Midvinterblod Av Mig

- Detta är din sista chans. Ge mig den NU! röt den hotfulle mannen. David hade fått denna beordring flera gånger, men varje gång hade mannen försvunnit lika kvickt som han hade kommit, vilket hade gjort att han inte hade fått reda på vad det var som mannen ville ha. Bara att han ville ha det. Och det nu.

Hoten hade stegrats högre dag för dag. David hade gärna anmält dem, men han hade fått en varning; Yppar han sanning dör han. Utan tvivel.
Det första hade kommit för någon månad sen och hade inte varit så hotfullt. David hade inte tänkt så mycket på dem då. Desto mer när mannen kom hem till honom. Det hade varit riktigt obehagligt, och han började få svårt att sova på kvällarna. Om det nu var möjligt eftersom han redan som barn bara behövde tre timmars nattsömn.
David gick och lade sig tidigt den kvällen. Han fiskade upp den spännande boken och slog upp den. Men han hade en obehaglig känsla av att han inte skulle vakna upp nästa morgon. Åtminstone inte levande.
Han lade ner boken och släkte lampan. Han vände huvudet mot väggen och stängde ögonen. Han försökte tömma huvudet på tankar, som doktorn hade sagt åt honom, men hela tiden borrade sig tanken på mannen in i huvudet. David insåg att det var hopplöst och tände sänglampan. Just som han tände hördes det ett ljud från köket. Davids sinnen sattes på helspänn. Var det katten eller var det en människa. Oavsett vad det var, var det ingen trevlig upplevelse. Om man nu kan kalla det upplevelse.
Davids händer började darra och han tittade på dem, samtidigt som han försökte få dem stilla, vilket var ett omöjligt projekt.
Tankarna surrade i huvudet likt arga bin. Varför? Vem? Hur…? Det var bara ett fåtal av de tusentals tankarna.
Efter en stunds halvkväd gråt reste han sig upp och styrde sakta stegen mot köket. Han gick genom rum efter rum. Tog den längsta vägen för att vinna tid. När han till sist kom fram var det dödstyst, förutom det brummande kylskåpet. Han spejade runt, men kunde inte se något eller någon som inte passade in. En tunn ljusstrimma letade sig in i köket och gav rummet ett kallt uttryck.
David kollade runt en sista gång innan han vände sig om för att gå tillbaka till sovrummet, men hörde ett tyst ljud. Det lät som ett andetag, men han intalade sig att det bara var inbillning. Han vände sig åter om och började gå tillbaka men fick genast en obehaglig känsla av att någon iakttog honom men bestämde sig för att inte tro på sina känslor, och gick och lade sig. Han tyckte att han hörde fotsteg, men sen var det helt tyst och han slappnade av en aning och föll in i djup drömlös sömn.

David vaknade upp av en smällande huvudvärk. Han kände sig frusen och gnuggade sig i ansiktet. Han sträckte sig efter glasögonen men de var inte där. Han tittade sig omkring, men såg inte det välbekanta sovrummet, utan en vacker soluppgång. Han tittade ner på sängen, men såg bara grus.
Han kände en outhärdlig känsla i magen. Ögonen spärrades upp och kroppen blev alldeles slapp, men ögonen förblev öppna.

Kroppen hittades morgonen därpå, av en ung kvinna. Kvinnan, som var i trettioårsåldern och hette Linda, hade ringt polisen omedelbart och hade sedan stannat vid kroppen. Polisen hittade henne sittandes med ansiktet djupt begravet i händerna, hon var någon helt annanstans i tankarna. Hon vägrade prata med polisen eller någon annan, bara viftade avvisande med sin hand. Så fort någon pratade vände hon bort sitt vackra ansikte och förblev tyst. Till slut gav polisen upp och erbjöd henne skjuts hem. En polisman, vid namn Sören, körde hem henne, som under hela resan var så tyst som en människa kan vara, till hennes vita hus. Sören gav henne sitt telefonnummer, ifall hon ville ringa, och bad om hennes telefonnummer hem, om de ville prata med henne.

Dagarna gick utan att någon anhölls och det var mycket segt med ledtrådar. De hade egentligen inte kommit någon vart. Detta gjorde inte Linda bättre till mods, som bara satt hemma och stirrade tomt ut i luften. Hennes vänner kom och gick utan att hon tog någon större notis om dem. Det var ingen som egentligen förstod varför hon hade tagit så hårt åt sig av händelsen.
Malin, en kompis, hade kommit vid 14-tiden och hade faktiskt fått henne att prata, men inte mycket. Det mesta var mummel och ohörbart, men Malin uppfattade några ord, som ”trädgård” och ”blod”.
Efter ett tag gav Malin upp och tittade på klockan. 17.35. Hon hade slösat bort tre och en halv timme på att försöka få en kompis att prata. En kompis som i vanliga fall inte gick att få tyst på.

