det som andra gjorde i sina boeenden.

Han hade sett sig i drömmen och han hade varit där med henne. Hon förstod det tydligen aldrig eftersom hon inte bara kunde låta honom vara ifred där och göra det som kändes viktigt och rätt för just honom. Att få ligga på soffan när han ville, att planera för någon reparation såsom han ville ha det, eller att få komma och gå som det lustade. Neej hon skulle minsann hålla honom med önskemål, säga nej, tycka nåt, inte vilja som han. Allt det fanns med i explosionerna när han slog henne. Inte bara det, hon trodde sig liksom vara nåt för mer på nåt sätt. Husägarinna,gått på högskola minsann.
Han började hata henne allt mer men det var blandat men en känsla av en kärleksfull förhoppning om att han kunde få henne att bli lite mer lik hans mor. Hans mamma hade alltid skyddat honom, tagit hans parti och funnits där ovillkorligt när han behövde henne. När hon hade blivit avvisad av honom visste hon alltid att det var för att han behövde lugn och ro, att han behövde vara i fred med allt det som fanns i explosionen för att han inte skulle börja rasa ut igen.

Så icke denna senaste kvinna. Det blev liksom bara värre och värre på nåt sätt och till slut kände han att han skulle kunna ha ihjäl henne för att få henne att begripa. Då börjar hon fråga efter att han skulle be om förlåtelse för att ha slagit henne. Den dumma jävla konan begrep inte bättre. Be om förlåtelse för att hon varit så jävlig så att hon förtjänade stryk. Nej för fan det ledde till att han sket i alltihopa och nu sitter han här framför oss.
Något tillbakaböjd i den beiga soffan. Han bryr sig inte om att fundera så mycket.

Hon däremot sitter där på sin yttertrapp till huset och funderar. Hon reagerar inte längre som den Iranska kvinnan men hon har gjort. Otagliga gånger.Men hon har också försökt få honom att stanna för att reda ut konflikterna. Hon har förlåtit honom dom utageranden han haft. Inte så mycket för att hon hamnat i skuld utan kanske mer för att hon förstått hans svårighetr utifrån det han berättat för henne.
Nu låter hon solen värma och smeka sina redan brunbrända ben och ägnar sig åt att reflektera och försöka förstå.

Hon tänker tillbaka, undrar vad det är hon saknar. Att han ska röja runt här i hennes kåk,styra och ställa,komma med förslag om allt hon borde eller skulle kunna göra.Eller vad han tänker sig kunna göra. Eller vad dom två tillsammans skulle kunna åstadkomma. Saknar hon honom liggandes i soffa framför TV´n kommenterandes det han ser fram tills dess han somnar mitt i ett program. Eller att han sitter i hennes läderfåtölj och somnar med huvudet nedfallet mot vänster axel. Nej. Hon kan bara svara Nej. Ingenting av det saknar hon. Men saknar hon då att han ligger bredvid henne i sängen och låter henne känna sitt stånd när han blir kåt och vill ta henne. Lite bakifrån, lite snett i från sidan. Att han efter det går upp på toaletten och tvättar av kuken innan han torkar av den med en bit toalettpapper. Eller att han går upp på morgonen och lägger av en hejdundrande brakskit efter det att morgonståndet har lagt sig. Nej. Inte kan hon säga att hon saknar det heller.
Snarare är det så att hon saknar de förtroendefulla samtal dom haft med varandra över en nattlig kopp the´. Men det var länge sedan dom haft något sånt nu. Så länge sen så att det kändes som om det aldrig hade hänt.På ett sätt var det lika overkligt för henne som dygnen innan han blev inskriven. Då när han desperat, maniskt och förtvivlat snurrat runt i sin lägenhet dit han hade ringt henne.

