om en pojke som trodde att han hade hela världen placerad
i min bröstkorg och
att han kunde låta sina kalla fingrar vila på min kropp när
allting föll samman och han viskade till min hud om veckodagarna
nervsystemet rann ut mellan kullerstenen och blev
till en av världens största miljöproblem
sena mornar delade vi en liter filmjölk och spelade schack med brödsmulorna
hans hesa 9:30-röst och min påtända förmåga att vilja
kasta honom ur mig och lämna själen ståendes bredvid när han
flyr längs revbenets avenue
skarpa kontraster och innerst inne ville han egentligen bara skrika att
vi borde dra ögonlocken över oss och vaggas till sömns av
myrornas parad längs våra skallben

om en pojke som trodde att han hade planterat hela sitt ordförråd
i mina knän och
fick mig ner på sviktande betonggolv bara genom att se
ett grått december utanför
dagarna går mot svarta färger även om jag precis vaknat med
hans kilogram någon annanstans och hans
svala ord som klippt av läpparna
med en krasslig stämma river han sönder min trumhinna och
berättar att jag borde fungera för hans skull
fånga solens strålar under skinn och kindben och
låta honom hålla hårt om mig
så hårt att jag tynar bort på metern mellan hans armar och
tappar andan precis när hans hesa 9:30-röst övergått
till en 23:00-kniv rakt genom hela mig