Polisen hade underrättat Davids familj och släktingar, men upptäckte att hela familjen hade skyddad identitet. De var en viktig upptäckt och de började undersöka saken närmare. Det visade sig inte vara ett lätt uppdrag, men det var en av nycklarna, det visste de.

Mannen gick tyst in i det prydliga vita huset och stängde tyst dörren efter sig. Han smög försiktigt fram genom det mörka huset, som var överbelamrat med växter och foton. Han fastnade vid ett foto och stannade och studerade det länge och väl, men han kunde inte placera det. Fotot föreställde ungdomar som stod på led, uppradade med den längsta åt sidan. Han läste texten under och plötsligt kom minnena tillbaka. Klass 9G, den bråkigaste klassen i skolan. Han skrattade till, men blev genast tyst; kom på sig med att skratta. En oskriven lag om att man inte fick skratta, blossade upp i mannens huvud. Han smällde till sig på kinden och koncentrerade sig på vad han skulle göra.
Tyst tyst, ställde han sig bakom köksdörren och väntade. Väntade på att en vilsen själ skulle leta sig in i hans smarta fälla. Han hostade till och spetsade öronen. En avlägsen flämtning och ljuset tändes i sovrummet. Han flinade brett, men leendet bleknade snabbt bort när han såg vem det var som kom. Han stirrade blint på den store polisen som kom emot honom. Mannen drabbades av panik och sprang fram emot köksbänken och slet åt sig en vass kniv.
Man hörde ett tyst kvidande bakom polisens rygg och ett skrämt kvinnoansikte tittade fram. Mannen siktade och kastade kniven med full kraft mot kvinnan, som inte uppfattade vad han gjorde. Det konstiga var att ingen gjorde något. Polisen bara stod och tittade, och mannen såg sin chans att rymma.

Linda vaknade med ett ryck. Hon kände kallsvetten på ryggen, och när hon tittade sig omkring såg hon sin egen tomt. Ute. Varför ute nu? Hon gick väl aldrig ut igår kväll, eller? Hon vände sig om och såg flera män i ungefär samma ålder som henne själv. Hon log mot dem, mot sin egen vilja, men ingen log tillbaka.
Hon kunde inte förstå varför, men det kändes inte bra att vara den som var i underläge, alltså den som inte kunde göra något. Hon försökte resa sig, men det var som om något eller någon höll tillbaka henne mot marken. Hon försökte igen, men även denna gång höll något tillbaka henne. Hon började fäkta vilt med armarna, men såg något komma fallande från himmelen. Hon försökte väja, men även denna gång höll något tillbaka henne.
Svart. Kallt. Hon föll tyst genom det mörka, tysta hålrummet. Neråt neråt. Som en sten som faller i vattnet tills den når botten, men det fanns ingen botten.

Malin satt förttvivlad vid Lindas sjukhussäng. Linda hade fallit i en mycket djup koma, efter ett hårt slag i ansiktet. Hon hade hittats medvetslös och mycket illa däran av några fotgängare. De hade av en slump hade fått syn på kvinnan i en trädgård.
Ingen av fotgängarna ville uppge sina namn, och polisen hade ingen egentlig anledning att hålla dem kvar för kommande förhör, så de lät dem gå.

Ett kort samtal, sen var de på väg mot polishuset. En kollega till Sören hade rotat runt bland arkiven de senaste dagarna, i jakt på varför familjen hade hemlig identitet och nu hade han hittat vad han letade efter.
Väl framme på polisstationen sprang poliserna hela vägen fram till kontoret, för de visste att det var ett mycket viktigt fynd, som skulle leda till att mördaren fängslades. De sprang in på kontoret och hittade kollegan lite nedslagen, sittandes vid sitt skrivbord. De frågade rakt på sak vad det var han hade hittat, men han ville inte berätta för dem. Han sa att det inte skulle vara till någon nytta, men de gav sig inte. Till sist gav kollegan med sig och gick iväg för att hämta det.
När han kom tillbaka slet Sören till sig arkivet och började läsa. Man kunde tydligt avläsa att det inte var något trevligt som hade inträffat, bara genom att titta på hans ansiktsuttryck.
En gång, för några år sedan inträffade ett mord på en ung flicka i tioårsåldern, och det enda vittnet hade varit David som hade vittnat mot den åtalade. Det hade lett till fängelse i fem år, men det hade också lett till att David och hans familj hade fått hot och falska anklagelser på sig.
Men det riktigt hemska var att Davids bror också hade blivit mördad, men att ingen hade blivit dömd för mordet.