Det hade börjat med att han kom gående hem till henne och frågade om hon ville följa med ut och gå. Hon märkte att han inte mådde bra,såg det på hans ögon. Skäms du för mig frågade han. Nej sa hon, varför skulle jag skämmas för dig. Dom gick på en långpromenad,hon märkte att han var forcerad och sen ville han hem och hämta sin cykel sa han. Ville inte vara stilla. De skildes åt med en överenskommelse om att ses lite senare.
Senare satt hon där i hans kök alldeles stilla, koncentrerad för att inte bli rädd för honom och andades djupa andetag för att avärja sig från hans skuldattacker. Hans utfall om att det var hennes fel att han mådde som han mådde parallelt med att han utgöt sig över sin pappas grymheter, mammans svek och den osäkra ensamma lilla pojke han varit. När hon reste sig för att gå på toaletten gjorde hon det mycket bestämt och talade om med tydlig och klar röst att det nu var det hon ämnade göra. Allt för att han inte skulle bli paranoid eller aggressiv.
Väl därinne såg hon ner i den brunsörjiga toalettstolen. På de tre veckor de inte träffat varandra hade han förmodligen inte gjort rent den en enda gång. Hon greppade toalettborsten och skurade rent porslinet med hjälp av ett skurmedel hon hittade. Såg att han lämnat två cigarettfimpar på handfatet. De var bruna av gammal väta. Hon tog en bit papper, lindade in dom och spolade ner dom i det forsande vattnet. Hon såg sig i spegeln samtidigt som hon höll sig med ett fast grepp om handfatet med bägge händerna. Såg sig själv i ögonen och andades in djupa andetag.
Han är sjuk, andades hon, sjuk, sjuk. Intalade sig själv att inte gå in i skuldfällan och stärkte sig för att gå ur de attacker han gett henne. Jag behöver komma ut härifrån tänkte hon, jag behöver ha frisk luft, jag behöver andas !! Hon gick ut från toaletten tillbaka in i köket där hon hade sina cigaretter. Han hade rest sig upp från soffan och greppat ett luftgevär som han siktade mot en upphängd dart tavla när hon gick förbi. Det enda förstod hon nu det var att ta det lugnt, väldigt,väldigt lugnt.Hon satte sig på köksstolen av trä, vände den så att hon hade ryggen mot kylskåpet och spisen med kontroll över vad han företog sig. Är du rädd för mig nu frågade han. Nej svarade hon iskallt och tog ett djupt andetag. Jag är inte rädd för dig just nu.

Han ringde henne från psykosbehandlingen.Gav henne förtroenden.Dom möttes i att förklara varandra sin kärlek.Gav varandra tidsfrist för att bearbeta och hitta egen mark under fötterna på varsitt håll.Han kunde svänga.Ibland ringde han plötsligt och anklagade henne för att vilja ha honom till hans botten för att sen ringa upp igen lite senare och säga hur betydelsefull hon var.Hon svängde aldrig.Stod kvar och försökte låta bli att hamna i skuldkänslor och i stället försökte hon förstå honom. Gick tillbaka till det han hade berättat, tänkte sig in i vad som kunde ha hänt honom tidigare i livet. Ville honom väl,ville ge honom av en kärlek hon tänkte att han aldrig fått. Ge honom tillit och tilltro för att kunna älska.
Han hade en tät kontakt med sin mor och far under den här tiden. På ett sätt var det svårt för henne att förstå det.Pappan hade han haft så hatiska utfall emot i telefonsamtal under dygnen före inskrivningen.Till sin mamma hade han öst ur sin besvikelse över att hon inte skyddat honom.Men nu valde han sina föräldrar före henne.Som om bron över till dom var mycket viktigare än bron till henne och honom.

