mitt hjärta var det finaste hjärtat,
lika ömtåligt som glas.
jag tog mitt hjärta och gav det till dig för att jag trodde att du skulle klara av att inte förstöra det,
men så var det inte.
efter bara några veckor var det trasigt.
jag visste inte hur det hade gått till,
du måste ha haft hala händer och det halkade.
så jag stod där,
med mitt allra finaste glashjärta,
krossat i tusen bitar!
jag ville inte plocka upp det,
för att glasskärvorna skulle skära i mina händer.
jag väntade och väntade,
det tog nästan ett år.
du kom ibland och plockade upp några bitar, men släppte dom igen.
sen kom det en helt annan person och började plocka upp skärvorna,
det gick väll sådär jag fick bara tillbaka niohundra bitar,
för det är så mycket mitt hjärta är värt för min bästa vän.
dom där hundra bitarna som saknades,
när ska någon plocka upp dom?
jag vill inte göra det,
utan jag vill att någon annan gör det,
en som älskar mig och jag skulle kunna ge mitt hjärta till och veta att det kommer att hålla.
dom där niohundra bitarna för min bäste vän är föralltid ihop limmade och kommer inte någonsin att gå sönder,
för jag vet att han har tagit vara på det så väl.
men tänk om dom bitarna går sönder,
då står jag där med ett helkrossat glashjärta som inte går att laga.