När han kom in i rummet såg han kvinnan, som en liten flicka krälade hon omkring i dammet bakom fåtöljen. Hon verkade viska fram något. Så han böjde sig fram för att lyssna.
-Slå mig... slå mig... slå mig... inte... mera...
Han stod kvar i samma ställning, såg hur hennes bröst tryckte hängselbanden åt sidorna. Såg på det ostyriga håret och det där svarta som runnit från ögonen och ut över kinderna. Han väntade, väntade litet till och så ännu en liten stund. Men det verkade vara förgäves. Så han rätade på sig och gick ut ur rummet, ut i hallen, tog sin jacka och slängde igen ytterdörren efter sig. När hon var säker på att han verkligen gått, inte bara stod kvar i hallen och låtsades lämna huset. Då viskade hon sakta fram de ord han väntat så på att få höra.
-Slå mig... slå mig... slå mig... inte... mera... snälla... du....
Den här gången hade han inte gått lika långt som förra gången, då hon lyckats ta sig till sjukhus med litet hjälp av en granne. Den gången då han nöjt sig med att bryta några revben och slagit sönder hennes käke och krossa benet kring hennes ena öga, istället för att kanske döda henne.