Ibland kunde han känna ett stråk av kärlek till henne.När hon var glad och snäll och ville kura in sig hos honom.Men det var korta ögonblick det kändes så.Han fick liksom aldrig vara ifred.Låg han i soffan och sorterade i sina tankar och i sina framtidsplaner störde hon honom med sitt pladder.I huset hon ägde hade hon börjat prata om det som sitt och sitt och sitt.Jag ska, jag har tänkt.Försökte han föra in ett vi i det hela undvek hon det. Så hade det inte varit i början minsann,då vad det vi och vi och vi hela tiden. Han hade så smått börjat planera för att sälja lyan och flytta in. Få lite spejs, snickra i källarn och framställa egna alster för försäljning. Nu började deras samtal väcka ett raseri hos honom som han försökte hålla i schack så gott han kunde.Det började alltid med att han kände sig spänd framförallt i skuldrorna och nacken.Han fick nån slags obehag i magen emellanåt som han försökte hantera. Men sen kunde hon plötsligt bara gå över gränsen för vad han stod ut med, nåt tjat om nåt fullständigt ovidkommande.
Explosionen i hans hjärna kom blixtsnabbt som ett vulkanutbrott.Högerhanden knöt sig liksom av egen kraft och den träffade henne alltid över hennes vänstra öga. Han slet sig ut och flydde fältet vid varje sånt tillfälle.Att hon sedan ringde honom och var lessen och grät och ville försonas tyckte han var patetiskt och han föraktade det. Hon kunde väl för fan nångång inse att det som hände var hennes eget fel,men han återvände till slut i nån sorts förhoppning om att hon skulle ha lärt sig nåt av sin läxa.
Sen kunde han bli förbannad på att hon lockade in honom i en fälla där han inte fick vara för sig själv.Han ville ju bara vara i fred för fan.Hon fattade tydligen aldrig det.Till slut bestämde han sig att bara gå tillbaka för möjligheten att dela kåken med henne.Han hade ju haft drömmar om att dom skulle kunna bo där. Drömmar om en egen liten verkstad kanske.Han hade redan tankar kring hur det skulle kunna se ut. Så kom hon och krossade alltihop, varje dröm,varje förhoppning. Den jävla kossan,kärringjäveln.Han som hade ställt upp för henne,funnits till hands.Helvetes jävla kärring.Han skulle kunna slå ihjäl henne.Bäst hon passade sig jävligt noga och höll sig undan för honom.

Han pustade ut i lyan.Låste dörren om sig,slängde av sig ytterkläderna.Nu kunde hon fara åt helvete den jävla slynan.Han hade bott hos henne,jobbat i trädgården det måste grannarna kunna intyga.Rätt till hälften hade han väl.Så måste det kunna vara.Han surfade in på nätet.Gjorde en Google sökningpå ”rättigheter sambolagen”. Han sket fullständigt i henne nu. Hälften av pengarna, sambopengar,det måste åtminstone räcka för att kunna bygga en fristående stuga på en arrenderad tomt. Han gjorde anteckningar på ett notisblock om vad han borde söka efter på webben. Byggvirke, panel,liggande furupanel ville han ha. Soluppvärmning med solcellsplattor. Kanske en varmluftspump. Sånt som kärringen sagt nej till att investera i. Det skulle han kunna ha i sin egen kåk. Den behövde ju inte vara så stor. Större än lyan skulle den ju kunna bli om han fixade ett sovloft. En gårdspump vore det bästa om han nu fick arrendera på sjöstället där han hade sin lilla plastbåt.
Kärringjävel och blåsa honom varje gång. Fan ta henne- men nu hade han bestämt sig för sitt eget. Tillbaka till henne, nä fy fan. Det skulle väl i såfall vara för att få bekräftat av grannskapet att dom höll i ihop där i kåken hennes.Dra med henne ut på promenad skulle han väl kunna göra om det nu var så att man behövde intygas ha varit ett par. Polarna hans ville inte riktigt kännas vi det. Ihop sa dom bara,ni har väl inte varit ihop,det har ju strulat hela tiden. Jaja tänkte han sen.Det hinns,jag kommer att fixa till det.
Han reste sig ur den beiga soffan, gick ut i köket och hällde vatten i vattenkokaren för att göra iordning en mugg med pulverkaffe.Medans han väntade på att vatten skulle koka laddade han rullapparaten med ett John Silver filter och fyllde rullen med tobak.
När det ringde i mobiltelefonen och han såg hennes nummer på disaplayen kände han raseriet växa igen men han mobilsierade sig, började vanka av och an i lyan. Till slut drog han på sig skorna och förbi passerande kunde se honom fara fram med kraftfulla oerhört bestämda tramptag på sin nyinköpta 18 växlade cykel. Han kände adrenalinet pulsera och fortsatte framåt som i blindo, kände fartvinden i sitt hår och lät benen jobba,jobba,jobba.När han kom in igen var han dyngsur av svett men det kändes befriande skönt att låta det kalla vattnet i handfatet fylla händerna och vispas runt under de håriga armarna och över den håriga bringan. Vattenkokaren hade inte hållit vattnet varmt. Han knäppte på den igen.

