Bortglömd, gömd.

Fastnat på ett ställe som tycks glömts bort av tiden i dess ständiga jakt efter nytt. Någon glömde att berätta att det är ett nytt år, för jag sitter fortfarande kvar med samma tankar, samma skugga.
Hittar inte vägen tillbaka till dagarna då bilderna i kalendern förändrades, jag skär nya fartleder, men ingen så bred, så djup, att ta mig härifrån.
Folk har en förmåga att berätta för mig hur jag mår och vad jag behöver. Jag vet inte om jag ska tolka det som.. omtanke eller.. jag-har-inget-liv-så-jag-lägger-mig-i-ditt? Jag måste söka hjälp, jag är deprimerad, jag är sluten, jag måste bearbeta, jag måste allt och jag måste inget. I slutändan är jag mest trött på att vara jag, efter att höra hur mycket jag behöver och måste. Hur överlever jag? Eller är det jag inte gör?