Linda hade inte visat några som helst livstecken och man började överväga att stänga av apparaterna som höll henne vid liv. Det enda som inte gjorde att de inte gjorde det, var att hennes vän Malin vägrade det. De hade försökt att säga till henne att det skulle vara det bästa för Linda, men Malin vägrade lyssna på dem.
Efter ett tag hade de gett upp och de lät henne hållas.

Sören bestämde sig för att åka till Davids hus och leta efter fler ledtrådar. Han satte sig i bilen och satte på radion. Han körde snabbt till huset och gick in och började titta runt. Han lade märke till att det var ovanligt mycket kort uppsatta, de flesta på den unga kvinnan som låg på sjukhus. Han gick iväg till ett stort skåp, och kollade extra noga att ingen såg honom. Han vred runt nyckeln i låset och öppnade. Askar. Massor med askar. Det var bara att börja leta. Han tog tag i en ”pelare” som satt som kant runt en låda och märkte att den var lös. Han drog ut den och hittade en liten, liten blå ask med guldbokstäver på. Han öppnade försiktigt den lilla asken och blev alldeles paff när han såg innehållet i den. En guldring med röda och gröna ädelstenar. Bingo!
Men det var inte bara asken som låg i lådan, det låg även ett foto av en ung tjej. Det var mycket slitet och man såg att det var någon som hade hållit i det många gånger. Han tittade på det men kunde inte urskilja motivet. Han vände på det och hittade en text med snirkliga bokstäver: ”Vi ses på måndag kl. 19.00 Din Linda”. Han tittade upp och insåg att han hade haft rätt när han gjorde det. Han hade ingenting att ångra. Sören log nöjt för sig själv och stoppade asken och kortet i jackfickan. Nöjd gick han ut till bilen och körde till Lindas hus. Han steg ut ur bilen, fortfarande med ett stort leende på läpparna. Han gick in i huset och gick rakt fram till ett foto. Ett kort med en text som löd: Klass 9G Skolans bråkigaste klass. Ett leende blossade åter igen upp på läpparna. Han tog ner fotot och vände på det. Ett hjärta var inristat med en röd bläckpenna, men det stod inget i det. Han vände på kortet och höll ett finger i mitten av hjärtat och ett där det skulle vara om man höll på samma ställe, fast på andra sidan. Han såg till sin frustration att det var det var Linda och David som var i hjärtat. Han slängde fotot i marken så att glaset gick sönder. Men det skulle han aldrig ha gjort, för genast kom det en polisman springande. Sören ursäktade sig med att han råkade stöta till fotot och att han var tvungen att gå, men han såg tydligt att polismannen inte trodde honom.
När Sören hade gått, gick polismannen fram och tog upp fotot och kollade vad det var som hade gjort Sören så arg och insåg genast vem som var första kandidat till att vara huvudmisstänkt för mordet på David. Han tog snabbt upp sin tjänstemobil och knappade in telefonnumret till sin chef, på den. Han visste att det var bråttom och han önskade tyst för sig själv att chefen skulle svara snart, vilket han inte gjorde. När chefen så småningom svarade förklarade polismannen vad han hade hittat och bad att de skulle ta in Sören till förhör åtminstone.

Sören fördes till häktet måndagen den 23 januari, en kall vinterdag med snön yrande runt husknutarna. Han var misstänkt för mordet på David och mordförsöket på Linda. Kollegorna kunde till sist avslöja hans besatthet av Linda och det var det som ledde till att man kunde arrestera honom. Just nu satt han och väntade på sin advokat, som skulle hjälpa honom vid morgondagens åtal. Sören satt på sin bädd och funderade över vad han skulle säga, men han kom ingen vidare vart, eftersom det varje kvart kom en polisman och tittade in. Det hade nyss varit en där, så han kunde i alla fall fundera i tio minuter. Trodde han. Samma polisman som var i huset där han rev ner en tavla, kom in genom dörren. Sören tittade upp. Han stöttade huvudet med armbågarna och han såg mycket gammal ut. Som om han hade åldrats flera år på bara några dagar.
Polismannen var mycket sparsam med orden och det såg ut som om han helst inte hade velat gå in alls, men att han ändå övervann sin rädsla. Det enda han sa var:
- Kan du ge oss ringen nu.


Slut