Telefonen ringde med ett skrällande ljud i villaförorten. Hans mamma svarade och hörde sonens kvinna eller fd kvinna eller vad det nu var i andra änden. Jag är så orolig hörde hon. Han mår inte bra och så har han slagit mig. Du känner ju honom hörde hon rösten fortsätta, forcerat uppjagat och halvt hysteriskt. Har han gjort så här förut ? Mamman försökte lugna och förstå sammanhanget. Jaaa, sa hon det vet jag ingenting om men han behöver ju vara i fred ibland när han blir sjuk.
Du kanske inte låter honom vara ifred. Du ska veta sa hon, det har inte varit så lätt för oss heller. Framför allt inte för hans syster,då när dom bodde hemma. Vad skönt,hörde hon kvinnan säga att du berättar det. Jag har haft såna skuldkänslor för han säger att det är mitt fel. Inte ska du ha skuld heller sa mamman. Inte är det ditt fel heller men det är nog så att han behöver vara ifred ibland och att han tycker att du inte respekterar det.
Mammans röst ekade kvar i henne efter det att hon lagt på telefonluren. Herregud allt det här hade funnits genom alla alla år. Hon kände ilskan väckas inom henne samtidigt som hon drabbades av förtvivlan. Varför har ingen sagt någonting skrek det inom henne. Här har dom kommit till mig på kaffebjudning och han har stoltserat som en tupp. Alla har vetat och ingen har sagt någonting. Hon kände det som om hon blivit offrad in i vargakäften. Det skrek och rasade inom henne. Ett förtvivlans blint raseri. När hon sagt att han använt våld mot henne hade hon hört att mamman genast gick sin son till mötes genom att lägga allt tillbaka på henne själv. Att det var hennes eget fel. Hon hade minsann själv sett till så att hon blivit slagen ! Inte lämnat honom i fred. Jaha då fanns det alltså en legitimitet för honom att slå. När det inte passade honom och han ansåg att man var dum då hade han rätt att slå. Vilken sjuk familj skrek det inom henne. Här har han setat och jamsat om att han blivit slagen när han var liten. Jaha men då var det väl inte mer än rätt av hans pappa än att slå honom då. Han hade väl gjort sig förtjänt av det !

Psykoser, jaha det var ju tacksamt att få veta det nu två år efteråt. Att han från och till under alla år haft psykoser. Att han ville vara ifred då. Herregud det här var alltså mannen hon varit tillsammans med, haft alla samtal med, levt och sovit och älskat med. I konflikter som uppstått hade han alltid lagt allting på henne,klappat till henne och sedan försvunnit och hon hade skuldfyllt bett honom om försoning och förlåtelse. Så hade det handlat om det här hela tiden.
Hon kände sig rasande. Ringde en av hans närmaste vänner. Han bekräftade det hela genom att säga att jodå nog var det så att han alltid mått dåligt från och till.
Men tillade han har också sagt att du inte låter honom vara ifred. Det finns ju alltid en bidragande orsak till att han mår dåligt och behöver åka in på det här hemmet och nu har väl du varit en sådan bidragande orsak.
Hon trodde att hon skulle sjunka ihop och dö. Förvandlas till en död liten skvalpande fläck. Hennes fel. De skulle alltså vara hennes fel! Ingen hade sagt någonting men nu förstod hon varför alla tittat så underligt på henne när de blivit sedda tillsammans.
Alla hade vetat men ingen hade sagt någonting, varnat henne,berättat för henne.Hon sjönk ihop kände ett vansinnigt raseri väckas inom henne. Kanske borde hon gråta men hon förmådde inte. Den man hon älskat, kärleksbilden av honom, hennes längtan, hon ville inte tro att det här var sannt. Ville inte tro att den mjuka kunde vara också så här vannsinnig, rasande ond från och till.Oberoende av vad hon gjorde eller inte. Från och till.

Att han inte berättat för henne. Dom hade ju kunnat hjälpas åt. Om han bara berättat kanske det inte hade behövt att bli så att han slog henne. Om hon bara hade förstått. Begripigt. Hon drabbades av en driven lust att få prata med honom. Mötas i allt det här så att dom kunde hjälpas åt att reda ut alltsammans. Hitta tillbaka tillvarandra och allt det dom ändå hade haft med varandra.
Jag älskar dej ju skrek det inom henne. Stäng mig inte ute, släpp in mig till dig. Prata med mig, dela allt det här med mig. Älskade älskade du. Öppna för mig och släpp in mig till dig.
Han hörde hennes förtvivlade röst eka in genom brevlådan. Han stängde den ute, stirrade på dörren. Aldrig hade han varit med om något liknande.

