en trasig poet gömd bakom trubbiga blyertspennor och hårda pappersark,
ett liv som bara vällde fram ur slitna hårtoppar och blått golv som nötts av vattenfasta tårar
hjärtat kändes till slut väldigt secondhand efter nätterna utan måne och stjärnor
någon hoppade hopprep på mina revben och
dina fingrar kändes som sandpapper mot min hud,
allt det och ett nedbrunnet stearinljus på köksbordet tätt intill mig
förstod ingen att jag bara var en cover
att jag var en tribute och en hyllning till någon som kunde varit mig istället


tystnaden har legat orörd i för många veckor av oktober och november,
såg verkligen till att orden begravdes i taklisterna
lyckopillren som dolde den fräkniga hyn fick dig att verka rekommenderad och
dagarna var aldrig plural utan flöt på i ett enda singular runt mina ben
inte ens de metertjocka väggarna skyddade mot radioaktiviteten i melerade ögon
jag andades parfymerade brev i en evighet och tog fel bussar,
fångade plektrum direkt från rockstjärnornas händer som var
täckta av ett lager med frost och
vita färger var aldrig tillräckligt svarta