Han sov oroligt.Drömde suddiga otydliga drömmar. Han hade kommit till henne i drömmen.Vaknade svettig och varm. Kommit till henne med sina drömmar.Bortanför otillräckligheten,oförmågan. Han ville så gärna räcka till för allt,förverkliga sitt liv och sina planer men det var som att det alltid stupade på någonting,alltid fanns det en gren, en stubbe på vägen som gjorde att han for omkull och mödosamt fick resa sig upp igen. Han orkade inte kännas vid vreden. Den tog för mycket kraft av honom. Börja medecineringen igen ville han inte. Han hade mödosamt och på egen hand gjort sig av med all den tunga psykofarmaka som samlats i blodet hos honom. Gått igenom absitensen, krypningarna i kroppen,de nattliga svettningarna, ångestattackerna.
Orkade inte med att känna nån jävla kärlek som ändå bara ledde till relationer som gick åt helvete. Han stängde av henne, stängde av mobilen när den pockade på med sitt envisa surrande.

Vattnet flyter så stilla i ån. En lönn har släppt sina första höstlöv. Dom seglar fram som små tysta lite befläckade öar. Därborta håller man på att montera upp torgstånden inför söndagens marknad. Långt borta kan man höra några barn ropa till varandra. Två änder glider långsamt upp . Nästan omärkligt glider de fram i vattnet. Två cyklister rullar fram över gruset i sakta mak. Det är så fridfullt här, fridfullt lugnt och skönt.Avslappnat.
En sådan kontrast till insentiteten med honom.Dom har varit här tillsammans. Hon minns hur han pratat vitt och brett med alla. Om allt och ingenting.Självklar, högljudd och intensiv.Det har varit så mycket vi mellan oss för mig tänker hon.Så mycket vi för mig med honom.
Jag hade så gärna velat få vara en snigel tillsammans med dig säger hon till honom i tystnaden.En snigel i en gemenskap vi kunde ha delat.

Fortfarande finns det kvar en bild av hur det kunde ha varit. Om...nu var det inte så det blev. Inte ens så det kunde ha blivit. Kunde det det så hade det ju reda varit så. Hon inser det men fortfarande är det som om hon sitter fast känslomässigt. Han har alltid lämnat henne så plötsligt, oberäkneligt och våldsamt och hon har alltid hamnat i ett tillstånd av förvirring, smärta och chock. En smärta som det alltid tagit tid för henne att ta sig ur.Nu skramlar det av porslin kaffekoppar och fat. Vita assietter för kaka och bulle. Saftglas. Det är sen augusti. Förra sommaren var likadan tänker hon. Fast värre. Hon tog sig inte ut. Hennes mamma var sjuk med hjärtsvikt och demens. Oredig tung och ångestfylld. Ensam, hon var mer ensam då än nu. Mamma hade dött under våren kvar fanns nu hennes far, trött uppgiven och deprimerad.Men mitt i alltihopa kunde hon känna sig fri. Känna att hon andades fritt och helt och hållet av egen kraft. Så långt ner i djup och mörker hon varit. Hon insåg det nu. Hur hon kännt sig kontrollerad och hamnat i ett behov av att kontrollera.Deras relation hade blivit alltmer omöjlig.Hon visste det. Pappa hennes hade aldrig accepterat den efter det första slaget han hade gett henne. Kallade honom istället för Dåren. Dåren som i sin tur lagt skulden på henne inför sina föräldrar så dom godtog inte relationen dom heller. Kärlek och galenskap,det rena vansinnet hade gått hand i hand hela tiden. Hon visste det.Så här i efterhand stod allt så klart för henne men mitt i infernot fanns det liksom ingen chans att värja sig. Det var som att han upptog hela hennes värld, hennes tankar, hela hennes existens.

Plötsligt minndes hon hur han presenterat sig som att bo i kåk inför arbetskamrater, sina vänner, folk runtomkring. Hur han satt ord på sina önskningar, verkstad, sätta frön i trädgården och gud vet vad. Det isar inom henne. Han måste vara rasande på henne. Om han nu närt drömmar hon aldrig släppt in honom till.Tänker tanken att det kan vara så fattigt,billigt och futtigt som hennes pappa velat få det till. ”Han vill bara åt ditt hus” hade han sagt, ”han är kommer att förbli en dåre”. Det får bara inte vara sannt tänker hon med en febril hjärtklappning samtidigt som bilder, samtal passerar revy inom henne. Hon ser framför sig hur han den sista tiden maniskt farit fram med henne cyklandes bakom som en liten vante.Bara för att visa upp sig med henne? För att folk runt omkring skulle kunna se dom som ett par, här är vi, ser ni oss nu, hör ni oss nu ?
Hon känner sig muntorr, ångestfylld. Var är din kärlek kvider det inom henne och en lust att söka upp honom lockar och pockar inom henne. Hon vill, måste få kontroll över honom, över det som händer nu.Varför hade han gjort som han gjorde, varför hade han kommit tillbaka om han nu inte älskade henne. Varför låste han nu in sig som en mussla, stängde in sig i lägenheten igen, varför släppte han inte in henne till sig. Varför frågorna ekade inom henne, tomma frågor, tomma svar. Han var borta från henne lika plötsligt som han dykt upp två år tidigare, borta som om han vore uppslukad från jordens yta. Svarade henne inte, låtsades förmodligen som att hon var död, icke existerande. Så fick hon alltid en dubbel bestraffning. Kärleksfull närhet förvandlad till föraktfulla slag. Övergivenhet och ett totalt avvisande. Det har inte varit så lätt för oss heller hade hans mamma sagt.
Nej det ska gudarna veta,om det nu varit tillnärmelsevis som det jag varit med om svarade hon i sin inre monolog.Man måste ta honom på rätt sätt när han är sjuk hade mamman sagt. Ja och hon hade väl inte det. Inte tagit honom på ett tillräckligt mycket rätt sätt.

Om det nu var så att han bara kommit tillbaka för att försöka säkra bevis att använda för att komma åt pengar så måste hon säkra huset. Säkra sitt hem. Paranoit började hon måla upp bilder av hur det kom brev från tingsrätten om att hon skulle infinna sig till rättegång. Hon såg hans bepansrade sammanbitna ansikte framför sig. Hur hans ögon smalnade av hat när hans skarpt ladde ord sa henne att hon fan i mej skulle ge honom det han hade rätt till. Hade han inte hjälpt henne kanske. Med trädgården, hade han inte städat och lagat mat ? Hon skulle väl för fan inte tro att hon kunde leka med honom hur som helst. Göra honom till en pajas och ett åtlöje inför alla. Hon tog febrilt kontakt med advokater via meijl. Advokater från olika orter i landet, olika kön bara för att få så mycket på fötterna som möjligt. Perspektiv, olika tolkningar av lagstiftningen. Hans tystnad snarare drev på än lugnade hennes paranoida tankar.

Den här gången hade han lämnat henne för gott det visste han. Ringa snuten bara för att han hade lappat till henne lite när hon började bli hysterisk. Öppna dörren och be honom fara åt helvete! När han cyklade iväg kände han sig förbannad men också fri. Äntligen var det över.Nu kunde hon sitta där och ruttna i sin ensamhet i den sketna jävla kåken.Hon hade ingenting! Den där kåken kunde hon ju ändå inget göra med det hade han ju sett. Det var inte mycket som hade hänt där under den tid som gått. Han hade iallfall musiken och sina polare. Vad hade hon,en sjuk gammal farsa. Nej. Nu fick det vara nog och det var skönt att det var över.

Han andades ut efter att ha stängt ytterdörren om sig. Slog sig ner i den beiga soffan. Kopplade upp sig mot internet för att se om hon hade svarat på det senaste mejlet. Hon var så söt med kopparrött hår och stora bruna ögon. Ensam med en liten unge. Han hade alltid tyckt om barn. Tyckt om att leka och busa. Spela barnlåtar på gitarren,jamsa lite och sjunga ramsor. Hon bodde på en annan ort. Det var bra. Den sista här hade bara ställt till en jävla massa kaos. Han kunde knappt gå ut eller visa sig bland folk. Hon bodde inte så långt borta, pendlings-avstånd. Han loggade in på sitt meijl. Värmen spred sig inom honom, det låg ett brev där och väntade. Äntligen kunde han kanske få bli kvitt det här oket han bar på. Bli kvitt gammal skitig historia. Äntligen få älska fritt. Han skulle vårda och vara ömsint mot henne. Den här ljuvliga lilla kopparröda varelsen.